Plötsligt förstod jag!
Denna oerhört chockerande insikt förklarar på ett bräde massor av klurigheter som jag har brottats med! Smaka på det, bara: USA är vana vid att vara “världens största demokrati” (även om vissa nu börjar parafrasera uttrycket för Indien, vilket äger viss riktighet om man räknar i folkmängd). President Obama hänvisade ofta under valkampanjen till att USA skulle återta sin ledarroll. Och det han menar är inte vad som i den statsvetenskapliga anglo-saxiska klubben för inbördes beundran omnämns som “USA:s hegemoni” (avser USA:s roll som världspolis och enda supermakt efter slutet på Kalla Kriget) - nej, nej. Han menar USA:s moraliska roll som världsledare.
Mängder av amerikaner, som genom hela sin skoltid har matats med USA:s moraliska (och i viss kretsar: gudagivna) försprång, har inte förstått att USA inte är det bästa stället på jorden (längre?). Det är varken moraliskt ansvarstagande i internationella sammanhang eller så där jättesnällt mot sina egna medborgare. Men genomsnittsamerikanen har ännu inte insett detta, för att de inte har något att jämföra med. Och därför tycker de att det är helt i sin ordning att USA handskas med FN som ett redskap för sina egna syften. För USA har ju moralisk överhöghet, och det som är rätt enligt USA är följaktligen objektivt rätt och syftar till en bättre värld. Så därför är det helt OK att USA tar FN i upptuktelse när organisationen trilskas, t ex genom att hålla inne med medlemsavgiften och skicka dit Mr No-no John Bolton som FN-ambassadör. Samt använder FN för att försvara sina kompisar, t ex Israel.
Detta förklarar också hela grejen med Community of Democracies - enligt samma, amerikanska, logik behövs det ett nytt forum där folk respekterar det amerikanska moraliska försprånget om FN bara trilskas och sätter sig på tvären. Och den här utvecklingen är verkligen inget man kan lasta bara Bush-administrationen för, snarare har Bush-administrationens allmänna misslyckanden hjälpt de “vanliga amerikaner” jag träffat att komma de här omständigheterna på spåren. De har upptäckt att folk i andra delar av världen inte nödvändigtvis gillar dem, och inte heller nödvändigvis delar deras syn på USA som garant för att världen rör sig åt rätt håll. Och då tycker jag lite synd om dem, för det är ju i grunden inte den enskilde amerikanske medborgarens fel att det har blivit så här. Precis som alla andra vill amerikanerna helst leva lyckliga och gärna ha goda relationer till alla andra, om det går.
Richard Holbrooke, som alltså var rådgivare åt Madeleine Albright under Clinton-administrationen, skriver i höstnumret av Foreign Affairs 2008: “The UN is, to be sure, a flawed institution. But it plays an important role in US foreign policy, and if correctly used, it can advance US national interests and play a more effective role in peacekeeping in such difficult areas as Sudan. Yet it can only be as strong as its largest contributor (which is also a founding member), the United States, wants it to be.” (Min kursivering.) Det är intressant att notera att Holbrooke, som alltså hänger i maktens allra högsta cirklar i det demokratiska lägret, och som är specialiserad på utrikespolitik, på detta sätt sammanblandar USA:s intressen och “det allmänna bästa”, här illustrerat med fredsbevarande insatser i Sudan. Det är inte så konstigt att genomsnittsamerikanen inte kan hålla reda på skillnaden då. Inte att jag inte såg vari skevheten låg medan jag fortfarande var kvar på amerikanskt territorium heller.
Läs även andra bloggares åsikter om USA, självbild, Holbrooke, moral
USA och dess militär
Staffan Ekendahl skriver i sin intressanta bok Amerikanerna - Sådana är de, så tänker de (den är faktiskt så intressant att jag förmodligen kommer att återkomma till den) om den amerikanska krigsmakten: " Amerikanerna ser sin militär som ett användbart verktyg. Vi européer har en helt annan syn på diplomatins möjligheter och skyr militära lösningar. Skillnaden mellan amerikansk och europeisk syn på militärens roll är, som Robert Kagan skriver i sin bok Om paradiset och makten, att den som har en hammare ser spik som behöver slås i, men den som inte har någon hammare ser ofta inte heller några spikar. "
Och helt klart är min erfarenhet av USA att amerikanerna uppskattar sin militär - men kanske inte så mycket som ett redskap, som Ekendahl förefaller tycka, utan mera som ett nödvändigt ont. För mig framstår det som att amerikanerna önskar att de inte (heller) hade någon militàr, men eftersom de nu har det är det väldigt viktigt att hedra militärerna som individer (t ex skaka hand med dem, tacka dem personligen för deras storartade jobb och kalla dem " sir " om man möter dem på en flygplats), rösta för politiker som lovar utbildning och olika åtgärder för veteraner, och ha en dekal på sin bil som säger " Support our troops " eller " God bless America ".
I Tucson, Arizona, finns en stor militärbas, och jag känner flera kvinnor vars män är yrkesmilitärer, och ofta p $å utlandsuppdrag, i Irak eller annorstädes. När jag rullade ut min sopptunna för sophämtning en dag kom min granne ut och berättade glädjestrålande att hennes son hade kommit hem från sin andra, och förhoppningsvis sista, period i Irak. Militären är helt enkelt närvarande i vardagslivet på ett helt annat sätt i Tucson än hos oss. Efter att ha sett Michael Moores film " Farenheit 911 " var det ganska lätt att tro att alla militärer är fattiga, lågutbildade snubbar utan andra utsikter på arbetsmarkanden och kommer från Flint, Michigan, eller liknande hålor, men det är nog inte riktigt hela sanningen.
På ett internetforum som min amerikanska mammagrupp använder beklagade sig en kvinna över att hennes militärmake var i Irak och skulle bli kvar där över jul. Jag förstår absolut att det är jobbigt, alldeles särskilt som den här kvinnan dessutom bor mycket långt från sin familj och har en treåring som ju inte riktigt kan förstå varför pappa inte kommer hem till jul, men jag blev väldigt överraskad över de andra mammornas reaktioner: svaren handlade främst om mannen! Det blev en lång diskussionstråd om hans uppoffringar , och om vilken tjänst han gjorde landet och sina medamerikaner, och det hela slutade med att hans fru publicerade hans militäradress och bad alla skicka julkort till honom (trots att han aldrig har träffat dem).
Samtidigt som jag alltsâ upplevde att amerikanerna verkligen uppskattar sina militärer, fick jag också uppfattningen att väldigt många gillade Obamas vallöfte att inom en hyfsat snar framtid få slut på Irakkriget (vilket väl inte är särskilt märkligt för den som har en familjemedlem pâ utlandsupprag på ett så pass farligt ställe som Irak). Amerikanerna verkar alltså gilla och respektera sina militärer, men helst inte vilja att krigsmakten ska tas i bruk. Jag tror därför inte riktigt på att amerikanerna ser sin krigsmakt som en hammare - snarare som ....en råttfälla, kanske. Något som man verkligen uppskattar att man har när det behövs, men som man helt klart skulle föredra att inte alls ha användning för.
Tvåbarnsmor
Eftersom vi har s k “non-immigrant”-visum och bara skulle bo i USA under en begränsad period kunde vi inte folkbokföra ut oss ur Schweiz (dvs registrera oss som utvandrade). Och för alla som är folkbokförda i Schweiz är grundläggande hälsoförsäkring obligatorisk, så vi var tvungna att fortsätta betala våra - ganska dyra - schweiziska försäkringar. (Jag har skrivit långa förbittrade litanior om de schweiziska försäkringarna t ex här, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag att obligatorisk försäkring är en rätt bra idé… Det som täcks fullt ut av den schweiziska försäkringen är nämligen just graviditet och barns sjukvård.) Vi ville inte betala ännu dyrare amerikanska försäkringar ovanpå det, utan kompletterade istället med en schweizisk tilläggsförsäkring så att våra försäkringar skulle gälla i USA under hela året.
Och sedan upptäckte vi att jag var gravid. Vilket är en rätt dyr historia. Då valde jag ändå - av ideologiska och personliga skäl - det billigaste alternativet, “naturlig” förlossning i ett Birth Center med barnmorskor istället för läkare och ingen bedövning. Det hela gick ändå loss på mellan sex- och sjutusen dollar. Vilket egentligen inte är något problem, det betalas ju av mitt schweiziska försäkingsbolag och är förmodligen mindre än vad försäkringsbolaget pungade ut med för min förra graviditet och förlossning, på ett schweiziskt sjukhus. Men rent logistiskt så har jag och min man lagt ut för all min vård, samlat på oss kvitton och efter viss pappersexercis begärt pengarna tillbaka av försäkringsbolaget. Från den amerikanska vårdgivarens håll behandlades vi alltså som ifall vi saknade försäkring och betalade allt ur egen ficka.
Detta gav en ganska skrämmande inblick i hur det är att vara utan försäkring i USA. Jag har inte sett Michel Moores film Sicko, men jag skulle vilja göra det. Jag tror jag skulle känna igen mig.
Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, förlossning, sjukförsäkring, USA, Esping-Andersen
Orkar inte
Igår - precis innan jag med en ilsken suck stängde av TV:n - intervjuades (eller snarare anklagades) en kongressman som hade röstat för det första bail out-förslaget, och han sa det rätt bra: “Ja, visst skulle jag också önska att vi kunde låta det som faller falla och straffa de ansvariga - men jag skulle också vilja att vi kunde använda enhörningar i vår energiproduktion, och det är inte heller realistiskt.” Men det uttalandet hade givetvis ingen effekt på TV:ns populist-intervjuare som fortsatte dravla som om världen vore svart eller vit.
Värst av alla är Lou Dobbs på CNN. Han gäller för att vara “oberoende”, men är i själva verket en ultraliberal, värdekonservativ, extrempopulistisk surgubbe. Jag orkar inte höra ett ord till från honom!
Läs även andra bloggares åsikter om USA, finanskrisen, CNN, Lou Dobbs, enhörningar
The League of Democracies
Jag känner igen idén från två olika håll: först och främst bygger den, så vitt jag förstår, på den kände statsvetaren John Rawls’ “The Law of Peoples” från 1993. Rawls är mest känd för ett tidigare verk A Theory of Justice, där han hävdar att om människorna “bakom okunnighetens slöja”, dvs omedvetna om vilka de själv skulle vara, fick rita upp det bästa möjliga, mest rättvisa samhället, skulle det bli en liberal demokrati. I “The Law of Peoples” utreder han hur idealsamhället från A Theory of Justice skulle kunna samarbeta med andra samhällen (Rawls själv var inte så inne på nationalstater, men tillämpningarna av The Law of Peoples rör sig traditionellt kring samarbetet mellan nationalstater på den internationella arenan), och kommer fram till att det finns fyra idealtyper av stater: liberala demokratier, andra välordnade stater, skurkstater och tyngda stater. Och Rawls föreslår att de liberala demokratierna samarbetar med bara de andra välordnade staterna för att handskas med skurkstaterna och hjälpa de tyngda staterna. Så här 15 år senare hävdar i alla fall jag att vi kan bortse från konceptet “andra välordnade stater” (Rawls dog dessutom härom året så han kan inte protestera); Rawls beskriver dem som samhällen vars styrelseskick inte är demokratiskt men byggt på en gemensam värdegrund - ofta en religiös sådan - och legitimt i medborgarnas ögon. 1993 kunde man kanske beskriva ett gäng arabländer på det sättet, med lite god vilja, men 2008 känns det som att tänja väl mycket på begreppen värdegrund och legitimitet.
Min andra kontakt med idén om ett demokratiernas förbund kommer från när jag praktiserade på FN i Geneve, och USA bjöd in företrädare för världens demokratier på frukostmöte under parollen Community of Democracies. Värd var, i alla fall nominellt, inte USA utan någon av dess latinamerikanska allierade, Chile, tror jag. Jag minns hur som helst att Sveriges ambassadör var där, och mycket förbittrad över att vara där. Hennes reaktion var ungfär att det vore löjligt om det fanns en demokratiklubb ("Democracy Caucus") och Sverige inte var medlem i den, men att hon kände sig som en gisslan eller ett alibi medan USA och dess kompisar försökte manövrera sig förbi FN-systemet. Inget konstruktivt kom heller ur det där mötet, och många fler än Sveriges ambassadör var skeptiska, särskilt som det här var 2004, under Bolton-eran, när USA:s dåliga syn på FN var som allra starkast.
Nu har jag träffat på demokratiernas förbund-tanken två gånger den senaste veckan, den ena gången i Thomas Carothers’ artikel “A League of Their Own” (Foreign Policy, July/August 2008) och den andra gången i Richard Holbrookes artikel “The Next President” (Foreign Affairs September/October 2008). Ingen av dessa herrar nämner Rawls, men Holbrooke talar om The Community of Democracies som tydligen skapades av Albright under Clinton-administrationen. Båda kommer till slutsatsen att idén är dålig, och Carothers’ benar detaljerat upp varför. Hans huvudskäl är att den inte skulle fungera, eftersom det inte finns något som garanterar att andra demokratier är överens med USA i policyfrågor. Bland de största och viktigaste demokratierna identifierar han Indien, Brasilien och Sydafrika, och påpekar att dessa ofta har varit ännu försiktigare i fråga om interventioner och sanktioner än “bromsklossarna” i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland. Om USA därför - vilket Carothers håller för troligt - skulle välja att försöka kontrollera vilka stater som kunde bli medlemmar i demokratiförbundet, skulle det visserligen kunna vara lite säkrare på att lyckas omge sig med ja-sägare, men då skulle å andra sidan organisationen bli ohyggligt mycket mindre legitim, och många etablerade demokratier skulle vara klar ljummet intresserade av att delta (däribland Sverige, föreställer jag mig).
Jag håller givetvis med om Carothers analys - och dessutom om att tanken på en skräddarsytt USA-vänlig organisation som på sikt är tänkt att konkurrera ut FN är obehaglig - men jag finner det intressant att han inte frågar sig varför landet ligger så här. Jag anser att svaret står att finna i den amerikanska självbilden: USA har under så lång tid sett sig som den ultimata demokratin, en idé som går tillbaka till det sena 1800-talets “manifest destiny”, att det tror att USA är själva sinnebilden för demokrati. Men den riktning som USA har tagit, både i sin utrikespolitik, särskilt under Bush-administrationen men även periodvis tidigare, och i sin allt mindre jämlika inrikespolitik, är inget som Rawls skulle ha klassificerat som typiskt för en liberal demokrati. Snarare liknar USA, tyvärr, en skurkstat.
Det är dags för amerikanerna att inse att USA inte är en modell för en liberal demokrati. Det finns en fristående, ouppnåelig modell för hur en demokrati ska bete sig, och USA kan, liksom andra stater, ligga närmare eller längre bort från den modellen. Just nu dessvärre längre bort. Rätt mycket längre bort.
Läs även andra bloggares åsikter om League of Democracies, USA, John Rawls, liberal demokrati, skurkstat, FN
Korrespondent Saakasjvili
Jag säger: skaffa en korrespondent och låt killen sköta sitt jobb som president istället! Men vem vet, han kanske hoppas på att bli CNN:s Centralasienkorre om ryssarna lyckas avsätta honom....?
Är det i själva verket CNN som bestämmer?
Ett stickspår som jag å andra sidan gärna vill peka ut är att Georgiens president Saakasjvili har förekommit live, i sjukt långa telefonintervjuer, på CNN flera gånger sedan krisen började. Har inte presidenten i ett land i krig lite annat för sig än att tala ut i CNN hela dagarna? Det måste väl finnas nån annan i Georgien som talar tillräckligt bra engelska för att anförtros kontakten med utländsk media? Jag säger som Ron i Harry Potter: He needs to sort out his priorites!
I samma anda sitter just nu Pakistans utrikesminister i kulisserna hos CNN och väntar på att få försöka övertyga amerikanerna om att Musharrafs avgång inte innebär ett försämrat säkerhetsläge för USA. Seriöst, har han inget bättre för sig?
Nej, nu kom han in i studion. Antlingen hörde jag fel innan, eller så påade de honom fel - nu är han i alla fall inte utrikesminister längre, utan Pakistans ambassadör i USA. Och det känns ju betydligt rimligare.
Ignorerade länder som inte börjar på I
Och om Mauretanien talar de inte överhuvudtaget, så där vet jag fortfarande inget mer än vad som står att läsa på dn.se.
Är det inte rätt illa att ett land måste börja på i för att bli rapporterat om i Amerika? Imorgon måste jag försöka köpa en tidning så jag kan få lite riktiga utrikesnyheter. Här i Arizona är valet rätt enkelt: det finns två eller tre lokaltidningar som jag inte har orkat slänga mer än nåt enstaka getöga i, det finns USA Today som inte är värd pengarna, och så finns det NY Times. Så det får nog bli den, som vanligt.
(DN.se: Georgien; Mauretanien.)
Israel och Iran
Jag tar detta med en nypa salt än så länge, men kommer nog att återkomma med en fortsättning på min Chicken-analogi så småningom. En annan vän har f ö lovat att försöka verifiera ryktet; hennes syster arbetar i Vita husets West Wing så det kan ju hända att hon kan få reda på något.
Energikris
På CNN diskuteras vad kongressen ska göra åt denna energikris, och vad den egentligen kan göra. Jag läste häromdagen att Saudiarabien har lovat att exportera mer olja, vilket bedöms få väldigt liten effekt på världsmarknadspriset. Den republikanska linjen verkar vara att borra mer, och den demokratiska att lagstifta mot spekulation i oljepapper. Båda har fel i sina strategier, enl Fokus, som påstår att det stora problemet egentligen är bristande kapacitet i världens raffinaderier.
Min egen slutsats är att det inte finns nån “quick fix” (Obamas vallöfte om tillfälliga skattesänkningar på bensin är bara rent röstfiske och får överhuvudtaget inga positiva konsekvenser; om priset sänks t ex idag kommer det ju att finnas mindre utbud imorgon och då blir det ännu dyrare - å andra sidan kanske det är färre som tankar då eftersom alla har gjort det idag, och då blir nettoeffekten ändå knappt kännbar, utom för statskassan), och det är ju tråkigt på kort sikt för alla miljontals amerikaner som redan vacklar under sina husavbetalningar - ännu en bolånebank kollapsade idag! Men på längre sikt innebär det möjligheter för de amerikanska politikerna att göra visare vägval än vad de gjort på många år. Medan medelamerikanen anpassar sig (byter ner till en mindre bil, låter sina barn ta skolbussen istället för att skjutsa dem till skolan samt avstår från några mindre nödvändiga resor då och då) skapas en tidsmarginal: att bygga järnvägar och kollektivtrafiksystem tar tid, men det gör det å andra sidan att bygga raffinaderier och att borra efter ny olja också.
Eftersom det inte finns nåt snabbt sätt att ordna detta kan inget parti ta snabba politiska poäng på krisen (fast de gör så gott de kan när de försöker) och därför är utsikterna att få till brett politiskt förankrade hållbara lösningar bättre än vanligt. Givetvis finns det några hetsporrar som anser att en invasion av Iran skulle slå många flugor i en smäll, men jag tror inte att den risken är särskilt reell. Låt oss hålla våra tummar för kreativare lösningar.
Läs även andra bloggares åsikter om bensinpriset, USA
Trött på CNN
Just nu pratar de om tänkbara vice-presidentkandidater i McCainlägret. Det förekommer inga spekulationer om kvinnliga kandidater. Förstås. Seriöst, finns det inga kompetenta republikanska kvinnor att diskutera, eller är både McCains rådgivare och CNN:s kommentatorer dummare och mindre taktiska än jag?
Jag saknar BBC World, som vi hade i Schweiz! Men åtminstone samarbetar radion NPR här med BBC World så en analyserande nyhetskälla finns det åtmistone. Synd att "video killd the radio star" är så sant här i Amerika.
Läs även andra bloggares åsikter om CNN, McCain, vice-presidentkandidater
Mer om Phoenix
Stämningen i salen var plötsligt översvallande istället för nervig, och det började kännas väldigt trevligt att vara där - men då var Bebbos tålamod tyvärr redan slut, så hon och jag åkte hem och käkade middag istället för att som planerat delta i grillfesten. Men vi kunde följa det hela live på TV som tur var, så när min man ringde hem för att berätta att de fått de första bilderna som tydde på att landarens solceller hade vecklat ut sig och att alla tre benen verkade stå stadigt, kunde jag säga att jag redan sett dem på TV, och dessutom tillägga att jag hade sett hans kollega - som har samma jobb som han, men för ett instrument som gör kemiska analyser - stå och hoppa upp och ned och klappa i händerna framför bildskärmen... TV visade nämligen också reaktionerna från kontrollrummet i Tucson.
Om min mans instrument fungerar kommer vi dessvärre inte att få veta på ett tag, i bästa fall imorgon förmiddag, tror jag, men förmodligen senare.
DN skrev om Phoenix redan igår och igen nu efter landningen. AB. Svd.
Läs även andra bloggares åsikter om phoenix mars mission
Phoenix Mars Mission
Fotot tillhör NASA:s Jet Propulsion Laboratory.
Här sitter nerverna utanpå. Skälet till att jag och min familj överhuvudtaget befinner oss i denna absurda ökenstad måste nämligen upp till bevis nu. Skälet heter Phoenix Mars Mission och är en liten marslandare som i augusti förra året skickades iväg från Florida. I morgon kl 5, lokal tid, ska den landa på Mars nordpol. Om allt går bra, vill säga. Statistiken är dyster. På de senaste 30 åren har USA lyckats sätta ner 5 av 11 farkoster som skickats till Mars, så de statistiska chanserna ser inte så bra ut. Förutom att landaren alltså måste lyckas ta sig ned genom Mars atmosfär (den är tunn så det är åtminstone något lättare än den prövning den redan har genomgått när den skulle ut genom Jordens atmosfär!) är det väldigt kinkigt exakt var den ska landa. Den har nämligen tre ben, och landar den med något ben på en för stor sten så kan den välta, och då är det kört för alla mätningar den har skickats dit för att göra....
Missionens övergripande mål är att gräva i isen på Mars nordpol och förhoppningsvis hitta spår av organiskt material däri, eller åtminstone geologiska ledtrådar till Mars historia. Ombord på landaren finns en samling instrument som ska mäta olika saker, och ett av dessa instrument är ett mycket litet mikroskop som min man har byggt. Det är inte ett optiskt mikroskop som "ser" saker, istället har det en sorts känselspröt som känner av ytor. Dess uppgift är därför att känna av partiklars storlek och struktur och sedan i bildform rapportera till Jorden. Och eftersom min man har byggt mikroskopet förväntas han vara den som bäst i hela världen förstår sig på det, och hans uppgift här är följaktligen att skriva kommandon åt mikroskopet så att det vet vad det ska göra på Mars. Om inte landaren välter imorgon, alltså. Eller krashar.
Men själv är jag glad för att jag ska få vara med på festligheterna inför landingen imorgon eftermiddag (jag har väntat i flera månader på att bli bjuden på en ordntlig BBQ; det trodde jag skulle hända typ så fort man satte foten på amerikansk mark!), mingla med seriösa vetenskapstyper, nervösa ingenjörer och skeptiska journalister. Det blir livat!
Mer tåg och annan kollektivtrafik
Barak Obama pratar ju förresten om att investera i infrastruktur under lågkonjunkturen; en klassisk åtgärd som härstammar från John Maynard Keynes och andra gamla ekonom-ikoner. Teorin är att staten ska hålla sig rätt passiv under högkonjunkturer och samla pengar i skattkammaren när mer folk tjänar mer pengar (för det gör de ju under en högkonjunktur och staten får därmed in mer skatt) och färre behöver bidrag av olika sorter. Sedan när det blir lågkonjunktur ska staten ta på sig spenderarbyxorna och starta massor av projekt där de som blivit av med jobben kan få anställning, och därmed börja tjäna pengar igen (och börja konsumera igen och därmed pusha upp konjunkturen; enkelt i teorin). Och just att investera i infrastruktur under en lågkonjunktur är ett beprövat koncept, t ex spelade strategin en stor roll när Amerika tog sig ur 30-talets depression.
Det intressanta är alltå inte att Obama vill investera i infrastruktur under en recession, utan vilken sorts infrastruktur det är han tänker på. Han vågar givetvis inte andas bilfientlighet, eftersom den amerikanska medianväljaren är otroligt beroende av sin bil (men mediandemokraten är antagligen mindre bilberoende än medianväljaren så om han inte vågar säga nåt om det nu lär han ju än mindre våga göra det om han blir demokraternas presidentkandidat, och alltså måste ta mer hänsyn till sagda medianväljare än till sagda mediandemokrat). Jag såg precis på CNN att en opinionsundersökning visar att 68% av amerikanerna svarar "de höga bensinpriserna" på frågan om vad de oroar sig för. Givetvis är besinpriset fortfarande löjligt lågt med svensk standard (ca 1 dollar, omkring 6 kr, per liter) men för amerikanerna som är vana vid att bensin är nästan gratis och verkligen behöver sina bilar för att få vardagslivet att fungera är detta pris en veritabel smärtgräns.
Men tänk om Obama vågade sig på att investera sig ut ur lågkonjunkturen genom att bygga järnvägar. Tänk om han konkurrensutsatte Amtrack (det statssubventionerade och ineffektiva järnväsmonopolet) och inrättade en fond för stater som vill bygga järnväg och för städer som vill bygga kollektivtrafiksystem. (Som jag tidigare varit inne på vore detta bara effektivt om järnväg byggs, eller tas i bruk, mellan städer som har - eller bygger - kollektivtrafiksystem; eller så kan man ju göra som nu, men hyra bil när man kommer fram till järnvägsstationen istället för till flygplatsen, men då vore ju rätt lite vunnet.) De som tidigare jobbade med att bygga hus får nu bygga järnväg istället, och det finns ett resalternativ när det blir för dyrt för amerikanerna att flyga och köra bil. Bra för miljön och bra för amerikanerna, på sikt i alla fall.
Men det vågar han garanterat inte. Politik är en kortsiktig verksamhet.
Tåg
Just detta tåg är Bebbos, men det får vara med som illustration.
Här i Tucson har det en gång i världen funnits ordentliga järnvägsförbindelser. Min far, som är allmänt järnvägsintresserad, har varit här och hälsat på, och han hade minsann tagit reda på att det finns ett järnvägsmuseum i Tucson. Där kunde man se ett ånglok från 60-talet och lära sig massor om lokal järnvägshistoria. "En gång i tiden fanns det 15 spår här", berättade den pensionerade lokföraren som för dagen tjänstgjorde som guide. Numera finns det 3, varav två används för godståg. Passagerartåg går det tre i veckan i vardera riktningen - ska man till LA får man se till att vara på stationen vid midnatt (och väl framme i LA har man fem minuter på sig att byta tåg om man vill resa vidare till San Fransisco), och ska man österut, till exempel till Chicago eller New Orleans, får man hoppa på tåget kl tjugo över ett på natten.
Av förståeliga skäl är det inte så många som tar tåget - flyget går ju överallt, direkt och hela tiden, och är förmodligen ofta billigare. Men, allt eftersom bensinpriserna går upp blir det dyrare att flyga, och jag hoppas lite på att tåget ska få en knuff framåt på det sättet. På en karta på museet kunde man för övrigt se hur alla Eisenhowers Interstate-motorvägar på femtiotalet hade byggts parallellt med järnvägsnätet och konkurrerat ut tågen. En ganska sorglig översikt.
På g i Tucson är annars diskussioner om att bygga ny järnväg (!). I10, motorvägen som går till Phoenix, är ständigt överlastad och lider under ett ständigt renoveringsbehov. Sedan vi kom hit har t ex alla avfarter inne i Tucson varit stängda, så man kan bara använda motorvägen om man ska långt norrut eller långt österut. Men, på bordet ligger alltså ett förslag om att bygga en ny, snabb järnväg mellan de två städerna (vilket skulle reducera restiden till kanske en dryg timme eller ännu snabbare, jämfört med de två till två och en halv timmar man får räkna med i bil - förutsatt att man inte hamnar för mycket i bilköer, alltså). Och även om många bilister här inte är så intresserade av miljöargument för att minska sitt bilåkande så skulle ju tåget kunna bli billigare om bensinpriset går upp ännu mer. Om det dessutom är betydligt snabbare och betydligt säkrare borde ju dealen vara klar. Tycker jag, som har talat mig varm om detta sedan jag besökte järnvägsmuseet.
Men som min vän Frida, som är lite smartare än jag, påpekade: "ingen kommer ändå att ta tåget, för det är så inarbetat att alla måste köra bil. Och hur ska de ta sig runt inne i Phoenix sedan? Det finns ju ingen lokaltrafik där!" Och hon har rätt förstås. Det krävs en samlad ansträngning med att bygga järnväg och dra ut ett lokaltrafiknät över de centrala delarna av båda städerna. Och den investeringen blir det inte värt att göra innan bensinen blir betydligt dyrare än vad den är idag (ca en dollar per liter).
I Tucson har man dock börjat i liten skala. Några entusiaster kör på helgerna en musei-spårvagn på den gamla rälsen mellan statskärnan och campus (en resa på ca 5 min - vi gjorde den förstås, tillsammans med mina föräldrar), och spåren håller på att byggas ut för att gå ända till Tucsons affärskvarter ("downtown"). Men dumt känns det, för förr i tiden fanns det spår, som revs upp när alla fick råd att köpa bil, och spårvagnarna såldes. Nu finns det i alla fall långt framskridna planer på att köpa en modern spårvagn och köra den hela veckan, när spåret väl är färdigutbyggt. Och den kommer, givetvis, att passera järnvägsstationen. Detta är en fin början, tycker jag, men om man vill att investeringen ska bära sig borde man kombinera det med att göra om några av gatorna i centrum till gågator, och göra det lite svårare att parkera.
Tucson Recycles
Med visst dåligt samvete har jag, sedan jag kom hit till Tucson, slängt glasflaskor och konservburkar i soptunnan. Pet-flaskor, liksom papper, har vi samlat på, i hopp om att så småningom hitta nån återvinningsstation för dem. Men det har blivit jättejobbigt för det går åt en hel del vatten här i värmen, och trots att vi har en grunk som filtrerar kranvattnet så har vi samlat på oss en hel del vattenflaskor. Vi har inte hittat någon återvinningsstation heller, och både min bil och vår (ganska lilla) lägenhet börjar nå sina maxkapaciteter för att härbergera tomma plastflaskor. Fördomen om USA säger ju att inget alls återvinns här, men på universitetets campus finns det minsann särskilda papperskorgar för pet-flaskor så därför har vi ändå hoppfullt fortsatt att samla på dem.
Och så, igår, var jag hemma hos en bekant, och råkade se att hon hade två soptunnor, en "vanlig" och en med plastflaskor, konservburkar och glaskärl. Jag hoppade förstås högt och började förhöra henne om hur det funkar. Det visade sig att lastbilar kommer förbi då och då för att samla upp återvinningsbart material, och att det finns en hemsida man kan kolla på för att få reda på när den passerar hos en själv, http://www.tucsonaz.gov/tucsonrecycles/. Hurra! Jag vet fortfarande inte om det kommer nån lastbil hit (den borde jag ju ha sett i så fall), men jag lärde mig precis att det finns en återvinningsstation bara några kvarter härifrån. Att köra förbi där nån gång ibland är ingen omväg, och den tar emot allt som man är van att återvinna, från mjölkpaket till glas och tidningar. Så nu ska jag äntligen bli lite miljövänlig igen!
(...tack vare Maria som skickade mig boken 100 sätt att rädda världen av Johan Tell så att jag började gå runt och tänka på sånt här hela tiden igen.)
Läs även andra bloggares åsikter om USA, återvinning, recycle
Bensinpriset
På CNN idag pratade de om att bensinpriset förmodligen skulle nå en ny topnotering i maj, 4 dollar per gallon. Eftersom en gallon är knappt fyra liter, innebär detta omkring en dollar per liter. En dollar är ungefär 8 kr, och om bensinen kostade 8kr/l i Sverige antar jag att vi också skulle köra SUVs... eller kanske inte. Jantelagen är effektiv för att begränsa vissa former av överkonsumtion.
I alla fall tror jag att smärtgränsen snart är nådd för amerikanerna och deras bensinslukande monsterbilar. Högre bensinpris i kombination med en lågkonjunktur (eller t o m en recession, det diskuteras var och varannan dag här) kommer att innebära att de blir tvungna att byta ned sig i bilstorlek. Och ju fler som väljer mindre bilar, desto mindre värt blir trafiksäkerhetsargumentet för att ha en jättebil.
Jag pratade med en kvinna häromdagen, som lämnat familjens van på service, och fått en ersättningsbil - en Volkswagen Beetle! Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta, och även om jag kanske inte heller skulle ha valt just en tredörrars bubbla om jag hade en treåring och två tonåringar att forsla omkring, tycker jag att detta är ett tecken på ett kommande paradigmskifte. Vem behöver egentligen en skitstor van? En ganska liten bil som den Opel Astra vi hade i Schweiz, eller den VW Passat vi har här, täcker helt klart familjebehovet, även i USA.
Tack OPEC för att ni gör ert för att bromsa klimatförändingarna...
Läs även andra bloggares åsikter om usa, bensinpriset, SUV, paradigmskifte
Reklam
I amerikansk TV förkommer det väldigt mycket reklam för läkemedel mot livsstilsrelaterade sjukdomar (sic!). Det är för att väldigt många amerikaner lider av sådana. Men är det inte konstigt att alla människor som i reklaminslagen pratar om sina kolestrol- eller hjärtproblem eller sin diabetes är hyfsat unga, snygga och vältränade? När jag ser mig omkring på mitt lokala köpcentrum är genomsnittspersonen tjockare än de på TV som har dragit på sig livsstilsrelaterade sjukdomar...
Det hela har med den ohejdade kapitalismen att göra. Missförstå mig inte, jag är i princip marknadsliberal, men här har det liksom snurrat flera varv för långt. På apelsinjuicen står det tryckt att den rekommenderas av hjärtläkarnas riksförbund, eller nåt i den vägen, och jag blir så trött. Då känns ändå apelsinjuice som ett rätt oskyldigt exempel. I ett samhälle där inkomstklyftorna är djupa, och livsstilsrelaterade sjukdomar främst drabbar de mer utsatta socioekonomiska grupperna (hörde förresten idag, på TV, givetvis, att afro-amerikaner löper dubbelt så stor risk att få stroke som vita amerikaner!) är den agressiva konsumtionspropagandan en verklig styggelse. De som bäst skulle behöva ha koll på hur de lever och vad de stoppar i sig är också de samma som har minst utbildning, minst pengar att lägga på hälsosam mat (för skräpmat är billigare, förstås) och därmed löper stört risk att gå på konsumtionsmyterna som utan uppehåll basuneras ut ur reklamen.
Själv får jag dåligt samvete varje gång jag sätter mig i bilen (och det är ofta; jag räknade precis ut att jag själv - tillsammans med Bebbo - bränner nästan en hel tank bensin på två veckor, något jag aldrig ens skulle ha kommit i närheten av i Schweiz), och jag vill slita mitt hår varje gång jag ser en reklam för sockerstinna frukostflingor bygga på att flingorna i fråga skulle främja viktnedgång eller vara bra för några medicinska värden. Urk!
Läs även andra bloggares åsikter om usa, livsstilsrelaterade sjukdomar, reklam
Demokratiskt
USA är kanske rätt så demokratiskt, trots allt. Man hör ju så mycket om det låga valdeltagandet och om tvåpartisystemets olika problem, men det finns onekligen saker som vi skulle kunna ta lärdom av i Sverige. T ex finns det en TV-kanal som sänder direkt från kongressen och senaten. Tänk att folk som inte har nåt bättre för sig kan kolla vad som är på gång i parlamentet medan de äter frukost! Det tycker jag är suveränt. Idag var det dessutom hearing om religionsfrihet och mänskliga rättigheter i Iran så då hade de bjudit in massa experter som satt och svarade på frågor om det i direktsändning. Det var jättespännande. Leve Capitol Hill!
Läs även andra bloggares åsikter om usa, demokrati, tv
Barnuppfostran
Idag har Bebbo och jag varit på sagostund för "toddlers", barn kring året, på ett bibliotek här i stan. Utflykten gav anledning till ett par reflektioner kring hur föräldraskap skiljer sig mellan Sverige och USA.
Bebbo var ganska prydligt klädd för utfärden, tyckte jag. Hon hade på sig en ärvd, beige-randig WWF-tröja, mörkblå hängslebyxor som hon fått i julklapp av en av sina mostrar, och rosa halksockar som jag inte riktigt minns varifrån de kommer. Men hon stack genast ut i barngruppen som möttes på biblioteket. Alla flickorna var klädda i rött och rosa, gärna klänningar och rosetter i håret, och alla pojkarna var klädda i jeans, shorts eller andra "riktiga byxor" (alltså inte mjukisbyxor) och t-shirt eller shorta, och givetvis i "maskulina" färger som brunt, blått och grönt. De andra mammorna tvekade därför om Bebbos kön, men de flesta bestämde sig sedan för att hon nog var en pojke. Jag frågar mig om det verkligen är så viktigt att veta om man ska säga "he" eller "she" att man måste klä ungen helt för att svara på den frågan. Kan inte barn bara få vara barn när de knappt ens kan gå än? Det kommer säkert en dag när Bebbo själv vill ha rosa klänningar, men så länge hon inte bryr sig vore det väl onödigt att tvinga in henne i en tjejroll?
Efter sagostunden behövde vi lite fika. Jag hade med vatten, banan och joghurt till Bebbo, men man fick inte äta inne på biblioteket så vi fortsatte till ett café. Det är inte så strategiskt att gå på café med Bebbo, för hon vill gärna äta vad jag äter (allmänt barnovänlig mat som t ex räkor och oliver tuggar hon lyckligt i sig bara för att jag äter dem), och när jag hade pillat i henne den medhavda matsäcken blev jag förstås tvungen att ge henne en bit av den muffins jag inte hade klarat att motstå. I mina kontakter med andra svenska föräldrar vet jag att det anses dåligt att ge sina barn sötsaker (utom möjligen regelbundet en gång i veckan) och att man i Sverige skulle ha höjt på ögonbrynen över mitt ansvarslösa sätt att utfodra min ettåring med blåbärsmuffin (det är även vad jag själv i princip tycker, även om jag inte alltid är så karaktärsfast som jag skulle önska). Men medan vi satt där kom det fram flera personer och pratade med oss (mest med Bebbo, förstås!), och ingen verkade tycka att jag var det minsta usel förälder som lät henne sitta och käka blåbärsmuffins mitt i veckan. Det händer också när vi är ute någonstans att folk erbjuder Bebbo kakor, karameller eller annat sött. Jag brukar säga att jag har en frukt med åt henne (vilket jag också nästan alltid har). Men det är underligt att amerikanerna tycker att det är så normalt.
Läs även andra bloggares åsikter om barnuppfostran, könsroller, sötsaker, usa