Fransk bullshit?
Jag läste något om att en bebis föräldrar har olika inflytande på bebisen - mamman står för lugn och trygghet, och pappan är barnets öppning mot omvärlden och stimulerar det att utvecklas eller något ditåt. Jag avfärdade detta som fransk bullshit istället för att lägga det så värst noga på minnet - jag är rätt kritisk mot alla mina franska böcker om barn och graviditet och strör många nypor salt över vad jag läser, och så är jag ganska snabb med att avfärda grejer jag inte gillar som fransk bullshit.
Men, i vår familj i alla fall, verkar detta faktiskt stämma! Nu när vår dotter är sex veckor gammal är det mycket lättare för mig (som är hemma hela dagarna med henne) att lugna henne, få henne att sluta gråta och slappna av. I gengäld ler hon mer mot sin pappa, sprattlar exalterat när han busar med henne och gör gurglande försök att kommunicera med honom.
Jag är avis förstås; nånstans i mitt primitiva hjärta vill jag att hon ska gilla mig mest... men å andra sidan blir min man förstås frustrerad när hon är olycklig och han inte klarar av att lugna henne. Jag undrar om detta är beviset på att särartsfeministerna trots allt har lite rätt, eller om det beror på att jag tillbringar mer tid med bebisen att det har blivit så här.