Fika med desperate housewives
Jag har fått kontakt med en grupp svenskor som bor här i stan. De går på gymmet tillsammans, shopar, gör weekendresor, lånar varandra svenska böcker och tidningar och träffas och fikar minst en gång i veckan. Till dessa fikastunder blir jag och min lilla bebis numera inbjudna (jag hade säkert blivit det innan också, men jag visste inte att det fanns så många svenskar i Neuchâtel, och inte att de träffas hyfsat organiserat heller).
De är sjukt snälla och trevliga, men samtidigt går samtalen liksom utanpå. Det är ytligt tjatter utan att någonsin komma ned på det väsentliga i något av de, för all del intressanta, ämnen det berör. Där sitter vi och pratar som om vi sa nåt när vi egentligen inte alls får något sagt. Det är en absurd känsla, och bekräftar vad jag tidigare har anat om fikande: det är egentligen inte själva fikandet ihop med folk som jag älskar så mycket; det är känslan av att ha diskuterat nåt viktigt, att ha löst (minst!) ett problem och gå klokare därifrån som jag älskar. Utan den har man ju egentligen mest slösat bort en timme eller två, druckit en kopp kaffe som ändå inte är nyttig för en och som riskerar att göra bebisen koffeinhög och sömnlös via mjölken, och betalat 4 franc (24 kr - och det är inga jättelattes precis utan högst ordinära kaffekoppar) för den när man egentligen lika gärna hade kunnat göra sig en kaffe hemma vid ett tillfälle då man kan känna sig säkrare på att bebisen inte kommer att börja skrika när som helst och då man verkligen var sugen.
Förmodligen är damerna annorlunda om man träffar dem en och en, för det som mest slår mig nu är deras absurda liv: det ska handlas och lagas mat åt maken och barnen, också ska det gås på gymmet ordentligt, förstås. En av dem (den med äldst barn) verkar ha en "egen" aktivitet - en ateljé som hon enligt egen utsago aldrig hinner gå till eftersom det ska fikas, lagas mat och gås på gymmet hela tiden... En annan av dem sa tveksamt (apropå att hon har massor av studieskulder men inte har jobbat sedan hon gifte sig) att det kanske vore dags att börja jobba nu när barnen börjar bli stora. "Vill du det, då?" frågade jag, men det ville hon absolut inte. Men kanske för att få prata franska lite... och så visade det sig att hennes man är svensk (vilket på något vis gör situationen ännu mer absurd: att en svensk man gör sin universitetsutbildade fru till hemmafru, och hon är nöjd med ett liv som - förutom vården av barnen då - verkar kretsa så mycket på ytan, är mycket konstigare än om mannen hade varit schweizare).
Efter denna lilla utgjutelse vill jag framhålla att jag inte på något sätt dömer de här kvinnorna - alla får göra som de vill och så länge de är lyckliga med sina val tänker jag inte (annat än i smyg här på min blogg) ha några åsikter om det. Jag är bara fascinerad över hur de lever - och det hela får en väldigt komisk touch när man får veta att deras favoritprogram på TV är Desperate Housewives (som de givetvis följer på svensk TV via sina digitalboxar; att programmet också sänds på schwezisk TV verkar ha undgått dem).