Radio igen
Trött på CNN
Just nu pratar de om tänkbara vice-presidentkandidater i McCainlägret. Det förekommer inga spekulationer om kvinnliga kandidater. Förstås. Seriöst, finns det inga kompetenta republikanska kvinnor att diskutera, eller är både McCains rådgivare och CNN:s kommentatorer dummare och mindre taktiska än jag?
Jag saknar BBC World, som vi hade i Schweiz! Men åtminstone samarbetar radion NPR här med BBC World så en analyserande nyhetskälla finns det åtmistone. Synd att "video killd the radio star" är så sant här i Amerika.
Läs även andra bloggares åsikter om CNN, McCain, vice-presidentkandidater
En republikansk kvinna?
Men det är många faktorer som måste vägas in i hans val. Han måste ha en hyfsat ung vice-president, en som inte ser ut att kunna få en hjärtattack vilken dag som helst, utan som ser frisk och robust ut och kan anförtros alla tömmar ifall McCain själv skulle kajka ihop. Vidare befinner sig McCain själv i den liberala mittfåran, så han behöver antagligen en rätt så konservativ vice-president. Och de väljare som skulle uppskatta en riktigt konservativ vice-president skulle möjligen motsätta sig en kvinnlig kandidat. Och dessutom är frågan om Clinton supportrar skulle rösta på en riktigt konservativ kandidat, bara för att denna kandidat var en kvinna.
Nej, jag tror att McCains optimala vice-presidentkandidat skulle kunna vara en ganska liberal kvinna, snäppet till höger om McCain och mellan 50 och 60 år gammal. Samt gärna från östkusten eftersom McCain själv kommer från sydväst. Jag undrar om det finns nån sån kandidat.
Läs även andra bloggares åsikter om McCain, vice-president
Mer om Phoenix
Stämningen i salen var plötsligt översvallande istället för nervig, och det började kännas väldigt trevligt att vara där - men då var Bebbos tålamod tyvärr redan slut, så hon och jag åkte hem och käkade middag istället för att som planerat delta i grillfesten. Men vi kunde följa det hela live på TV som tur var, så när min man ringde hem för att berätta att de fått de första bilderna som tydde på att landarens solceller hade vecklat ut sig och att alla tre benen verkade stå stadigt, kunde jag säga att jag redan sett dem på TV, och dessutom tillägga att jag hade sett hans kollega - som har samma jobb som han, men för ett instrument som gör kemiska analyser - stå och hoppa upp och ned och klappa i händerna framför bildskärmen... TV visade nämligen också reaktionerna från kontrollrummet i Tucson.
Om min mans instrument fungerar kommer vi dessvärre inte att få veta på ett tag, i bästa fall imorgon förmiddag, tror jag, men förmodligen senare.
DN skrev om Phoenix redan igår och igen nu efter landningen. AB. Svd.
Läs även andra bloggares åsikter om phoenix mars mission
Phoenix Mars Mission
Fotot tillhör NASA:s Jet Propulsion Laboratory.
Här sitter nerverna utanpå. Skälet till att jag och min familj överhuvudtaget befinner oss i denna absurda ökenstad måste nämligen upp till bevis nu. Skälet heter Phoenix Mars Mission och är en liten marslandare som i augusti förra året skickades iväg från Florida. I morgon kl 5, lokal tid, ska den landa på Mars nordpol. Om allt går bra, vill säga. Statistiken är dyster. På de senaste 30 åren har USA lyckats sätta ner 5 av 11 farkoster som skickats till Mars, så de statistiska chanserna ser inte så bra ut. Förutom att landaren alltså måste lyckas ta sig ned genom Mars atmosfär (den är tunn så det är åtminstone något lättare än den prövning den redan har genomgått när den skulle ut genom Jordens atmosfär!) är det väldigt kinkigt exakt var den ska landa. Den har nämligen tre ben, och landar den med något ben på en för stor sten så kan den välta, och då är det kört för alla mätningar den har skickats dit för att göra....
Missionens övergripande mål är att gräva i isen på Mars nordpol och förhoppningsvis hitta spår av organiskt material däri, eller åtminstone geologiska ledtrådar till Mars historia. Ombord på landaren finns en samling instrument som ska mäta olika saker, och ett av dessa instrument är ett mycket litet mikroskop som min man har byggt. Det är inte ett optiskt mikroskop som "ser" saker, istället har det en sorts känselspröt som känner av ytor. Dess uppgift är därför att känna av partiklars storlek och struktur och sedan i bildform rapportera till Jorden. Och eftersom min man har byggt mikroskopet förväntas han vara den som bäst i hela världen förstår sig på det, och hans uppgift här är följaktligen att skriva kommandon åt mikroskopet så att det vet vad det ska göra på Mars. Om inte landaren välter imorgon, alltså. Eller krashar.
Men själv är jag glad för att jag ska få vara med på festligheterna inför landingen imorgon eftermiddag (jag har väntat i flera månader på att bli bjuden på en ordntlig BBQ; det trodde jag skulle hända typ så fort man satte foten på amerikansk mark!), mingla med seriösa vetenskapstyper, nervösa ingenjörer och skeptiska journalister. Det blir livat!
Strategier och maktspel
Annars har McCain varit ovanligt mycket i fokus de senaste dagarna. Det började med att han fick skaka av sig stödet av en pastor med radikala idéer (finns många pastorer med radikala idéer i det här landet, och som Obama också fick känna på fö nån månad sedan är deras stöd inte alltid en tillgång), och tydligen var det med viss bitterhet han blev tvungen att ta avstånd från just den här pastorn som, framkom det, hade ansetts särskilt viktig för att han ska få med sig "den kristna högern", dvs de konservativare delarna av det republikanska partiet, de som tycker att McCain är för liberal.
Han har också utmanat dessa väljare genom att vara med i Ellen DeGeneres pratprogram på TV. DeGeneres är lesbisk och frågade förstås McCain om hans syn på homoäktenskap (dessa har precis blivit lagliga i Californien, och DeGeneres ska till att gifta sig med sin flickvän) och McCain svarade ungefär att de väl var överens om att de inte var överens i den frågan, men att han ändå gav henne sina varmaste lyckönskningar. DeGeneres frågade då om han kunde tänka sig att "walk her down the aisle" (hon syftade på den - enligt min ringa mening totalpuckade - amerikanska traditionen att brudens far går uppför kyrkans mittgång med bruden för att "överlämna" henne (ja, jag sa ju att det var debilt!) till brudgummen). Det var ju onekligen ganska fyndigt frågat så både det och McCains svar ("touché!") blev dagens lustighet i amerikansk media. Men genom att utsätta sig för sånt här flirtar McCain med liberala mittväljare och hoppas kunna snärja såna som hade föredragit Clinton och inte riktigt kan fördra Obama. Å andra sidan vänder han ju ryggen åt de konservativa republikanerna, men de kommer ju knappast att rösta på Obama i vilket fall och kanske är risken att de avstår helt från att rösta också relativt liten.
Eftersom McCain är till åren kommen har undringar om hans hälsa hörts från alla håll, och under stor dramatik har delegationer från utvald media nu fått se hans hälsojournaler. Det fanns inte särskilt mycket att dölja i dem, så jag tror att det hela bara var en ploj för att dra lite uppmärksamhet från det som verkligen händer i McCain-land den här helgen: McCain har officiellt några dagars ledigt för att hänga med några vänner och ägna sig åt friluftsaktiviteter som hiking (just det där med hikandet trycks det förstås på, ifall någon fortfarande inte skulle vara övertygad om att McCain är i god hälsa för att vara dryga 70 år gammal). Men bland vännerna finns tre potentiella vice-presidentkandidater, så spekulationerna säger att storpolitik bedrivs under den oskyldiga ytan den här helgen. McCain bor i Phoenix, tyvärr, annars skulle det här kunna bli en andra "Bankerydsöverenskommelse" för mig. (Bankeryd är den lilla håla utanför Jönköping som inte bara är min hemort, utan även Kd:s Göran Hägglunds, och det var därför de borgerliga partiledarna träffades just där för sina sista kompromisser inför valet 2006, alltmedan en av mina gamla högstadielärare, som bor granne med familjen Hägglund, enl uppgift kikade på dem över trädgårdsstaketet.)
I Obama-lägret spekuleras det också i vice-presidentfrågan. Givetvis finns det ingen i hans närhet som (on eller off the record) vill ha Clinton som vice-presidentkandidat, men från Clintonsidan kommer det anonyma inlägg om vilket vinnande team demokraterna skulle vara med Obama som president och Clinton som vice-president. Officiellt dementerar Clintons stab att hon skulle vara intresserad av vice-presidentposten och vidhåller att hon kommer att vinna nomineringen. Själv tror jag att det kanske skulle tjäna Obamas sak att ha Clinton som vice-presidentkandidat, men att det nog är försent; jag är övertygad om att platsen - eller i alla fall någon sjukt viktig ministerpost - redan har lovats John Edwards, för hans stöd till Obama kom alldeles för sent för att verka naturligt. Edwards var vice-presidentkandidat när John Kerry utmanade Bush 2004, och har varit kandidat i årets primärval, men han har hela tiden legat hästländer efter Clinton och Obama. Jag är säker på att Edwards medvetet väntade med att ställa sig bakom endera kandidaten tills han var ganska säker på vem som skulle vinna, och sedan lät han sig köpas dyrt. Och för Obama är han värd ett högt pris (mer än vad han skulle ha varit värd för Clinton) för han drar till sig sådana väljare som annars skulle gå till Clinton.
Strategi och storpolitk, alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, vice-presidentkandidater, McCain
Mer tåg och annan kollektivtrafik
Barak Obama pratar ju förresten om att investera i infrastruktur under lågkonjunkturen; en klassisk åtgärd som härstammar från John Maynard Keynes och andra gamla ekonom-ikoner. Teorin är att staten ska hålla sig rätt passiv under högkonjunkturer och samla pengar i skattkammaren när mer folk tjänar mer pengar (för det gör de ju under en högkonjunktur och staten får därmed in mer skatt) och färre behöver bidrag av olika sorter. Sedan när det blir lågkonjunktur ska staten ta på sig spenderarbyxorna och starta massor av projekt där de som blivit av med jobben kan få anställning, och därmed börja tjäna pengar igen (och börja konsumera igen och därmed pusha upp konjunkturen; enkelt i teorin). Och just att investera i infrastruktur under en lågkonjunktur är ett beprövat koncept, t ex spelade strategin en stor roll när Amerika tog sig ur 30-talets depression.
Det intressanta är alltå inte att Obama vill investera i infrastruktur under en recession, utan vilken sorts infrastruktur det är han tänker på. Han vågar givetvis inte andas bilfientlighet, eftersom den amerikanska medianväljaren är otroligt beroende av sin bil (men mediandemokraten är antagligen mindre bilberoende än medianväljaren så om han inte vågar säga nåt om det nu lär han ju än mindre våga göra det om han blir demokraternas presidentkandidat, och alltså måste ta mer hänsyn till sagda medianväljare än till sagda mediandemokrat). Jag såg precis på CNN att en opinionsundersökning visar att 68% av amerikanerna svarar "de höga bensinpriserna" på frågan om vad de oroar sig för. Givetvis är besinpriset fortfarande löjligt lågt med svensk standard (ca 1 dollar, omkring 6 kr, per liter) men för amerikanerna som är vana vid att bensin är nästan gratis och verkligen behöver sina bilar för att få vardagslivet att fungera är detta pris en veritabel smärtgräns.
Men tänk om Obama vågade sig på att investera sig ut ur lågkonjunkturen genom att bygga järnvägar. Tänk om han konkurrensutsatte Amtrack (det statssubventionerade och ineffektiva järnväsmonopolet) och inrättade en fond för stater som vill bygga järnväg och för städer som vill bygga kollektivtrafiksystem. (Som jag tidigare varit inne på vore detta bara effektivt om järnväg byggs, eller tas i bruk, mellan städer som har - eller bygger - kollektivtrafiksystem; eller så kan man ju göra som nu, men hyra bil när man kommer fram till järnvägsstationen istället för till flygplatsen, men då vore ju rätt lite vunnet.) De som tidigare jobbade med att bygga hus får nu bygga järnväg istället, och det finns ett resalternativ när det blir för dyrt för amerikanerna att flyga och köra bil. Bra för miljön och bra för amerikanerna, på sikt i alla fall.
Men det vågar han garanterat inte. Politik är en kortsiktig verksamhet.
Tåg
Just detta tåg är Bebbos, men det får vara med som illustration.
Här i Tucson har det en gång i världen funnits ordentliga järnvägsförbindelser. Min far, som är allmänt järnvägsintresserad, har varit här och hälsat på, och han hade minsann tagit reda på att det finns ett järnvägsmuseum i Tucson. Där kunde man se ett ånglok från 60-talet och lära sig massor om lokal järnvägshistoria. "En gång i tiden fanns det 15 spår här", berättade den pensionerade lokföraren som för dagen tjänstgjorde som guide. Numera finns det 3, varav två används för godståg. Passagerartåg går det tre i veckan i vardera riktningen - ska man till LA får man se till att vara på stationen vid midnatt (och väl framme i LA har man fem minuter på sig att byta tåg om man vill resa vidare till San Fransisco), och ska man österut, till exempel till Chicago eller New Orleans, får man hoppa på tåget kl tjugo över ett på natten.
Av förståeliga skäl är det inte så många som tar tåget - flyget går ju överallt, direkt och hela tiden, och är förmodligen ofta billigare. Men, allt eftersom bensinpriserna går upp blir det dyrare att flyga, och jag hoppas lite på att tåget ska få en knuff framåt på det sättet. På en karta på museet kunde man för övrigt se hur alla Eisenhowers Interstate-motorvägar på femtiotalet hade byggts parallellt med järnvägsnätet och konkurrerat ut tågen. En ganska sorglig översikt.
På g i Tucson är annars diskussioner om att bygga ny järnväg (!). I10, motorvägen som går till Phoenix, är ständigt överlastad och lider under ett ständigt renoveringsbehov. Sedan vi kom hit har t ex alla avfarter inne i Tucson varit stängda, så man kan bara använda motorvägen om man ska långt norrut eller långt österut. Men, på bordet ligger alltså ett förslag om att bygga en ny, snabb järnväg mellan de två städerna (vilket skulle reducera restiden till kanske en dryg timme eller ännu snabbare, jämfört med de två till två och en halv timmar man får räkna med i bil - förutsatt att man inte hamnar för mycket i bilköer, alltså). Och även om många bilister här inte är så intresserade av miljöargument för att minska sitt bilåkande så skulle ju tåget kunna bli billigare om bensinpriset går upp ännu mer. Om det dessutom är betydligt snabbare och betydligt säkrare borde ju dealen vara klar. Tycker jag, som har talat mig varm om detta sedan jag besökte järnvägsmuseet.
Men som min vän Frida, som är lite smartare än jag, påpekade: "ingen kommer ändå att ta tåget, för det är så inarbetat att alla måste köra bil. Och hur ska de ta sig runt inne i Phoenix sedan? Det finns ju ingen lokaltrafik där!" Och hon har rätt förstås. Det krävs en samlad ansträngning med att bygga järnväg och dra ut ett lokaltrafiknät över de centrala delarna av båda städerna. Och den investeringen blir det inte värt att göra innan bensinen blir betydligt dyrare än vad den är idag (ca en dollar per liter).
I Tucson har man dock börjat i liten skala. Några entusiaster kör på helgerna en musei-spårvagn på den gamla rälsen mellan statskärnan och campus (en resa på ca 5 min - vi gjorde den förstås, tillsammans med mina föräldrar), och spåren håller på att byggas ut för att gå ända till Tucsons affärskvarter ("downtown"). Men dumt känns det, för förr i tiden fanns det spår, som revs upp när alla fick råd att köpa bil, och spårvagnarna såldes. Nu finns det i alla fall långt framskridna planer på att köpa en modern spårvagn och köra den hela veckan, när spåret väl är färdigutbyggt. Och den kommer, givetvis, att passera järnvägsstationen. Detta är en fin början, tycker jag, men om man vill att investeringen ska bära sig borde man kombinera det med att göra om några av gatorna i centrum till gågator, och göra det lite svårare att parkera.