« Vote Ron Paul »
En sak som en politiknörd som jag genast lägger märke till här i Tucson, Arizona, är att den enda presidentkandidat för vilken det bedrivs kampanj här är Ron Paul. Själv kände jag knappt igen namnet Ron Paul, och visste inte om han var republikan eller demokrat. Men jag tänkte att han kanske var från Arizona, eftersom han verkar ha en hygglig hejarklack här. Den enda andra valaffisch jag sett var till stöd för Barack Obama - men det var bara en enda, att jämföra med det säkert femtiotal skyltar som uppmanar till att rösta på Ron Paul som jag har sett längs vägarna här i stan.
En snabb sökning visar dock att Ron Paul är republikan (DN nämner honom under rubriken "övriga kandidater", dvs typ nr fem eller kanske fyra nu sedan Giuliani hoppat av). Han är inte från Arizona, utan kongressledamot från Texas - och totalt bisarr. Wikipedia listar några av hans mer uppseendeväckande idéer, så som att går Nato och FN, avskaffa den federala inkomstskatten och spara pengar genom att lägga ned de flesta myndigheter. Han är också emot så spridda saker som centralbanken, den statliga drogbekämningen och vapenkontollen. Till yrket är han gynekolog, och dessutom mot fri abort (men vill inte lagstifta emot den utan låta delstaterna bestämma). Dessutom är han gammal, 72 år, och hans öknamn, "Dr No", är ganska talande.
På hans kampanjsite ("Ron Paul 2008 - Hope for America") kan man se sammanslutningar som stödjer honom, t ex Gun Owners for Ron Paul. Faktum är att hans brev till Gun Owners är ganska skrämmande. Och populistiskt.
Så det enda kvarvarande mysteriet är varför det finns så mycket propaganda för honom i Tucson. Enligt alla jag har pratat med är Arizona i princip republikanskt (men har på senare tid varit en swing-state), men Tucson, i egenskap av universitetsstad, är demokratiskt.
Living in America
Så här ter sig livet i USA för en medföljande hustru till en gästforskare.
Spouses and/or children under the age of 21 who wish to accompany or join the principal exchange visitor (J) visa holder in the United States for the duration of his/her stay require exchange visitor visas (derivative J visas). The application procedure is the same as that for a primary visa applicant. The sponsor must approve the accompaniment of the spouse and/or children and who will each be issued their own Form DS-2019. This form is used to obtain the required visa and the spouse and dependents can enter the U.S. at the same time as the principal exchange visitor or at a later date.
Work - The spouse and/or children of an exchange visitor in the U.S. may not work in J-2 status. If employment is desired, the appropriate work visa will be required. Before they can work, they must make an application to DHS, US Citizenship and Immigration Services (USCIS) and be approved for permission to work. They must file Form I-765 Application for Employment Authorization with the USCIS office that serves the area where they live for a work permit (employment authorization document). To learn more, select How Do I Get a Work Permit (Employment Authorization Document)? to go to the USCIS Website.
Study- The spouse and/or children of an exchange visitor visa holder who are in the U.S. on an exchange visitor visa may study in the U.S. without also being required to apply for a student (F-1) visa or change to F-1 status.
(Saxat från http://travel.state.gov/visa/temp/types/types_1267.html#10, US Department of State.)
I korthet innebär det att jag inte får arbeta, fast plugga får jag, ifall jag hade vetat för ett drygt år sedan att jag skulle till USA, och sökt något intressant då, och sedan varit på plats på studieorten tidigt i höstas när terminen började. Inget som inger så mycket hopp med den planeringsrytm jag dras med.
Om vi alltså utgår från att jag vill arbeta (och det vill jag, jag är bara lite tveksam till huruvida det verkligen är möjligt) måste jag alltså skaffa mig ett Employment Authorization Document. Detta gör man genom att fylla i ett Form I-765. Och kollar man igenom detta formulär upptäcker man flera intressanta saker:
1) det verkar som att man också behöver fylla i ett I-485 (Change of Status)-formulär - men till det finns det givetvis ingen länk på sidan... När jag tillslut hittar formuläret upptäcker jag att avgiften för att få ansökan behandlad är 1010 USD. Dessutom är det tveksamt om detta är rätt formulär för mig, men det verkar obligatoriskt för att få arbetstillstånd.
2) avgiften för att få sitt I-765 behandlat är 340USD (ovanpå de 1010 USD man alltså redan har betalat för sin I-485). Betalar man så mycket för att få sin ansökan om arbetstillstånd behandlad så hoppas man ju att man verkligen får arbetstillstånd sedan. Detta är förstås ännu viktigare för den som faktiskt behöver arbeta för sitt uppehälle än för mig som ändå har en relativt välavlönad make att falla tillbaka på i tider av kris.
3) Sedan hänger sig internet...
4) Det visar sig sedan att huvudargumentet för att jag ska få arbetstillstånd är att det inte är nödvändigt för familjens försörjning eller för min mans jobb (eftersom det är han som egentligen får visum, och Bebbo och jag bara får visum för att han får det):
"J-2 Spouse or Minor Child of an Exchange Visitor -(c)(5). File your EAD application with a copy of your J-1's (principal alien's) Ceritificate of Eligibility for Exchange Visitor (J-1) Status (Form IAP-66). You must submit a written statement, with any supporting evidence showing, that your employment is not necessary to support the J-1 but is for other purposes."
För detta ska min man, som synes, ha ett IAP-66 formulär. Det kan jag inte svara på om han har, men eftersom det verkar vara jobbrelaterat kan vi väl, för stunden, anta att han har det, eller åtminstone att han ganska lätt kan skaffa sig ett sånt.
Anta, alltså, att jag lyckas få alla papper i ordning, och betalar 1350 USD för mitt arbetstillstånd, samt lyckas få det beviljar. Då tillkommer en dagisavgift för Bebbo för att jag ska kunna arbeta, och så har jag ändå bara 8 månader totalt i Tucson och 4 månader i LA - och vem vill anställa någon för ett kvalificerat jobb som gör det värt besväret att lämna ifrån mig min Bebbo (känslig fråga, det där!) för så kort tid? Det känns som att jag riskerar ännu ett år som hemmafru.
Tucson, Arizona
Trots att vi ännu inte har riktigt alla papper i ordning, och en hel del praktiska saker att lösa här i Schweiz, har vi nu tagit risken att boka våra flighter till USA. Om allt faller på plats tills dess (förmodligen även om bara en del saker faller på plats tills dess), lämnar vi Schweiz om två veckor. Första halvåret ska vi sedan bo i Tucson, Arizona, och andra halvåret i Los Angeles.
LA har jag redan varit i en gång, och jag tror jag har en ungefärlig uppfattning om hur livet kan te sig där. Tucson, däremot, är något av ett oskrivet blad. Jag vet bara att det ligger i öknen, nära mexikanska gränsen och att det finns flera indianreservat i delstaten Arizona. I min pappas guidebok stod det ungefär såhär om Tucson: Tucson är rätt trist, men det är i alla fall bättre än Phoenix, Arizonas huvudstad. Jag har beställt min egen guidebok som ska komma på fredag. Vi får väl se vad den har att säga.
En kompis berättade också om att hennes syster hade varit i Tucson i jobbet (systern är, liksom min man, fysiker, så fysik verkar ju vara det de ägnar sig åt mest därborta...). Systerns omdöme var att Tucson var i princip den tråkigaste stad hon någonsin varit i. "Men det är säkert annorlunda att bo där än att komma dit på besök..." försökte min kompis släta över.
I måndags var jag för sista gången på körövning. Det är en liten kör med hög andel tanter, och jag har gillat att sjunga med dem. En av tanterna sa uppmuntande: "men tänk, du kommer ju få lära dig prata ett främmande språk flytande!", och jag svarade vänligt och väluppfostrat att jag redan talar engelska, medan jag undvek att kolla på min (jämnåriga) ryska kompis som stod brevid och fnissade. Men tänk vilken skön inställning ändå, att vara så pass gammal, och komma från ett så världsfrånvänt samhälle som det schweizerfranska, att man fortfarande tror att det är en bonus att kunne uttrycka sig på engelska, och inte ett obligatorium. (Min ryska vän är värst i min schweiziska bekantskapskrets; hon talar franska, engelska, tyska och spanska... det vet nog ingen av tanterna i kören.)
I alla fall vet jag att både Arizona och Californien har stora andelar spanskspråkig befolkning, så jag kanske kan använda tiden till att lära mig grunderna i spanska? Och uppfräschad lär väl engelskan bli; det är inte utan att den känns lite ringrostig. Det är fånigt, egentligen, att jag i mitt huvud har någon sorts bild av engelska som ett språk som jag behärskar, och franska som ett språk som jag inte behärskar. Men det är trots allt franska som jag talar dagligen, och igår när jag först ringde United Airlines på engelska och sedan Swisscom på franska uttryckte jag mig helt klart bättre till Swisscom. Jag hoppas att ett år i USA hjälper upp min engelska utan att förstöra min franska.
Nej, nu ska jag gå och packa böcker i flyttkartonger.
Det där med skötbord
Jag brukar ju hävda att skandinaviska flygplatser rular ur skötbordssynvinkel. Men, det kanske ändå, trots allt, är en sanning med modifikation. På Kastrup igår var två av tre toaletter vi försökte använda så äckliga att vi gick ut igen med oförrättat ärende. Den första jag testade var i incheckningshallen; det är kanske inte så konstigt att toaletterna där är sunkiga och nedgångna. Där var det även sånt där läskigt ljus som ska göra det svårt för sprutnarkomanerna att hitta blodådrorna. Jag sprang snabbt ut igen.
Nästa testade toalett var en damtoalett i shoppingområdet efter säkerhetskontollen. Efter att ha avgjort att den var tillräckligt fräsch, och använt den, bytte jag även Bebbos blöja där (det fanns skötbord). Till sist försökte min man sig på en herrtoalett i gaten, men kom också raskt ut igen. Och generellt är väl herrtoaletter sunkigare än damtoaletter? Jag har gjort mina egna fältstudier ibland när det har varit bråttom och kö på damtoaletten (vilket det ju ofta är på damtoaletter), samt minst två gånger när jag har gått fel... Då brukar jag dessutom upptäcka att jag har gått fel när jag känner urinstanken.
Vid bagageutlämningen på Geneves flygplats var det blöjbytardags igen, men Bebbo och hennes pappa kom tillbaka med dystra miner. "Det fanns inget skötbord på herrtoaletten", sa han, och jag börja ilsket muttra över u-landet Schweiz som upprätthåller könsstereotyperna och tvingar kvinnor att ta hela ansvaret för familjen, manifesterat i svårigheterna för en pappa att byta blöja på sitt barn på allmän plats. ...men det visade sig att jag var orättivs mot Schweiz och att det bara är min man som inte håller ögonen öppna ordentligt. Bebbo och jag hittade nämligen genast ett rum med bebisskylt på dörren, som varken innehöll herr- eller damtoalett, utan bara ett handfat, en soptunna och ett skötbord. Och det var ju precis vad vi behövde.
Småstad
Min mamma läser familjesidorna i lokaltidningen JP (Jönköpingsposten). När hon hittar något om någon hon identifierar som kompis till mig eller mina systrar, klipper hon ut det och sätter upp det på kylskåpsdörren. På det viset får vi, varje gång vi kommer hem, en snabbuppdatering över vilka som har gift sig, fått barn eller varit med om något annat anmärkningsvärt. Tack, mamma! Helt säker är metoden förstås inte, eftersom mamma inte nödvändigtvis har koll på allt folk vi känner, och kanske inte orkar scanna familjesidorna i tidningen precis varje dag, men ganska bra koll får vi ändå.
När jag kom hem i julas hittade jag på kylskåpsdörren ett klipp om en gammal kompis, som jag lätt inte hade sett på 10 år. Hon hade öppnat frisersalong, och eftersom jag - tyvärr är det en vana jag har - såg ut som en risbuske i håret, letade jag upp henne på hitta.se, ringde och beställde en tid. Jag beställde tid för slingor också, så allt som allt hade vi ca 2 timmars ostörd skvallertid. En sådan genomkörare om alla gemensamma vänner har jag väl inte heller fått på de senaste 10 åren.... och snygg i håret blev jag också. Tack Linda! Jag kommer och klipper mig varje gång jag är hemma!
Men det är lustigt, det där med småstäder. Det visade sig t ex att Linda hade full koll på mina föräldrar, därför att hennes sambo flera gånger, på sitt gamla jobb, har reparerat deras bil. Och jag fick nyheter om en så oväntad person som min gamla hemkunskapslärare, eftersom hon visade sig bo på samma ålderdomshem som Lindas mormor.
Världen snurrar ju förstås även i Bankeryd/Jönköpingsområdet, och utvecklingen går framåt även här. Men samtidigt känns saker märkligt konstanta. Det är rätt skönt. Eller så har det överhuvudtaget inget med småstad att göra (Neuchâtel är ju inte precis nån metropol), utan bara med att komma tillbaka till den plats där man har växt upp, och ändå har sitt största, men kanske lite underskattade, kontaktnät.