Charlotta Friedner

För ett par veckor sedan gifte sig två vänner till mig.

Han är tjugotvå år gammal, tror jag, och vill helst överta föräldrarnas bondgård, men har låtit sig övertygas att inför en osäker framtid inom jordbruket skaffa sig ett annat yrke också. Därför är han, om jag minns rätt, elev på den lokala jordbruksskolan där han får en formell examen som mekaniker för jordbruksmaskiner eller något ditåt, men han har nåt år kvar av utbildningen.

Hon är tjugofyra år, snabbköpskassörska och höggravid. Eftersom han studerar är hon ensam familjeförsörjare (han arbetar lite på föräldrarnas bondgård och får säkert ett visst tillskott till hushållskassan för det, men jag menar i stort). Enligt schweizisk lag ? införd genom folkomröstning så sent som 2004 (jag var här då och tjatade på alla mina (flick-)vänner att de skulle rösta eftersom jag inte fick göra det själv; röstdeltagandet här är inte alltid på topp, och enligt mina egna ovetenskapliga iakttagelser är det väldigt lågt bland unga kvinnor) ? har alla kvinnor rätt till 14 veckors mammaledighet i samband med barnafödsel. Detta sticker givetvis i ögonen på en svensk: Bara 14 veckor? Men papporna då? 2004, skämtar ni?

Men, på typiskt schweiziskt manér har man tagit sig runt folkomröstningsinstitutets inneboende tröghet. Detta innebär att den federala lagens 14 veckor är miniminivån, och att på de flesta arbetsplatser hade man sedan länge mer förmånliga avtal. Jag har inte lyckats hitta mammaledighetsreglerna för den snabbköpskedja där min vän arbetar ? kanske är de decentraliserade och anpassade efter de kantonala reglerna (som oftast är mer progressiva än de federala, och i alla fall inte mindre eftersom de federala utgör miniminivån), eller så är de så dåliga att de inte vill nämna dem på hemsidan. Hos den konkurrerande snabbköpskedjan är det i a f 14 veckor som gäller, fast med 100% av lönen mot 80%, tror jag, enligt den federala lagen. Har man dessutom varit där längre än 5 år så gäller 16 veckor med 100% av lönen.

Systemet är helt enkelt uppbyggt för att kvinnor inte ska jobba efter att de har fått barn. Och männen ska inte få prioritera familjen utan måste ensam stå för försörjningen medan kvinnan sköter hemmet. Orättvist, tycker jag, men om man bortser från den aspekten undrar jag ändå hur mina nygifta vänner ska göra. Hon kan inte säga upp sig från jobbet efter sina 14 veckor även om hon skulle ha lust, och han kan inte stanna hemma från skolan och se efter bebisen (och dessutom behöver väl bebisen vid 14 veckors ålder fortfarande träffa sin mamma vid flera tillfällen under dygnet för utfodring?). Hur ska de göra? En cynisk person skulle kanske säga att de kunde vänta med att skaffa barn tills han är färdigutbildad, men det är inte riktigt så enkelt eftersom hon enligt läkarna hade väldigt små chanser att någonsin bli med barn. Då är det kanske 1) inte så konstigt om man slavar lite med preventivmedlen; 2) rimligt att man väljer att föda sitt barn om det finns en stor risk att det är det enda barn man någonsin kommer att få; och 3) tänkbart att man inte vill vänta med att försöka skaffa barn tills man är vuxen och stabil i tillvaron, eftersom man då redan är mindre fertil, plus att man är beredd på att det kan ta tid att bli gravid, om man nu kan bli det.