14 veckors mammaledighet
Igår var jag i Geneve och hälsade på mina fd kollegor på mitt fd jobb. De saknade mig och ville ge mig ett nytt jobb. Det ville jag inte (än). Och redan i början av april ringde min fd chef och bad mig komma tillbaka till det jobb jag hade fram till jul, från 1 maj. Det ville jag inte heller. Men, faktum är att om jag hade varit anställd där på riktigt, och inte bara vikarie, hade jag vackert fått gå tillbaka till jobbet på måndag, då min dotter uppnår den aktningsvärda åldern av 14 veckor. Hade jag varit i den situationen hade jag antagligen tagit ut årets semester från måndag, men det blir inte jättemycket ändå. Sedan hade vi väl fyllt på med all min mans semester (fast han har redan tagit ut det mesta, eftersom han hade rätt till en (1!) dags semester i samband med förlossningen - och det räckte förstås inte när vi skulle börja vårt nya liv som treenighet) men hur man än vrider sig och vänder sig kan man inte komma ifrån att hon är alldeles för liten för att göra nåt annat än att vara hos sin mamma eller pappa.
Jag ser ju runt mig att föräldrar klarar att lämna bort sina "inte mycket äldre än 14 veckor"-bebisar, så på nåt sätt går det väl. Men de flesta klarar det inte, och då slutar kvinnorna jobba istället. Min förståelse för det har ökat markant sedan vår dotter föddes, och för tillfället är jag hemskt glad att vara hemmafru.