Trafficking i Schweiz?
Jag träffade min ryska kompis härom dagen. Hon och jag pluggade franska ihop här i Neuchâtel 2002-2003. Nu när hon behärskar franskan bygger hon på sin ryska juristexamen med en master i jurik i Lausanne. För att finansiera sina studier arbetar hon sedan 2002 på helgerna som bartender på ett suspekt diskotek/kabaré. Hon har haft andra bar- och restaurangjobb också (hennes pappa fick svajig ekonomi och slutade skicka pengar på ett tidigt stadium) men nu när hon pluggar juridik har hon lyckats få ett stipendium och behåller därför bara det jobb hon har haft längst tid. Där, på diskoteket, träffar hon på kvinnor, inte så många ryskor men desto fler ukrainskor och moldaviskor, som har kommit till Schweiz på L-visum (kabarédansare betyder det, men i praktiken står det för stripteasedansare, och väldigt ofta protituerad). Vi hade en chef för schweiziska federala polisens traffickingenhet som besökte Angel Coalition i Moskva, och han frågade om vår åsikt om L-visumen. Med min ryska kompis vittnesmål har jag i alla fall min åsikt klar: L-visumet gör det lättare att lura hit kvinnor från öst under falska premisser. Schweiz är inte alltid så gulligt som det ser ut.
Min kompis säger att de oftast inte kan franska (kan alltså inte prata med schweiziska polisen, som enligt samma källa är hygglig, vilket överensstämmer med det intryck jag har fått av dem), att dansarna måste byta kanton och kabaré varje månad för att visumets ska vara giltigt och att deras chefer kan ge dem ”böter” för lite allt möjligt (detta kallas debt bondage och är mycket vanligt vid trafficking). Hon säger också att ingen blir direkt tvingad att prostituera sig, men att den som vill köpa sex också kommer att köpa dyr champagne (jag vet inte varför men tydligen är det standard procedure – och det är ju hon som är bartendern så hon vet säkert!), och att en dansare som inte prostituerar sig därför drar in mindre pengar åt klubbägaren, och därför inte får sitt kontrakt förlängt – eller till och med brutet när månaden är slut och det är dags att byta kanton. Min vän kategoriserar dessa kvinnor i tre grupper: de som är ”yrkesprostituerade” och har valt det frivilligt (i den mån det någonsin är frivilligt, men det är jag som tänker så), de som prostituerar sig på grund av en akut penningbrist (hon berättade om en tjej som samlar pengar för en riktigt dyr ryggoperation efter en trafikolycka), och de som inte fattade att de förväntades prostituera sig.
Enligt en hyfsat välaccepterad definition är det enda som egentligen krävs för trafficking någon form av lögn eller tvång. Ingen landsgräns behöver passeras (fast de onekligen har skett i de här fallen). Kvinnan kan veta att hon ska arbeta inom prostitution och ha sagt ja till det, men om arbetsmiljön är sämre än vad hon har haft skäl att förvänta sig, eller hon inte tjänar så mycket pengar som hon har blivit lovad (t ex pga debt bondage) är det ändå trafficking, och det spelar ingen roll att hon har samtyckt – det är ändå brottsligt. Problemet är att jag inte är säker på att gällande schweizisk lag inser detta. När polischefen var i Moskva visade han oss den nya lagen, som följer den internationella definitionen, men jag vet inte om den har trätt i kraft ännu.
Jag ska gräva lite mer i detta, men i väntan på att tillfället ges blev min vän förtjust över Angel Coalition och tog telefonnumret till hotlinen, och lovade distribuera det till behövande. Jag hoppas det går bra – det vore inte bara bra för de dansare som inte är nöjda med sin situation, utan också för Angel Coalition, om de spelar sina kort rätt, att kunna visa på konkreta fall från Schweiz (bra för relationerna till de schweiziska myndigheterna och för relationerna till de ryska myndigheterna som riskerar att bli mer och mer svårhanterliga framöver med stöd av den nya NGO-lagen) och kanske även bra för Schweiz om de skulle lyckas lösa upp en traffickinghärva och få fast några smugglare.
Jag håller tummarna för att någon av kvinnorna hon träffar vill och vågar ringa.
The Rock Story och senegalesisk fotboll
Sitter och lyssnar på vad BBC World kallar ”the rock story” och var tvungen att dela med mig av min uppskattning för den brittiske spionexperten de intervjuar i studion. Han säger – så sant, så sant! – att det i själva verket är två stories: 1) brittiska spioner som gömmer avancerad elektronik i en sten, och 2) brittiska ambassaden som skänker pengar till människorätts-NGO:er. Han säger också att historien med stenen mycket väl kan vara sann, och det skulle inte förvåna mig heller. Vad som däremot är intressant är hur detta har kopplats ihop med det faktum att brittiska ambassaden stödjer MR-NGO:er. Enl BBC säger ambassaden att de stödjer NGO:er men att detta görs helt öppet och i syfte att utveckla Rysslands civila samhälle. Detta är säkerligen också sant, för så vitt jag vet stödjer i princip alla västambassader i Moskva det civila samhället på något sätt. Alltså är det ”high score” av rysk (Kremlkontrollerad!) TV att koppla ihop de två – var för sig rimliga – historierna, och därmed sprida indignationen över brittiskt spioneri, och underbygga storyn om att väst försöker provocera igång en orange revolution i Ryssland. Detta brittiska klumperi kommer alltså att legitimera den strängare lagstiftning om NGO:er som Putin nu har godkänt. Fy, Storbritannien! Nedslaget mot MR-organisationer i Ryssland har just vunnit set 2 på grund av att ni inte kan hålla tassarna i styr.
Nu när jag ändå skriver vill jag passa på att jubla lite över något som jag också såg på TV: Senegal besegra Zimbabwe i afrikanska mästerskapen i fotboll. Det var inte så sensationellt egentligen; Senegal är en erkänt bra fotbollsnation, särskilt sedan de slog ut Sverige i fotbollsVM 2002 (och den matchen såg jag i Paris där alla snackade om det på tunnelbanan). Henri Camara gjorde de två målen mot Sverige (det visste varenda taxichaufför i Dakar och varenda skolbarn i byarna vi besökte när jag gjorde min Minor Field Study i Senegal hösten 2003) och idag var han framme igen: ett mål och en fantastiskt fin assist åt Ba Issa som gjorde det andra målet. Alla senegaleser i publiken jublade och jag tänkte sentimentalt på vänskapsmatchen mellan Senegal och Elfenbenskusten som vi såg på plats på Stade Leopold Sedar Senghor i Dakar. Men då var det El-Hadji Diof som gjorde det enda målet, tror jag, i typ 90nde minuten. Tänk att jag som inte ens är intresserad av fotboll kan bli så här engagerad! Hur måste det inte då vara för dem som VERKLIGEN bryr sig? Själv tror jag att fotbollen bidrar till lugnet och stabiliteten i Senegal – det verkar vara ett intresse och en gemensam nämnare som ALLA senegaleser delar!
Goodwill-ambassadör om oligarker
Nu är jag inte i Ryssland längre, utan i Schweiz. Därför blir det kanske inte så mycket Moscow Times nu i fortsättningen. Den finns visserligen på internet, men är väldigt mycket mer inbjudande i pappersformat.
Jag tänker ändå fortsätta hålla lite koll på Ryssland, så gott det nu går. Jag har ju några informatörer på plats i Moskva fortfarande, och det känns som att om man en gång har upptäckt Ryssland vill man gärna veta hur det går. Jag noterar att jag har tagit på mig rollen av goodwill-ambassadör när jag talar med folk här om Ryssland, och i Sverige i julas var det likadant. Det känns som att bilden av Ryssland är onödigt negativ. Därför gör jag mitt bästa för att föra fram vilka imponerande överlevare ryssarna är. Ja, politiken och ekonomin är strulig, men folk i Ryssland är ju som folk är mest. De har bara skapat sig lite annorlunda överlevnadsstrategier.
Igår kväll såg Daniel och jag en dokumentär på den ofta väldigt bra fransk-tyska TV-kanalen Arte. Den hette ?Les Oligarchs? och handlade om de ryska oligarkerna som vann storkovan i tumultet när Sovjetunionen rasade ihop. Jag önskar så att jag hade kunnat se den innan jag reste till Ryssland för jag tror jag hade förstått ryssarna bättre då! Som det framställdes i filmen lyckades ett gäng driftiga entreprenörer genom diverse skumraskaffärer i det affärsrättsliga limbo som rådde kring tiden för Sovjetunionens upplösning skrapa ihop sina första miljoner och närma sig Jeltsins administration. När det sedan blev dags för Jeltsin att väljas om var människorna i allmänhet fattiga och ursinniga och ville rösta på kommunistpartiet, men oligarkerna blåste upp en superkampanj för Jeltsin, som vann, och sedan fick styra som en marionett mesta tiden. Sedan började oligarkerna bråka med varandra så regimen blev inte bara genomkorrupt utan även handlingsförlamad och ineffektiv och premiärministrarna avlöste varandra. Tills Putin kom. Då slog pendeln tillbaka hela vägen. När man såg filmen blev man nöjd med att Putin satte ned foten, och som jag har skrivit tidigare verkade folk i allmänhet tycka att Yukos-killen, Khodorkovsky, fick vad han förtjänade.
Mest upplysande var ändå synen på Ryssland som slagfält för en gigantisk dragkamp: först vann Jeltsin (med gräsrötternas stöd, så vitt jag har förstått) mot de gamla kommunisterna, sedan vann oligarkerna mot Jeltsin, nu har Putin vunnit mot oligarkerna. För befolkningen är det lite bättre att Putin bestämmer allt än att oligarkerna bestämmer allt eftersom Putin i alla fall verkar kunna bidra med en viss stabilitet. I gengäld har han samlat all makt hos sig själv i stället, så Ryssland är lika lite demokratiskt nu som då, men folk är lite rikare. Plötsligt förstod jag mycket bättre varför ryssarna oroar sig så lite över Putins auktoritära tendenser. Tack, Arte.
Det intressanta borde då givetvis vara vem som är nästa motsåndare i dragkampen, och med lite optimism kan man väl förmoda att det som brukar kallas ?det civila samhället? ligger rätt väl till. Detta förklarar varför Putin är så ivrig att hämma NGO:erna, eller i alla fall utländskt inflytande i dem. (Förmodligen har han delvis rätt också. Det förvånar mig inte alls ifall utländska aktörer faktiskt försöker använda NGO:er som språngbräda för att förbereda ett maktskifte i Ryssland. Det är ju bara synd att t ex Angel Coalition kanske inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet p g a dessa intriger.) Putins egna parti är, så vitt jag har förstått, inget riktigt parti utan bara en kaderstruktur som har byggts upp runt honom som person och ett gäng andra höjdare, t ex Moskvas borgmästare. Det finns flera Kreml-trogna ungdomsgrupper, också, som är rena skämten. Ungdomar hämtas i skolorna och bussas iväg någonstans, t ex för att ?protestera? utanför amerikanska ambassaden. Inte helt olikt Janukovitz gruvarbetare från östra Ukraina under den orange revolutionen, faktiskt.