Chokladdramatik

I min svärfamilj är upprördheten stor över att chokladtillverkaren Cailler ? som tillhör Nestlé ? har inför nya omslagspapper till sin choklad. De är så upprörda att de i stort sett har gått över till Lindt, konkurrenten som är ännu mer känd och snäppet dyrare. Och de har rätt, tycker jag ? medan simplare choklad sveps i brännbar lättplast och sedan emballeras i papper (som kan källsorteras ? vilket det också gör hos oss, men knappast hos min svärfamilj) är den nya Cailler-chokladen inte bara invirad i aluminiumfolie som de flesta dyrare sorter, utan också insvept i en förpackning av hårdplast. Varför?


 

Min svärfamilj är övertygad om att kunderna kommer att bojkotta chokladen och att Cailler kommer att förlora miljoner, först på själva bytet och sedan på minskade intäckter. Själv tvivlar jag på konsumenternas miljö- och traditionslojalitet ? gillar inte folk alltid att prova det som ser nytt ut? Och som min man påpekar: även om bytet innebär en tillfällig inkomstdip på några miljoner för Cailler, så är det en droppe i havet i Nestlés årliga omsättning.

 


När det är jag som köper choklad (och det händer inte alltför sällan, eftersom choklad är en självklar basvara att ha hemma här) väljer jag ofta stormarkandens eget märke eftersom den

a)      smakar lika bra som Cailler eller Lindt, i alla fall för en okultiverad svensk som jag,

b)      är bio-märkt (schweizisk motsvarighet till ekologisk i Sverige), och

c)      är Max Havelar-märkt (schweizisk motsvarighet till rättvisemärkt).

Jag undrar om den inte rentav trots all märkning är ett par centimer billigare än lyxchokladen också.

Hurra - en ny databas!

I  en liten notis i min favorittidning Le Temps som jag satt och läste på tåget hem från jobbet en kväll fick jag veta att Berns universitet har skapat en internetbaserad människorättsdatabas som de nu tänker skänka till FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter. Uppiggad av denna glada nyhet störtade jag hem för att prova internetadressen och rekommendera den på bloggen, men till min stora besvikelse funkade den inte. Nu gjorde den dock det, så nu kan jag sprida den med gott samvete: www.universalhumanrightsindex.org.


 

Basen är sökbar via specifika rättigheter, typer av rättigheter, stater eller regioner, men även via vilka människor rättigheten gäller (barn, folk ur ursprungsbefolkningen etc) och så kommer resultaten upp i form av vad olika övervakningskommittéer eller specialrapportörer har noterat, rekommenderat eller sagt sig vara oroade över. Efter mina första testkörningar är jag lite orolig för att det är ett klent dataunderlag i databasen ? men det kan väl förbättras med tiden. Dessutom tyckte jag att den var lite krånglig ? men man vänjer sig kanske.

 


Däremot känns det märkligt att jag inte hittar nån info om databasen på Högkommissionärens hemsida. Kanske kommer det att komma upp nånting efter helgerna, men annars kan man ju tycka att det är anmärkningsvärt att en institution som bygger hela sin funktion på att sprida information om människorättsläget på olika platser i världen inte omedelbart slår på stora trumman när den får tassarna på ett verktyg som effektivt kan hjälpa forskare, journalister och intresserade internetanvändare att få veta hur saker enligt FN ligger till.

 


Övervakningskommittéerna (treaty monitoring bodies) frågar ut de stater som har ratifierat eller anslutit sig till respektive konvention om hur det går med genomförandet ? detta sker genom en rapporteringsprocedur där staterna rapporterar till kommittén vart femte år eller så, och sedan skickar de en delegation till Geneve där kommittén följer upp rapporten och kommer med rekommendationer om vad staten borde göra härnäst. Däremot har kommittéerna inga påtryckningsmedel för stater som missköter sig eller ljuger i rapporteringen, så alltihop bygger på ?naming-and-shaming?, dvs att informationen sprids så att en regering som inte gör så gott den kan får skämmas inför sin hemmaopinion eller inför biståndsgivare eller vem som nu kan tänkas ha ett inflytande. Utan information faller hela systemet ? men om den här databasen fungerar kan varenda tonåring som får ihop tillräckligt många korvören för att sitta på internetcafé i en halvtimme få veta vad de vill om MR-situationen i hemlandet, om de bara är intresserade av att få veta. För en MR-nörd som jag är detta att stort framsteg för mänskligheten.


Att bränna ut sig i mänsklighetens tjänst

Med stort intresse har jag följt bloggen FN och jag, och det var inte utan att jag fick hjärtat i halsgropen en smula när jag läste om att B hade ramlat ihop mitt under en diskussion. Livet i FN är tufft ? och framför allt, vilket gör det ännu tuffare, känns det rätt ofta rätt meningslöst. B är också inne på detta flera gånger.


 

Min FN-erfarenhet var inte nedrustningsförhandlingar utan Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. Detta årligen återkommande rötägg till förhandlingsforum (som nu har lagts ned och ersatts med Rådet för Mänskliga Rättigheter ? fast det verkar inte heller så värst framgångsrikt, men det är väl fortfarande värt att hålla tummarna) höll på i sex veckor, och det mesta av dem var meningslös pajkastning. Två personer ur USAs och Kubas delegationer började slåss, och det man kom fram till i slutändan var inte precis revolutionerande ? t ex hade problemen i Darfour precis blivit kända då, men inget alls lyckades staterna komma överens om i den frågan.


 

I dessa sex veckor var jag först på jobbet (kl 7.20; redan då pendlade jag från Neuchâtel och tåget gick 5.57) för att hinna kolla mina mejl och sortera gårdagens papper innan morgonmötet kl 8. Sedan var det oftast Västgruppsmöte (staterna är i FN uppdelade i geografiska grupper) eller EU-koordinationsmöte, eller båda, beroende på vad som behövde diskuteras, innan det var dags att infinna sig i plenisalen kl 10. Och så satt jag där till lunch ? då det oftast var nån sidoaktivitet som jag blev avdelad att gå på så man fick vara nöjd om man hann få i sig en macka ? och sedan igen till kl 18. Efter det hann jag ibland tillbaka till jobbet och dumpa dagens pappersskörd och kunde ta sju-tåget hem och vara hemma kvart över åtta, men oftare, särskilt på slutet då det var massa saker att fixa som jag trots mina tidiga morgnar inte skulle hinna med, fick jag ta åtta-tåget, eller nio-tåget... eller tio-tåget (det sista tåget gick 22.45 och det gick runt Lausanne så att man inte var framme förrän 00.25 ? men det tog jag bara en eller ett par gånger).


 

Vad hade jag då för viktig tjänst som krävde ett så pass hårt schema? Vilka banbrytande insatser för mänskligheten gjorde jag? Svaret är: inga. Jag var praktikant.


 

Mitt hårda arbete ledde till att delegationen ? oftast ? hade sina papper i ordning och hade koll på vad som skulle avgöras när. Vidare var jag ansvarig för att det alltid fanns någon på vår plats i plenisalen ? för att följa debatten och rapportera ovanligheter och diplomatiska grodor, men främst för att vara kontaktperson. För inom MRK (antagligen i den diplomatiska världen i stort) avgjordes inga viktiga frågor i plenisalen, utan i korridorerna och i Serpentine Bar.


 

Under Kommissionens skälvande slutdagar (när tidsramarna överskreds och tempot vreds upp ytterligare, med skippade lunchpauser och EU-möten flera gånger om dagen) var jag nära en kollaps. Jag gjorde ingen, kanske för att jag, till skillnad från B, inte drack alkohol dagligen, inte arbetade (så mycket) på helgerna och lade ned kaffet på ett väldigt tidigt stadium, eftersom jag kände att det frätte hål i min mage. Däremot slutade min hjärna fungera, jag förvandlades från att vara en ganska utåtriktad person till att bli en blyg och tyst grå mus som inte vågade tilltala folk eller se dem i ögonen, och jag hade explosionsartade gråtattacker som jag till att börja med lyckades dölja för alla utom min pojkvän, men till slut åkte jag på en rakt framför näsan på min handledare som precis hade kritiserat (med rätta!) något som jag hade skrivit. Hela resten av terminen, efter Kommissionen, brottades jag med obskyra symptom som viktuppgång, panikkänslor och nackspärr.


 

Och, som sagt, kom vi fram till nåt? Ledde det till nåt att B arbetade så hårt att hon kollapsade under nedrustningscirkusen och att jag hade min första erfarenhet av utbränning vid 24 års ålder? Nä. Såvitt jag minns var den Kommission jag medverkade i den som i stort sett slog sista spiken i kistan för Kommissionen som institution, och ledde till att den togs bort under FN-reformen (vilket som sagt förmodligen var en välgärning, men det beror på hur Rådet klarar sig). Och som B skriver var utkomsten av hennes arbete främst att staterna bestämde sig för att trots allt träffas och prata om saken igen om ett par år.


Trots detta är FN fascinerande, och jag tror på det multilaterala samarbetet och skulle förmodligen kasta mig in i det igen om jag fick chansen ? fast hellre på en post där jag hade något mer att säga till om än som praktikant.... Ska man slita ut sig helt är det i alla fall roligare att göra det för något man tror på än för något storföretag, åtminstone tror jag det.