Praktik vs riktig anställning
Jag läste en artikel idag om franska nyutexaminerade människor som sina kunskaper och prestigefyllda diplom till trots inte fick några jobb. Skulle det vara en nyhet, eller?, tänker en luttrad svensk som jag. Men det som var spännande med detta var att de hade startat en rörelse (http://www.generation-precaire.org/) mot att arbetsgivarna utnyttjar arbetslösheten bland välutbildade unga genom att ta in (oavlönade) praktikanter istället för att anställa. Eftersom praktikanten behöver erfarenheten, för att kunna skaffa sig ett jobb nån gång i framtiden, kommer han eller hon förmodligen att låna ihop pengar, eller jobba natt med något okvalificerat, för att ha råd att tacka ja till praktikplatsen och i alla fall få något att skriva på CV:et.
OK, djungelns lag, kanske, men när man ser de krav som en del praktikplatser har på sina praktikanter så gäller det inte precis att någon ska vara där och lära sig, utan snarare att någon gratis ska göra det arbete samma person annars skulle ha anställts för att göra. Detta är väldigt sant inom min disciplin, statsvetenskapen. Jag såg nyligen en NGO som annonserade efter tre praktikanter, heltid över två år. Dessa skulle vara ansvariga för bl a organisationens ekonomi, och praktikanternas profil skulle vara universitetsexamen samt 2-5 års relevant erfarenhet. Det är rätt magstarkt att någon ska vara så välkvalificerad och ta ansvar för något så tungt som organisationens ekonomi, under så lång tid, utan att få lön. Och det patetiska är att de får säkert tag på någon.
Givetvis var detta en NGO som jobbade för välgörande ändamål, och som förstås vill vara så kostnadseffektiva som möjligt – men för att det välgörande ändamålet ska uppfyllas väl krävs kompetent folk, och även det kompetenta folket behöver pengar till hyra och mat, för att inte tala om alla studieskulder...
Det här är ett utdrag ur ett mail jag själv fick för ett par dagar sedan från en organisation till vilken jag hade skickat en spontanansökan:
You should be aware of the fact that working possibilities within the XXX are extremely limited for budget reasons, unless you have yourself the possibility of co-financing or even financing your stay in Geneva. In this case, it would be an internship position. The minimum amount requested for a decent life in Switzerland and for a work permit (although you are obviously residing in Switzerland already, a work permit has to be asked to the Cantonal Office of Population) is around CHF 2'500.
Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det; i det här fallet verkar det ju inte som att de hade tänkt anställa någon utan erbjuder mig detta för att jag ska lära mig något. Samtidigt, jag måste leva och kan inte arbeta mera gratis. Inte heller är jag intresserad av den typen av praktik där jag inte får ta något ansvar (=göra något intressant), därför att jag är praktikant. Jag är redo för att göra ett riktigt arbete, och vill jag bara kopiera papper och göra databaser så kan jag söka ett (betalt) sekreterarjobb som jag inte behöver pendla till Geneve för. Hos de flesta arbetsgivare i den här svängen räknas inte ens praktikerfarenhet som fullskalig arbetslivserfarenhet, just eftersom man inte får ta ordentligt ansvar. (Så mycket surare, dessutom, för den som gör ett fullskaligt arbete men varken tjänar några pengar eller får sin erfarenhet ordentligt uppskattad, därför att den kallas praktik!)
Jag tror att om de erbjuder mig en plats ska jag försöka förhandla för att få ett riktigt jobb, med en titel som ”junior professional” eller nåt ditåt, men med en låg lön. Men går inte det så blir jag väl tvungen att acceptera praktik (det blir min tredje, i så fall). Och då kan jag tänka mig att gå med i den franska rörelsen.
« Pojkleksaker »
En dag för ett par veckor sedan hade jag handlat massor av tung mat och tog därför bergbanan hem istället för alla trapporna. I bergbanevagnen satt en liten pojke, kanske i 5-6 årsåldern, och förklarade för sin mamma på vilket sätt hans nya leksak var olik alla de andra han redan hade och alla fantastiska finesser den hade. Det var nån sorts stridsleksak; jag är nu ingen expert, men det var en plastfigur med lite magiska egenskaper och fantastiska vapen. Pojken var i alla fall ohyggligt entusiastisk, och ingen i vagnen kunde missa vilken sjukt rolig leksak det var.
Med i vagnen var också en liten flicka, kanske 3-4 år, och hennes mamma. Flickan blev givetvis nyfiken på den fantastiska leksaken och närmade sig med stora ögon pojken och hans mamma. Jag tror inte pojken misstyckte att visa upp sin leksak för ett yngre, beundrande barn, men pojkens mamma vände sig till flickan och sa (i och för sig vänligt): Det här är en pojkleksak; den är inget för dig.
Hur kan man göra så? Jag hade lust att ställa mig upp och skälla ut henne och jag vet fortfarande inte varför jag inte gjorde det. Flickan var ju uppenbarligen intresserad så det kan ju inte ha varit för att ?flickor inte gillar den typen av leksaker?. Kanske ville hon bara inte att flickan skulle hänga där, men då hade hon ju kunnat säga: Det är en leksam för större barn än du, eller till och med: Det är hans leksak, inte din. Det hade ju varit ovänligare, men då hade hon i alla fall inte satt idén att det finns saker hon inte kan göra för att hon är flicka i huvudet på en treåring.
Av något skäl reagerade inte heller flickans mamma. Hon hade ju låtit sitt barn titta så förmodligen tyckte inte hon att det var ett problem att plastgrejen var en pojkleksak. Hade det varit mitt barn så skulle jag ha tagit med henne och köpt en sån där leksak på studs, även om jag i princip vill hålla mina barn ? flickor och pojkar ? borta från krigsleksaker. De känns inte så värst pedagogiska.
Att skaffa barn i Schweiz
För ett par veckor sedan gifte sig två vänner till mig.
Han är tjugotvå år gammal, tror jag, och vill helst överta föräldrarnas bondgård, men har låtit sig övertygas att inför en osäker framtid inom jordbruket skaffa sig ett annat yrke också. Därför är han, om jag minns rätt, elev på den lokala jordbruksskolan där han får en formell examen som mekaniker för jordbruksmaskiner eller något ditåt, men han har nåt år kvar av utbildningen.
Hon är tjugofyra år, snabbköpskassörska och höggravid. Eftersom han studerar är hon ensam familjeförsörjare (han arbetar lite på föräldrarnas bondgård och får säkert ett visst tillskott till hushållskassan för det, men jag menar i stort). Enligt schweizisk lag ? införd genom folkomröstning så sent som 2004 (jag var här då och tjatade på alla mina (flick-)vänner att de skulle rösta eftersom jag inte fick göra det själv; röstdeltagandet här är inte alltid på topp, och enligt mina egna ovetenskapliga iakttagelser är det väldigt lågt bland unga kvinnor) ? har alla kvinnor rätt till 14 veckors mammaledighet i samband med barnafödsel. Detta sticker givetvis i ögonen på en svensk: Bara 14 veckor? Men papporna då? 2004, skämtar ni?
Men, på typiskt schweiziskt manér har man tagit sig runt folkomröstningsinstitutets inneboende tröghet. Detta innebär att den federala lagens 14 veckor är miniminivån, och att på de flesta arbetsplatser hade man sedan länge mer förmånliga avtal. Jag har inte lyckats hitta mammaledighetsreglerna för den snabbköpskedja där min vän arbetar ? kanske är de decentraliserade och anpassade efter de kantonala reglerna (som oftast är mer progressiva än de federala, och i alla fall inte mindre eftersom de federala utgör miniminivån), eller så är de så dåliga att de inte vill nämna dem på hemsidan. Hos den konkurrerande snabbköpskedjan är det i a f 14 veckor som gäller, fast med 100% av lönen mot 80%, tror jag, enligt den federala lagen. Har man dessutom varit där längre än 5 år så gäller 16 veckor med 100% av lönen.
Systemet är helt enkelt uppbyggt för att kvinnor inte ska jobba efter att de har fått barn. Och männen ska inte få prioritera familjen utan måste ensam stå för försörjningen medan kvinnan sköter hemmet. Orättvist, tycker jag, men om man bortser från den aspekten undrar jag ändå hur mina nygifta vänner ska göra. Hon kan inte säga upp sig från jobbet efter sina 14 veckor även om hon skulle ha lust, och han kan inte stanna hemma från skolan och se efter bebisen (och dessutom behöver väl bebisen vid 14 veckors ålder fortfarande träffa sin mamma vid flera tillfällen under dygnet för utfodring?). Hur ska de göra? En cynisk person skulle kanske säga att de kunde vänta med att skaffa barn tills han är färdigutbildad, men det är inte riktigt så enkelt eftersom hon enligt läkarna hade väldigt små chanser att någonsin bli med barn. Då är det kanske 1) inte så konstigt om man slavar lite med preventivmedlen; 2) rimligt att man väljer att föda sitt barn om det finns en stor risk att det är det enda barn man någonsin kommer att få; och 3) tänkbart att man inte vill vänta med att försöka skaffa barn tills man är vuxen och stabil i tillvaron, eftersom man då redan är mindre fertil, plus att man är beredd på att det kan ta tid att bli gravid, om man nu kan bli det.
Jag kanske borde skriva en debattartikel och försöka lansera en ny folkomröstning, för dagisreform, utökad och delad föräldraledighet och allmänt familjevänligt klimat.