Charlotta Friedner

Eftersom jag inte har något liv numera och lever mitt liv genom TV:n vill jag skriva om en dokumentär jag såg på Arte igår. Det var en brittisk dokumentär om den holländska kycklingindustrin – majoriteten av dess export går till Storbritannien (där de ju är rätt kända för att inte fega på skräpmat, fast det sa de inte i dokumentären eftersom den var brittisk). OK, att fryst kyckling innehåller vatten visste jag redan, men de hade smygfilmat i fabriken där de impregnerade kycklingen med vatten och diverse kemikalier som ska hindra att kycklingen släpper ifrån sig vattnet igen. Ohyggligt äckligt! De hade maskiner med nålar som injicerade blandningen i kycklingköttet (kycklingarna var i alla fall inte levande, det är alltid något positivt!), och centrifuger där blandningen pressades in i kycklingen. När den var färdig var den nästan rinnande, och helt slemmig.

Detta är inte olagligt, så länge vatteninnehållet anges på etiketten – men testerna de gjorde i dokumentären visade att kycklingen kan innehålla 50% vatten. Plus, givetvis, alla de kemikalier som krävs för att hålla kvar allt det vattnet i kycklingen.

Blä! Vilken tur att vi inte äter vad som helst, som englsmännen, och att vi har strängare regler än EU, sa Daniel självbelåtet, men jag vet inte jag. Naturligtvis kan man kolla när man själv handlar, men enligt dokumentärer var de största kunderna restauranger, skolbespisning etc. Och för övrigt stod det en kille framför mig i kassakön idag när jag handlade mat, och han hade två förpackningar kycklingfilé som för mina ögon såg misstänkt lik den vattnade ut. Men vad vet jag, jag har varit vegetarian i sex och ett halvt år nu, och det känns som att både moral och självbevarelsedrift talar för det valet.