Ett tungt vägande skäl
Jag har tänkt. Mycket. Och så har jag kommit fram till att vissa saker kanske ändå känns bra att få ventilera offentligt, och kanske ingen av dem jag normalt håller kontakten med är så där intresserad av dem. Även om någon av dem är intresserad är det ju en del saker som känns mycket viktiga, och dem kanske man vill förmedla, eller i alla fall ha möjlighet att förmedla, till mer än en person.
Så därför kommer denna blogg förmodligen, vad det lider, att fyllas av betraktelser från ett vintrigt Moskva. Jag börjar nu: Enligt den ytterst ovetenskapliga undersökning jag har gjort bland mina arbetskamrater här på Angel Coalition, en NGO som arbetar mot trafficking, tycker folk här att Putin är en juste kille. Kriget i Tjetjenien är Jeltsins efterlämnade smutsiga byk, och Yukoskillen fick precis vad han förtjänade. Alla oligarkerna borde vandra samma väg, och det där med inskränkningen av pressfriheten tar de inte så hårt på heller. De framhåller också att västliga tidningar (läs gärna "amerikanska") gärna vill skandalisera hur det står till i Ryssland och vinkla rapporteringen. Själv är jag för usel på ryska för att ha någon åsikt om hur det ligger till med den ryska pressfriheten, men det är intressant att höra vad de tycker.
Det är mycket misär här, tiggande pensionärer och döende hundar kantar vägen mellan jobbet och tunnelbanan. Är man dessutom praktikant (eller "trainee" som det så elegant heter) på en organisation som arbetar mot trafficking så vet man dessutom att det finns mängder av gatubarn i Moskva, och mängder med prostituerade varav en del är traffickade från ryska landsbygden, från mindre städer eller från andra NIS-länder (NIS står för Newly Independent States och betecknar fd sovjetstater). Moskva är Rysslands (och Centralasiens?) ekonomiska centrum, och utgör toppen på isberget.
En av mina kollegor berättade härom dagen om en tadjikisk familj som hon fått kontakt med därför att hon är advokat. Båda föräldrarna är häktade för förfalskning av dokument (de betalade nån för att få ryska pass, om jag förstod saken rätt, och hävdar givetvis att de trodde det var lagligt. Men huruvida de är skyldiga hör egentligen inte hit). Deras barn, två döttrar på 17 och 14 och en son på 6, har ingen som tar hand om dem. Inga sociala myndigheter bryr sig om sånt, och inga släktingar har kommit från Tadjikijstan för att ta hand om dem. De har inga pengar och kan inte betala hyran, kläder eller mat och kan inte gå till skolan på grund av det. Föräldrarna ska dömas i december och barnen hoppas på att pappan ska lyckas ta på sig hela ansvaret så att mamman kan återvända till familjen, men vad händer om båda föräldrarna åker in?
Samtidigt som jag, både genom historier så som denna och genom allt jag får höra på jobbet, vet att det råder kris i Ryssland, måste jag säga att det inte syns. Även i London ser man tiggare i tunnelbanan, och folket här är lika väl klädda och har samma gadgets som överallt. Jag träffade två små förstaårsstudenter på Moscow State University igår. Båda var 17 år och nyblivna medlemmar i studentorganisationen Aiesec. Som sitt första Aiesecprojekt skulle de arrangera en "World Tour" med föredrag om olika länder, och därför behövde de mig och Lina, en annan svensk tjej, för att representera Sverige. Jag frågade de två unga damerna varför de hade valt just detta projekt och de förklarade lyckligt att de hade rest mycket och tyckte om att "möta folk från andra kulturer" (och deras föredragsserie innefattar de otroligt kulturellt och geografiskt skilda länderna England, Rumänien och Sverige). Den ena hade varit i Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och England, och detta är rätt anmärkningsvärt för en 17-åring från ett land där det är en strid att få visum, och vars valuta sjunker som en sten. Medan vi pratade satt hon och fingrade på sin mp3-spelare, sin mobiltelefon och sin Palm pilot, och drack nånting ur en kopp som jag inte vet vad det var, men min kaffe latte kostade 155 rubel (ca 50 kr) exl dricks så det var nog inget billigt. Själv vill jag påminna mig att jag hade 650 kr i månaden när jag var 17 (barnbidraget) och det skulle räcka till mina nöjen och i stort sett till mina kläder. Och då kommer jag ändå från ett rikt land!
Inget av detta är givetvis den lilla brudens fel, men det är skrämmande att dessa små studenter verkar så omedvetna om situationen i deras eget land. Jag hade blivit imponerad om de hade fått tag på nån afrikan, nån asiatisk buddist och nån eskimå eller varför inte nån sydamerikanen för sina föredrag, men nej, givetvis väljer de tre EU-länder... Men de rättar sig väl lite efter vilka utlänningar de kan få tag på, förstås. Det är i allmänhet en attityd som man slås av här, att folk säger att de reser utomlands och shoppar, t ex (det är hiskeligt dyrt här!) men man vet att de inte har råd, och att det är svårt för dem att få visum. Det är som att de låtsas ha en valfrihet som i själva verket inte existerar. Eller så tror de att den existerar för att de trots allt är friare än de var under Sovjettiden? Den tål att fundera på!
Så därför kommer denna blogg förmodligen, vad det lider, att fyllas av betraktelser från ett vintrigt Moskva. Jag börjar nu: Enligt den ytterst ovetenskapliga undersökning jag har gjort bland mina arbetskamrater här på Angel Coalition, en NGO som arbetar mot trafficking, tycker folk här att Putin är en juste kille. Kriget i Tjetjenien är Jeltsins efterlämnade smutsiga byk, och Yukoskillen fick precis vad han förtjänade. Alla oligarkerna borde vandra samma väg, och det där med inskränkningen av pressfriheten tar de inte så hårt på heller. De framhåller också att västliga tidningar (läs gärna "amerikanska") gärna vill skandalisera hur det står till i Ryssland och vinkla rapporteringen. Själv är jag för usel på ryska för att ha någon åsikt om hur det ligger till med den ryska pressfriheten, men det är intressant att höra vad de tycker.
Det är mycket misär här, tiggande pensionärer och döende hundar kantar vägen mellan jobbet och tunnelbanan. Är man dessutom praktikant (eller "trainee" som det så elegant heter) på en organisation som arbetar mot trafficking så vet man dessutom att det finns mängder av gatubarn i Moskva, och mängder med prostituerade varav en del är traffickade från ryska landsbygden, från mindre städer eller från andra NIS-länder (NIS står för Newly Independent States och betecknar fd sovjetstater). Moskva är Rysslands (och Centralasiens?) ekonomiska centrum, och utgör toppen på isberget.
En av mina kollegor berättade härom dagen om en tadjikisk familj som hon fått kontakt med därför att hon är advokat. Båda föräldrarna är häktade för förfalskning av dokument (de betalade nån för att få ryska pass, om jag förstod saken rätt, och hävdar givetvis att de trodde det var lagligt. Men huruvida de är skyldiga hör egentligen inte hit). Deras barn, två döttrar på 17 och 14 och en son på 6, har ingen som tar hand om dem. Inga sociala myndigheter bryr sig om sånt, och inga släktingar har kommit från Tadjikijstan för att ta hand om dem. De har inga pengar och kan inte betala hyran, kläder eller mat och kan inte gå till skolan på grund av det. Föräldrarna ska dömas i december och barnen hoppas på att pappan ska lyckas ta på sig hela ansvaret så att mamman kan återvända till familjen, men vad händer om båda föräldrarna åker in?
Samtidigt som jag, både genom historier så som denna och genom allt jag får höra på jobbet, vet att det råder kris i Ryssland, måste jag säga att det inte syns. Även i London ser man tiggare i tunnelbanan, och folket här är lika väl klädda och har samma gadgets som överallt. Jag träffade två små förstaårsstudenter på Moscow State University igår. Båda var 17 år och nyblivna medlemmar i studentorganisationen Aiesec. Som sitt första Aiesecprojekt skulle de arrangera en "World Tour" med föredrag om olika länder, och därför behövde de mig och Lina, en annan svensk tjej, för att representera Sverige. Jag frågade de två unga damerna varför de hade valt just detta projekt och de förklarade lyckligt att de hade rest mycket och tyckte om att "möta folk från andra kulturer" (och deras föredragsserie innefattar de otroligt kulturellt och geografiskt skilda länderna England, Rumänien och Sverige). Den ena hade varit i Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och England, och detta är rätt anmärkningsvärt för en 17-åring från ett land där det är en strid att få visum, och vars valuta sjunker som en sten. Medan vi pratade satt hon och fingrade på sin mp3-spelare, sin mobiltelefon och sin Palm pilot, och drack nånting ur en kopp som jag inte vet vad det var, men min kaffe latte kostade 155 rubel (ca 50 kr) exl dricks så det var nog inget billigt. Själv vill jag påminna mig att jag hade 650 kr i månaden när jag var 17 (barnbidraget) och det skulle räcka till mina nöjen och i stort sett till mina kläder. Och då kommer jag ändå från ett rikt land!
Inget av detta är givetvis den lilla brudens fel, men det är skrämmande att dessa små studenter verkar så omedvetna om situationen i deras eget land. Jag hade blivit imponerad om de hade fått tag på nån afrikan, nån asiatisk buddist och nån eskimå eller varför inte nån sydamerikanen för sina föredrag, men nej, givetvis väljer de tre EU-länder... Men de rättar sig väl lite efter vilka utlänningar de kan få tag på, förstås. Det är i allmänhet en attityd som man slås av här, att folk säger att de reser utomlands och shoppar, t ex (det är hiskeligt dyrt här!) men man vet att de inte har råd, och att det är svårt för dem att få visum. Det är som att de låtsas ha en valfrihet som i själva verket inte existerar. Eller så tror de att den existerar för att de trots allt är friare än de var under Sovjettiden? Den tål att fundera på!
Att börja eller inte börja
Ska jag eller ska jag inte?
Å ena sidan har jag massor att säga eftersom jag håller på att upptäcka en ny värld men å andra sidan är jag inte säker på hur enveten jag orkar vara med att säga det. Eller om nån är intresserad. Och dom som är intresserade har jag väl antagligen kontakt med ändå? Om en blogg bara skrivs för dess terapeutiska värde kan man ju lika gärna skriva en icke-offentlig dagbok.
Fast min ickeoffetliga dagbok skrivs numera på ryska så det är väl skönt att få skriva något på svenska nån gång också. Och min ryska är så usel att den inte skulle kunna leva i en offentlig dagbok. Ingen skulle förstå den.
Å ena sidan har jag massor att säga eftersom jag håller på att upptäcka en ny värld men å andra sidan är jag inte säker på hur enveten jag orkar vara med att säga det. Eller om nån är intresserad. Och dom som är intresserade har jag väl antagligen kontakt med ändå? Om en blogg bara skrivs för dess terapeutiska värde kan man ju lika gärna skriva en icke-offentlig dagbok.
Fast min ickeoffetliga dagbok skrivs numera på ryska så det är väl skönt att få skriva något på svenska nån gång också. Och min ryska är så usel att den inte skulle kunna leva i en offentlig dagbok. Ingen skulle förstå den.