Snacka skit om Ryssland
För ett par dagar sedan anordnade Amnestygruppen i Neuchâtel (i vilken jag är sammankallande) en temakväll om mänskliga rättigheter i Ryssland och Uzbekistan. Amnesty Schweiz, tillsammans med två andra organisationer, hade bjudit in en uzbekisk dam, Tamara Chikunova, som förestår organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr i Tasjkent. Tamara tillbringade 10 dagar i Schweiz och Italien för att hålla föredrag om dödsstraffet och människorättssituationen i allmänhet i Uzbekistan, och ett av hennes gigs var alltså vårt evenemang i Neuchâtels universitetshus. Hennes föredrag, hållet på ryska och tolkat till franska, handlade mycket om hennes egna erfarenheter; hennes son hade blivit arresterad och dömd till döden efter att under tortyr ha erkänt ett mord. Efter sonens död fick hon kontakt med en annan mor, vars son också var dödsdömd och hade haft cellen brevid hennes egen sons. Tamaras son hade sagt till den andre mannen att Tamara kanske skulle kunna hjälpa honom, och därför tog den andre mannens mamma kontakt med Tamara. Så började organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr, som lyckades rädda inte bara honom, utan även många andra, och Uzbekistans parlament har nu röstat för att förbjuda dödsstraffet - ett beslut som träder i kraft 1 januari 2008. Tamara - som själv är ständigt övervakad och hotad - berättade flera pikanta detaljer från Uzbekistans rättsystem, som t ex att 99% av alla brott klaras upp enligt den offentliga statistiken (valfri person grips och torteras tills han erkänner), medan världsgenomsnittet är 16%....
En Rysslandsexpert från Amnesty Schweiz talade sedan om människorättssituationen i Ryssland; om de hårdare NGO-lagarna, bristen på oberoende medier, och den relativa normaliseringen i Tchetchenien som i många fall innebär nymålade fasader mot gatan medan husen fortfarande saknar fungerande el och avlopp och konflikten sprider sig till grannrepublikerna (där befolkningen är snäppet mindre krigstrött). Detta följdes av lite info om hur man blir medlem i Amnesty och engagerar sig, t ex som brevskrivare (vi hoppades att publiken skulle ha blivit inspirerad av föredragen om Ryssland och Uzbekistan), och alltihop avslutades med en "rysk" aperitif.
I Neuchâtel finns det, fick vi tips om när vi började organisera evenemanget, en rysk restaurang. Efter viss övertalning hade de gått med på att tillhandahålla aperitifen till kompispris, eftersom vår målgrupp var folk som är intresserade av Ryssland. När jag var och hämtade maten hos dem fick jag hjälp av ägaren att bära ut alla brickorna till bilen, och han frågade: "Ska ni bara prata om allt som är dåligt i Ryssland nu igen? Jag tycker att man måste höra båda sidor och tala om de bra sakerna också!" Jag kunde ju inte gärna förneka att vi skulle prata om saker som var dåliga i Ryssland, men för att visa att det hela inte var en komplott avsedd att smutskasta Ryssland drog jag följande story:
Jag är själv svenska, och Sverige är ett land med extremt gott rykte. (Det höll han med om.) Sverige hamnar alltid i topp när man listar länder för frihet, öppenhet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter osv. Men, för något år sedan gjorde Amnesty en kampanj mot Sverige. Det gjorde mig lite ont att sitta här i Schweiz och höra mitt land kritiseras, men samtidigt gjorde det gott att känna att Amnesty inte fegar på att kritisera ens Sverige, när de tycker att Sverige gör fel. För mig bevisar detta att Amnesty inte bara svartmålar länder utan kritiserar alla lika när det finns något reellt att kritisera. Ägaren var förvånad över att Amnesty hade kritiserat Sverige, så jag berättade om de två egyptierna som blivit avvisade till Egypten medelst CIA-plan och torterade när de kom fram. Sedan var jag försenad till mitt rendez-vous med resten av gruppen och våra talare, men jag var i alla fall nöjd med att ha lyckats övertyga en ryss om att vi inte pratar om problem i Ryssland för att kunna snacka skit om Ryssland, utan för att vi är intresserade av Ryssland och tycker det är viktigt att informera om dess problem.
Dagen efter temakvällen (som på det hela taget var lyckad) åkte jag tillbaka till restaurangen för att lämna tillbaka brickorna de lånat ut för aperitifen, och ägarinnan frågade mig hur det hade gått. Jag berättade om den uzbekiska damens intressanta föredrag, och rättade mig sedan för att säga "ja, i själva verket visade hon sig vara ryskspråkig och rysk medborgare, men hon bodde i Uzbekistan", och restaurangägarinnan fick ett förklarat skimmer i ansiktet och utbrast "jasså, det är därför! Det är ganska spänt mellan ryssar och uzbeker i Uzbekistan."
Ja, det är nog därför, nickade jag artigt, men inte för att jag själv tror särskilt mycket på det utan mera för att det verkade göra henne glad. I de flesta repressiva stater drabbas ju minoriteterna oproportionerligt hårt, så det kanske inte är nån fördel för Tamara Chikunova att vara ryska, precis, men Uzbekistan är en av världens minst fria stater hur man än vrider och vänder på det.
För den som är intresserad av Centralasien kan jag förövrigt rekommendera min vän Andreas Hedefors' resedagbok; Andreas är frilansjournalist och befinner sig för tillfället på reportageresa i Kirgizistan.