Charlotta Friedner

Sverige är högaktuellt här i Schweiz för tillfället. I alla fall om man som jag håller ögonen öppna efter allt som har med Sverige att göra. Idag var det en huvudnyhet att federalrådet (typ minister) Pascal Couchepin var på resa i Skandinavien för att lära sig om den svenska vården. Le Temps hade passat på att intervjua honom i Stockholm där han hade varit på studiebesök på Karolinska Institutet och träffat Ylva Johansson och företrädare för Stockholms landsting.

Hans slutsatser var dock blandade: han var impad av Karolinska och hävdade att det var mycket bättre än motsvarade forskningsinstitut i Zürich, men han var totalt oimpad av vårdköer (men vem är inte det) och av bristen på konkurrens. Å andra sidan tyckte han det var fint att vård var så billigt i Sverige och att vården, trots att standarden är i stort sett den samma i Sverige och i Schweiz, kostade den svenska staten så mycket mindre i andel av BNP.  Å andra sidan hävdade han att den solidaritet som det progressiva skattesystemet och de regionala transfereringarna innebär bara är möjligt i ett så ?religiöst och kulturellt homogent samhälle? ? om folk slutar känna samhörighet och solidaritet med varandra brakar systemet samman (trodde han, i alla fall).

Jag har två kommentarer:

1)      Kära monsieur Couchepin, skillnaden är att vi har ett kollektivt baserat, socialdemokratiskt, välfärdssystem i Sverige och i Schweiz är välfärdssystemet individuellt och liberalt. Dessa välfärdssystem har visserligen gemensamma rötter, men i det socialdemokratiska (som förkommer i Skandinavien samt i Holland) får även medelklassen tillbaka en stor del av vad den investerar, vilket gör att de höga skatterna åtnjuter en viss legitimitet. I det liberala systemet (som främst förekommer i Schweiz och i de anglo-saxiska länderna) betalas det lite extra, som kommer de allra sämst ställda till godo, men medelklassen får inte mycket tillbaka av vad de betalar, vilket gör att folk tycker illa om att betala skatt, trots att skattetrycket är rejält mycket lägre än i det socialdemokratiska systemet. Allt detta om man får tro Gösta Esping-Andersen (läs mitt förra inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här) ? och det tycker jag man ska göra, i alla fall till en viss gräns.

2)      Kunde inte herr ministern ha kollat lite på det där med den svenska föräldraförsäkringen också, när han nu ändå var i Sverige? Det finns många intressanta fenomen inom det området som Schweiz kunde vinna på att läsa på lite om. T ex vad gäller tillgången på dagisplatser, lång och delad föräldraledighet, lite allmänt om kvinnors plats på arbetsmarknaden ? ja, och så var det ju det där om sambolagen.