Three Cups of Tea
Jag har precis läst ut en riktigt inspirerande bok, Three Cups of Tea - One Man’s Mission to Promote Peace… One School at a Time av Greg Mortenson och David Oliver Relin, och jag känner att jag måste få rekommendera den.
Boken handlar om en bergsklättrare, Greg Mortenson, som går vilse på väg ned från världens näst högsta berg, K2 i Pakistan, och hamnar i en liten by, där han blir omhändertagen och får kvickna till från sina strapatser. Efter ett par dagar inser han att det inte finns någon skola i byn och att barnen sitter på marken utomhus och övar på att skriva genom att rista med pinnar i tjälen de dagar då läraren som de delar med några omgivande byar inte är där för att hålla lektioner. Mortenson lovar att komma tillbaka till byn och hjälpa byborna att bygga en skola.
Sedan får man följa Mortenson under 10 års arbete. Han lyckas, efter många strapatser, samla in tillräckligt mycket pengar och bygga skolan i den lilla byn i norra Pakistan, och historien väcker så pass mycket gensvar i bergsklättrarkretsar att projektet växer till en organisation, där Mortenson blir ansvarig för att fortsätta bygga skolor i andra pakistanska avkrokar. Men tiden går och helt plötsligt blir det hela inte bara en samvetsfråga för klättrare som blivit väl mottagna av lokalbefolkningen i norra Pakistan att utbilda regionens barn (Mortenson lägger särskild tonvikt på flickorna), utan hela projektet får en distinkt politisk sida.
Med tiden noterar Mortenson nämligen att en annan utbildningsansträngning pågår parallellt med hans egen. Det är - dessvärre - inte den pakistanska staten som tar sitt anvar att i enighet med t ex FN:s millenniemål tillhandahålla utbildning åt alla statens barn, utan Saudi-sponsrade madrassas. Även om en del av dessa islamska skolor faktiskt utbildar barn är det också många av dem som inte ger någon utbildning alls, utan koncentrerar sig på att rekrytera fattiga pojkar utan andra framtidsutsikter till den jihad som snart ska dra igång.
Med terrorattackerna i september 2001 ändras perspektivet igen, och Mortensons projekt får ännu fler bottnar. Inte bara ska hans organisation hjälpa barn att skaffa sig grundläggande kunskaper, vilka i sin tur kommer att bidra till förbättringar, såsom minskad barnadödlighet och förbättrad hälsa, ute i byarna, den ska också erbjuda alternativa vägar för barn som annars riskerar att dras in i den väpnade islamistiska kampen i Pakistan, Afghanistan och Irak. Mortenson känner också, som amerikan, ett stort ansvar för hur det ska gå för Afghanistan efter talibanernas fall. Från hans synvinkel var invasionen av Afghanistan berättigad, men efter den har återuppbyggnaden av landet negligerats och lämnats åt slumpen. (Detta känns för övrigt väldigt aktuellt nu i dagarna, när båda presidentkandidaterna tävlar om att göra Afghanistan - som enl Mortenson åsidosatts kraftigt under kriget i Irak - till en högprioriterad fråga, och inte en dag går utan att medierna pratar om Afghanistan och USA:s åtagade/screw up, beroende på vilken vinkel reportagen har, där.)
Boken om Mortenssons arbete är inspirerande, på alla tre nivåerna: den första där han tacklar minst fyra av FN:s åtta millenniemål (trots att millenniemålen aldrig ens nämns i boken och det är möjligt att Mortenson inte känner till dem), den andra där han på sitt långsiktiga och förmodligen effektiva vis ger sig in i kriget mot terrorismen, och den tredje där han försöker tampas med Amerikas och västvärldens skuld till hur det har blivit som det har blivit i Afghanistan och Pakistan. Samtidigt kan man som läsare bli väldigt frustrerad över hur valhänt Mortenson särkilt i början handskas med sina strapatser i Pakistan - men å andra sidan hade nog boken blivit för positiv till Mortenson som person om den inte hade redogjort för hans klavertramp och dåliga beredskap för det äventyr han ger sig på. Tyvärr verkar boken inte finnas på svenska än (men säljs på engelska på t ex Bokus) men om någon vill köpa den rekommenderar jag att göra det via www.threecupsoftea.com, för då bidrar man som köpare till Mortensons arbete.
Läs den!
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, millenniemålen, Greg Mortenson, kriget mot terrorismen
Boken handlar om en bergsklättrare, Greg Mortenson, som går vilse på väg ned från världens näst högsta berg, K2 i Pakistan, och hamnar i en liten by, där han blir omhändertagen och får kvickna till från sina strapatser. Efter ett par dagar inser han att det inte finns någon skola i byn och att barnen sitter på marken utomhus och övar på att skriva genom att rista med pinnar i tjälen de dagar då läraren som de delar med några omgivande byar inte är där för att hålla lektioner. Mortenson lovar att komma tillbaka till byn och hjälpa byborna att bygga en skola.
Sedan får man följa Mortenson under 10 års arbete. Han lyckas, efter många strapatser, samla in tillräckligt mycket pengar och bygga skolan i den lilla byn i norra Pakistan, och historien väcker så pass mycket gensvar i bergsklättrarkretsar att projektet växer till en organisation, där Mortenson blir ansvarig för att fortsätta bygga skolor i andra pakistanska avkrokar. Men tiden går och helt plötsligt blir det hela inte bara en samvetsfråga för klättrare som blivit väl mottagna av lokalbefolkningen i norra Pakistan att utbilda regionens barn (Mortenson lägger särskild tonvikt på flickorna), utan hela projektet får en distinkt politisk sida.
Med tiden noterar Mortenson nämligen att en annan utbildningsansträngning pågår parallellt med hans egen. Det är - dessvärre - inte den pakistanska staten som tar sitt anvar att i enighet med t ex FN:s millenniemål tillhandahålla utbildning åt alla statens barn, utan Saudi-sponsrade madrassas. Även om en del av dessa islamska skolor faktiskt utbildar barn är det också många av dem som inte ger någon utbildning alls, utan koncentrerar sig på att rekrytera fattiga pojkar utan andra framtidsutsikter till den jihad som snart ska dra igång.
Med terrorattackerna i september 2001 ändras perspektivet igen, och Mortensons projekt får ännu fler bottnar. Inte bara ska hans organisation hjälpa barn att skaffa sig grundläggande kunskaper, vilka i sin tur kommer att bidra till förbättringar, såsom minskad barnadödlighet och förbättrad hälsa, ute i byarna, den ska också erbjuda alternativa vägar för barn som annars riskerar att dras in i den väpnade islamistiska kampen i Pakistan, Afghanistan och Irak. Mortenson känner också, som amerikan, ett stort ansvar för hur det ska gå för Afghanistan efter talibanernas fall. Från hans synvinkel var invasionen av Afghanistan berättigad, men efter den har återuppbyggnaden av landet negligerats och lämnats åt slumpen. (Detta känns för övrigt väldigt aktuellt nu i dagarna, när båda presidentkandidaterna tävlar om att göra Afghanistan - som enl Mortenson åsidosatts kraftigt under kriget i Irak - till en högprioriterad fråga, och inte en dag går utan att medierna pratar om Afghanistan och USA:s åtagade/screw up, beroende på vilken vinkel reportagen har, där.)
Boken om Mortenssons arbete är inspirerande, på alla tre nivåerna: den första där han tacklar minst fyra av FN:s åtta millenniemål (trots att millenniemålen aldrig ens nämns i boken och det är möjligt att Mortenson inte känner till dem), den andra där han på sitt långsiktiga och förmodligen effektiva vis ger sig in i kriget mot terrorismen, och den tredje där han försöker tampas med Amerikas och västvärldens skuld till hur det har blivit som det har blivit i Afghanistan och Pakistan. Samtidigt kan man som läsare bli väldigt frustrerad över hur valhänt Mortenson särkilt i början handskas med sina strapatser i Pakistan - men å andra sidan hade nog boken blivit för positiv till Mortenson som person om den inte hade redogjort för hans klavertramp och dåliga beredskap för det äventyr han ger sig på. Tyvärr verkar boken inte finnas på svenska än (men säljs på engelska på t ex Bokus) men om någon vill köpa den rekommenderar jag att göra det via www.threecupsoftea.com, för då bidrar man som köpare till Mortensons arbete.
Läs den!
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, millenniemålen, Greg Mortenson, kriget mot terrorismen
Kommentarer
Trackback