Charlotta Friedner

Nu är jag inte i Ryssland längre, utan i Schweiz. Därför blir det kanske inte så mycket Moscow Times nu i fortsättningen. Den finns visserligen på internet, men är väldigt mycket mer inbjudande i pappersformat.

Jag tänker ändå fortsätta hålla lite koll på Ryssland, så gott det nu går. Jag har ju några informatörer på plats i Moskva fortfarande, och det känns som att om man en gång har upptäckt Ryssland vill man gärna veta hur det går. Jag noterar att jag har tagit på mig rollen av goodwill-ambassadör när jag talar med folk här om Ryssland, och i Sverige i julas var det likadant. Det känns som att bilden av Ryssland är onödigt negativ. Därför gör jag mitt bästa för att föra fram vilka imponerande överlevare ryssarna är. Ja, politiken och ekonomin är strulig, men folk i Ryssland är ju som folk är mest. De har bara skapat sig lite annorlunda överlevnadsstrategier.

Igår kväll såg Daniel och jag en dokumentär på den ofta väldigt bra fransk-tyska TV-kanalen Arte. Den hette ?Les Oligarchs? och handlade om de ryska oligarkerna som vann storkovan i tumultet när Sovjetunionen rasade ihop. Jag önskar så att jag hade kunnat se den innan jag reste till Ryssland för jag tror jag hade förstått ryssarna bättre då! Som det framställdes i filmen lyckades ett gäng driftiga entreprenörer genom diverse skumraskaffärer i det affärsrättsliga limbo som rådde kring tiden för Sovjetunionens upplösning skrapa ihop sina första miljoner och närma sig Jeltsins administration. När det sedan blev dags för Jeltsin att väljas om var människorna i allmänhet fattiga och ursinniga och ville rösta på kommunistpartiet, men oligarkerna blåste upp en superkampanj för Jeltsin, som vann, och sedan fick styra som en marionett mesta tiden. Sedan började oligarkerna bråka med varandra så regimen blev inte bara genomkorrupt utan även handlingsförlamad och ineffektiv och premiärministrarna avlöste varandra. Tills Putin kom. Då slog pendeln tillbaka hela vägen. När man såg filmen blev man nöjd med att Putin satte ned foten, och som jag har skrivit tidigare verkade folk i allmänhet tycka att Yukos-killen, Khodorkovsky, fick vad han förtjänade.

Mest upplysande var ändå synen på Ryssland som slagfält för en gigantisk dragkamp: först vann Jeltsin (med gräsrötternas stöd, så vitt jag har förstått) mot de gamla kommunisterna, sedan vann oligarkerna mot Jeltsin, nu har Putin vunnit mot oligarkerna. För befolkningen är det lite bättre att Putin bestämmer allt än att oligarkerna bestämmer allt eftersom Putin i alla fall verkar kunna bidra med en viss stabilitet. I gengäld har han samlat all makt hos sig själv i stället, så Ryssland är lika lite demokratiskt nu som då, men folk är lite rikare. Plötsligt förstod jag mycket bättre varför ryssarna oroar sig så lite över Putins auktoritära tendenser. Tack, Arte.

Det intressanta borde då givetvis vara vem som är nästa motsåndare i dragkampen, och med lite optimism kan man väl förmoda att det som brukar kallas ?det civila samhället? ligger rätt väl till. Detta förklarar varför Putin är så ivrig att hämma NGO:erna, eller i alla fall utländskt inflytande i dem. (Förmodligen har han delvis rätt också. Det förvånar mig inte alls ifall utländska aktörer faktiskt försöker använda NGO:er som språngbräda för att förbereda ett maktskifte i Ryssland. Det är ju bara synd att t ex Angel Coalition kanske inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet p g a dessa intriger.) Putins egna parti är, så vitt jag har förstått, inget riktigt parti utan bara en kaderstruktur som har byggts upp runt honom som person och ett gäng andra höjdare, t ex Moskvas borgmästare. Det finns flera Kreml-trogna ungdomsgrupper, också, som är rena skämten. Ungdomar hämtas i skolorna och bussas iväg någonstans, t ex för att ?protestera? utanför amerikanska ambassaden. Inte helt olikt Janukovitz gruvarbetare från östra Ukraina under den orange revolutionen, faktiskt.