The League of Democracies
Det snackas en del nu (fast inte tillräckligt mycket, tycker jag; utrikespolitik överhuvudtaget behandlas väldigt styvmoderligt här och förenklas ned till oigenkänlighet i presidentkandidaternas kampanjer - vill man veta något riktigt måste man vända sig till forum med überintellektuell ivy leage-stämpel) om att USA borde ta initiativ till ett “demokratiernas förbund”. Från vänster framförs idén tydligen mest som ett sätt för USA att få stöd för sina idéer, främst interventioner, utan att behöva tampas med FN:s obstruerande säkerhetsråd hela tiden. Från höger är tanken att ett demokratiernas förbund på sikt skulle kunna ersätta FN. På den politiska arenan framförs förslaget av John McCain, som tog upp det i ett tal som kan läsas här.
Jag känner igen idén från två olika håll: först och främst bygger den, så vitt jag förstår, på den kände statsvetaren John Rawls’ “The Law of Peoples” från 1993. Rawls är mest känd för ett tidigare verk A Theory of Justice, där han hävdar att om människorna “bakom okunnighetens slöja”, dvs omedvetna om vilka de själv skulle vara, fick rita upp det bästa möjliga, mest rättvisa samhället, skulle det bli en liberal demokrati. I “The Law of Peoples” utreder han hur idealsamhället från A Theory of Justice skulle kunna samarbeta med andra samhällen (Rawls själv var inte så inne på nationalstater, men tillämpningarna av The Law of Peoples rör sig traditionellt kring samarbetet mellan nationalstater på den internationella arenan), och kommer fram till att det finns fyra idealtyper av stater: liberala demokratier, andra välordnade stater, skurkstater och tyngda stater. Och Rawls föreslår att de liberala demokratierna samarbetar med bara de andra välordnade staterna för att handskas med skurkstaterna och hjälpa de tyngda staterna. Så här 15 år senare hävdar i alla fall jag att vi kan bortse från konceptet “andra välordnade stater” (Rawls dog dessutom härom året så han kan inte protestera); Rawls beskriver dem som samhällen vars styrelseskick inte är demokratiskt men byggt på en gemensam värdegrund - ofta en religiös sådan - och legitimt i medborgarnas ögon. 1993 kunde man kanske beskriva ett gäng arabländer på det sättet, med lite god vilja, men 2008 känns det som att tänja väl mycket på begreppen värdegrund och legitimitet.
Min andra kontakt med idén om ett demokratiernas förbund kommer från när jag praktiserade på FN i Geneve, och USA bjöd in företrädare för världens demokratier på frukostmöte under parollen Community of Democracies. Värd var, i alla fall nominellt, inte USA utan någon av dess latinamerikanska allierade, Chile, tror jag. Jag minns hur som helst att Sveriges ambassadör var där, och mycket förbittrad över att vara där. Hennes reaktion var ungfär att det vore löjligt om det fanns en demokratiklubb ("Democracy Caucus") och Sverige inte var medlem i den, men att hon kände sig som en gisslan eller ett alibi medan USA och dess kompisar försökte manövrera sig förbi FN-systemet. Inget konstruktivt kom heller ur det där mötet, och många fler än Sveriges ambassadör var skeptiska, särskilt som det här var 2004, under Bolton-eran, när USA:s dåliga syn på FN var som allra starkast.
Nu har jag träffat på demokratiernas förbund-tanken två gånger den senaste veckan, den ena gången i Thomas Carothers’ artikel “A League of Their Own” (Foreign Policy, July/August 2008) och den andra gången i Richard Holbrookes artikel “The Next President” (Foreign Affairs September/October 2008). Ingen av dessa herrar nämner Rawls, men Holbrooke talar om The Community of Democracies som tydligen skapades av Albright under Clinton-administrationen. Båda kommer till slutsatsen att idén är dålig, och Carothers’ benar detaljerat upp varför. Hans huvudskäl är att den inte skulle fungera, eftersom det inte finns något som garanterar att andra demokratier är överens med USA i policyfrågor. Bland de största och viktigaste demokratierna identifierar han Indien, Brasilien och Sydafrika, och påpekar att dessa ofta har varit ännu försiktigare i fråga om interventioner och sanktioner än “bromsklossarna” i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland. Om USA därför - vilket Carothers håller för troligt - skulle välja att försöka kontrollera vilka stater som kunde bli medlemmar i demokratiförbundet, skulle det visserligen kunna vara lite säkrare på att lyckas omge sig med ja-sägare, men då skulle å andra sidan organisationen bli ohyggligt mycket mindre legitim, och många etablerade demokratier skulle vara klar ljummet intresserade av att delta (däribland Sverige, föreställer jag mig).
Jag håller givetvis med om Carothers analys - och dessutom om att tanken på en skräddarsytt USA-vänlig organisation som på sikt är tänkt att konkurrera ut FN är obehaglig - men jag finner det intressant att han inte frågar sig varför landet ligger så här. Jag anser att svaret står att finna i den amerikanska självbilden: USA har under så lång tid sett sig som den ultimata demokratin, en idé som går tillbaka till det sena 1800-talets “manifest destiny”, att det tror att USA är själva sinnebilden för demokrati. Men den riktning som USA har tagit, både i sin utrikespolitik, särskilt under Bush-administrationen men även periodvis tidigare, och i sin allt mindre jämlika inrikespolitik, är inget som Rawls skulle ha klassificerat som typiskt för en liberal demokrati. Snarare liknar USA, tyvärr, en skurkstat.
Det är dags för amerikanerna att inse att USA inte är en modell för en liberal demokrati. Det finns en fristående, ouppnåelig modell för hur en demokrati ska bete sig, och USA kan, liksom andra stater, ligga närmare eller längre bort från den modellen. Just nu dessvärre längre bort. Rätt mycket längre bort.
Läs även andra bloggares åsikter om League of Democracies, USA, John Rawls, liberal demokrati, skurkstat, FN
Jag känner igen idén från två olika håll: först och främst bygger den, så vitt jag förstår, på den kände statsvetaren John Rawls’ “The Law of Peoples” från 1993. Rawls är mest känd för ett tidigare verk A Theory of Justice, där han hävdar att om människorna “bakom okunnighetens slöja”, dvs omedvetna om vilka de själv skulle vara, fick rita upp det bästa möjliga, mest rättvisa samhället, skulle det bli en liberal demokrati. I “The Law of Peoples” utreder han hur idealsamhället från A Theory of Justice skulle kunna samarbeta med andra samhällen (Rawls själv var inte så inne på nationalstater, men tillämpningarna av The Law of Peoples rör sig traditionellt kring samarbetet mellan nationalstater på den internationella arenan), och kommer fram till att det finns fyra idealtyper av stater: liberala demokratier, andra välordnade stater, skurkstater och tyngda stater. Och Rawls föreslår att de liberala demokratierna samarbetar med bara de andra välordnade staterna för att handskas med skurkstaterna och hjälpa de tyngda staterna. Så här 15 år senare hävdar i alla fall jag att vi kan bortse från konceptet “andra välordnade stater” (Rawls dog dessutom härom året så han kan inte protestera); Rawls beskriver dem som samhällen vars styrelseskick inte är demokratiskt men byggt på en gemensam värdegrund - ofta en religiös sådan - och legitimt i medborgarnas ögon. 1993 kunde man kanske beskriva ett gäng arabländer på det sättet, med lite god vilja, men 2008 känns det som att tänja väl mycket på begreppen värdegrund och legitimitet.
Min andra kontakt med idén om ett demokratiernas förbund kommer från när jag praktiserade på FN i Geneve, och USA bjöd in företrädare för världens demokratier på frukostmöte under parollen Community of Democracies. Värd var, i alla fall nominellt, inte USA utan någon av dess latinamerikanska allierade, Chile, tror jag. Jag minns hur som helst att Sveriges ambassadör var där, och mycket förbittrad över att vara där. Hennes reaktion var ungfär att det vore löjligt om det fanns en demokratiklubb ("Democracy Caucus") och Sverige inte var medlem i den, men att hon kände sig som en gisslan eller ett alibi medan USA och dess kompisar försökte manövrera sig förbi FN-systemet. Inget konstruktivt kom heller ur det där mötet, och många fler än Sveriges ambassadör var skeptiska, särskilt som det här var 2004, under Bolton-eran, när USA:s dåliga syn på FN var som allra starkast.
Nu har jag träffat på demokratiernas förbund-tanken två gånger den senaste veckan, den ena gången i Thomas Carothers’ artikel “A League of Their Own” (Foreign Policy, July/August 2008) och den andra gången i Richard Holbrookes artikel “The Next President” (Foreign Affairs September/October 2008). Ingen av dessa herrar nämner Rawls, men Holbrooke talar om The Community of Democracies som tydligen skapades av Albright under Clinton-administrationen. Båda kommer till slutsatsen att idén är dålig, och Carothers’ benar detaljerat upp varför. Hans huvudskäl är att den inte skulle fungera, eftersom det inte finns något som garanterar att andra demokratier är överens med USA i policyfrågor. Bland de största och viktigaste demokratierna identifierar han Indien, Brasilien och Sydafrika, och påpekar att dessa ofta har varit ännu försiktigare i fråga om interventioner och sanktioner än “bromsklossarna” i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland. Om USA därför - vilket Carothers håller för troligt - skulle välja att försöka kontrollera vilka stater som kunde bli medlemmar i demokratiförbundet, skulle det visserligen kunna vara lite säkrare på att lyckas omge sig med ja-sägare, men då skulle å andra sidan organisationen bli ohyggligt mycket mindre legitim, och många etablerade demokratier skulle vara klar ljummet intresserade av att delta (däribland Sverige, föreställer jag mig).
Jag håller givetvis med om Carothers analys - och dessutom om att tanken på en skräddarsytt USA-vänlig organisation som på sikt är tänkt att konkurrera ut FN är obehaglig - men jag finner det intressant att han inte frågar sig varför landet ligger så här. Jag anser att svaret står att finna i den amerikanska självbilden: USA har under så lång tid sett sig som den ultimata demokratin, en idé som går tillbaka till det sena 1800-talets “manifest destiny”, att det tror att USA är själva sinnebilden för demokrati. Men den riktning som USA har tagit, både i sin utrikespolitik, särskilt under Bush-administrationen men även periodvis tidigare, och i sin allt mindre jämlika inrikespolitik, är inget som Rawls skulle ha klassificerat som typiskt för en liberal demokrati. Snarare liknar USA, tyvärr, en skurkstat.
Det är dags för amerikanerna att inse att USA inte är en modell för en liberal demokrati. Det finns en fristående, ouppnåelig modell för hur en demokrati ska bete sig, och USA kan, liksom andra stater, ligga närmare eller längre bort från den modellen. Just nu dessvärre längre bort. Rätt mycket längre bort.
Läs även andra bloggares åsikter om League of Democracies, USA, John Rawls, liberal demokrati, skurkstat, FN
Kommentarer
Trackback