Charlotta Friedner

Det här blir långt. Igår var jag på någonsorts civilståndskontor i Neuchâtels kommun för att hämta ett papper, men jag fick vänta lite för det stod ett par med en mycket liten bebis där och pratade med tanten bakom disken. Normalt tycker jag det är rätt intressant att tjuvlyssna på folk, men det här kändes riktigt unket ? när jag hörde om deras problem upptäckte jag att jag satt och generat stirrade på väskan jag hade i knät.

 

De var där för att registrera dotterns födelse, och för att pappan skulle kunna erkänna faderskap. Men, tanten kunde inte registrera barnet, därför att mamman inte hade några identitetshandlingar (enligt resonemanget: mamman har ingen fastställd identitet, och därför kan inte barnet heller få någon). Det enda hon hade var ett avslag på sin asylansökan, där det fastslogs att hon måste lämna Schweiz och resa tillbaka till Kamerun senast i början av september. Och eftersom barnet inte kunde registreras kunde pappan (som var schweizare) inte erkänna det, vilket innebär att barnet inte kunde få schweiziskt pass och inte ha nån anknytning till Schweiz. Detta, i sin tur, innebar att ifall tjejen, på de fem veckor hon har på sig innan hennes avvisningsbeslut verkställs, lyckas få fram ett pass eller en födelseattest kan barnet registreras, pappan kan erkänna det, och barnet får då rätt att stanna i Schweiz (tror jag i alla fall; det får i alla fall större rätt att stanna än vad det har i nuläget), vilket innebär att mamman också kan stanna. Får hon däremot inte fram nåt papper som åtminstone säger när och var hon är född så avvisas hon och tar barnet med sig ? och pappan får ingen som helst rätt till barnet.

 

Förutom den uppenbara tragedin med pappan och barnet kan man väl anta att de två föräldrarna ser något hos varandra och inte vill skiljas åt (och har hon inga papper kan de väl inte gifta sig heller, vilket annars skulle underlätta det hela, eftersom barnet då automatiskt blir pappans också), och så är det en intressant fråga varför tjejen stack från Kamerun till att börja med. Så vitt jag vet är inte Kamerun ett land som man anser att det föreligger asylskäl från, så förmodligen är hon en arbetskraftsinvandrare som (felaktigt) sökt asyl, och därför fått avslag. Men, man vet inte i det individuella fallet ? kanske hon faktiskt tyckte sig behöva asyl.

 

Hela historien kändes riktigt genomsorglig. Och värre ska det bli, tydligen. Jag är med i Amnesty Internationals Neuchâtelsektion och vårt stora projekt där är två nya lagar, en om asyl och en om utlänningar (läs gärna mer på Amnesty Schweiz hemsida). Under våren har vi samlat namnunderskrifter för att kräva folkomröstning om dessa lagar (man folkomröstar inte automatiskt om allt; i det här fallet krävdes det typ ½ miljon underskrifter för att få en folkomröstning till stånd), och nu när folkomröstningen är planerad till den 24 september drar vi igång värsta kampanjen för att få folk att verkligen rösta nej.

 

Utlänningslagen är mindre hemsk än asyllagen. Den lag som nu gäller är uråldrig, typ från 30-talet, och en del saker i den nya lagen är förbättringar (fast de går inte nödvändigtvis tillräckligt långt, tycker Amnesty; t ex gör den nya lagen att en utländsk kvinna som är gift med en schweizare inte kan lämna honom förrän efter 3 år, även om han är våldsam, ifall hon vill stanna kvar i Schweiz; med gällande bestämmelse måste hon ha varit här i fem år för att ha rätt att stanna efter separationen). Men den är ändå ingen dans på rosor: t ex kan man under den nya lagen hålla folk inspärrade i sammanlagt 24 månader (en våldtäkt i Schweiz ger oftast också 2 år, som jämförelse) utan att de har gjort något ? bara för att de inte har tillstånd att vara i landet och man inte kan skicka ut dem, t ex för att de saknar papper. Systemet är inte bara utom all proportion, utan också dyrt som synden och verkanslöst, eftersom det har visat sig att den illegala invandraren kommer att bestämma sig för att gå med på att resa hem eller inte under de tre första månaderna ? så resterande max 21 månader är bara omänsklig förvaring. Och skicka tillbaka folk kan man enl den nya lagen göra under riktigt förnedrande omständigheter, med blöja och fastbunden i en rullstol, i värsta fall. Det görs också en avseevärd åtskillnad mellan europeer och andra utlänningar, t ex i regler om hur länge och under vilka omständigheter en utlänning i Schweiz får ta hit sin familj. Och hittills har det visat sig att mellan Zürich, där lagen tillämpas strängast och man låser in 95% av illegala invandrare, och Genève, där lagen tillämpas slappast och man låser in 7 % av dem, är det bara två procentenheters skillnad på hur många människor man utvisar (13% resp 11%) och då kan man ju fråga sig om det är värt att så mycket lidande, godtycklighet och kafkansk ångest för två ynka procentenheter.

 

Den nya asyllagen, däremot, är riktigt avskräckande. Tidigare har lite alla möjliga papper (som körkort eller födelseattest) accepteras som identitetshandlingar ? men nu måste det vara ett ID-kort eller ett pass, och detta måste presenteras inom 48 timmar efter ankomsten till Schweiz. Men i rätt många situationer är det den som har bäst asylskäl som har allra svårast att få fram ett pass eller ett ID-kort (vilket i sig är ett Moment 22 eftersom blotta faktum att man har ett pass kan anses bevisa att man inte är så förföljd att man har asylskäl). Ungefär 40% av jordens befolkning har enligt UNESCO inga papper, och under 2004 hade bara 69% av asylsökande i Schweiz någon form av papper, alltså körkort och födelseattester inräknade (under kriget i Bosnien, t ex, brändes arkiv med identitetshandlingar systematiskt så att det var omöjligt att få fram några handlingar ens i efterhand). Nödutgången är att man ?trovärdigt ska kunna visa att man är flykting? ? men minsta motsägelse i ens historia (t ex om två familjemedlemmar ger olika versioner av hur många milismän som trängde in i deras hus, eller olika tidsangivelser) kan leda till att man betraktas som icke trovärdig och därför inte behandlas.

 

Alla som inte uppfyller de här kraven hamnar i facket ?non entrée en matière? (NEMs), dvs, deras ansökningar behandlas inte ens. Då får de ingen hjälp av socialen, utan kan bara få ett slags rudimentär nödhjälp, vars standard varierar kraftigt beroende på vilken kanton man befinner sig i. Ofta är det underjordiskt boende i militärförläggningar (som dessutom är stängt mellan 8 och 18 så att folk måste driva omkring på gatorna under den tiden) och man måste byta förläggning i intervaller. Detta innebär att barn inte kan gå i skolan (vilket bryter mot barnkonventionen) och de vuxna har inte rätt att arbeta, så det finns inte heller nån väg ut ur återvändsgränden. Inte ens ensamma barn, åldringar, sjuka eller gravida är undantagna från reglerna. Det enda som hjälper är om man, t ex genom kontakter i hemlandet, kan lyckas skaffa fram nya dokument eller upplysningar så att ens fall kan prövas till slut, men enligt den nya lagen måste man betala för denna omprövning. Medan omprövningen pågår får man fortsätta leva av nödhjälpen. Och så här kan man, om man har otur, alltså få leva i åratal.

 

Enligt Amnesty är meningen med lagen att försöka få NEMs att lämna Schweiz olagligen (för de har ju inga dokument och kan inte lämna Schweiz lagligen) ? men Schweiz har avtal med alla länder runtomkring som säger att Schweiz måste ta tillbaka ?sina? asylsökande ifall de påträffas i något grannland. Varken den federala nivån eller kantonerna vill betala för den här karusellen, och det kan man kanske förstå, så ineffektiv som den verkar och så mycket lidande som den orsakar. I stort räknar Amnesty med att 3-4% av de asylsökande är ute efter att utnyttja systemet, medan 72% är såna som faktiskt har asylskäl ? antingen sådana som behöver asyl permanent eller såna man inte kan skicka tillbaka pga en för ostadig situation i hemlandet. Resterande 24% får inte asyl, men är inte för den sakens skull fel ute ? t ex kan deras situation i hemlandet ha förbättrats så att deras asylansökan avslås. I vilket fall, varför ska man göra det så hemskt för alla för att hindra 3-4% från att mygla? Det är ju inte som att man inte kan avslå deras ansökan ändå.

 Jag får ju inte rösta här själv, men jag kommer att göra vad jag kan för att övertyga dem som har rösträtt om rimligheten i att rösta nej. (Ska börja med att predika för mina abstention-vänner...) Men om någon sitter på ett schweiziskt pass, se till att rösta nej till asyllagen och utlänningslagen den 24 september. Och håll en tumme för att paret jag tjuvlyssnade på igår får registrera sitt barn, också.