Charlotta Friedner

I julas köpte jag The Economist's nyårsutgåva. Dumt, eftersom jag inte gillar att läsa The Economist, men när de gör anspråk på att veta vad som ska hända i världen under 2008 blir man ju nyfiken... Eftersom jag generellt tycker att The Economist är en tråkig tidning har jag ännu inte tagit mig igenom hela. Men jag har ändå hittat några guldkorn, t ex artikeln och USAs och Irans relation som bara bad om att få illustreras i ett chicken-spel.

Artikelns poäng är följande:

Det kan bli dyrt för USA och Iran att inte komma överens. Med artikelns ord: "Without some [...] rapprochement, an explosive mix of Iranian technology and American politics will make 2008 the most dangerous year yet in three decades of confrontation."

Detta är vad som gör ett chicken-spel; att hota den andra så mycket att den fegar ur och man själv vinner (eller i det här fallet skaffar sig ett så bra förhandlingsläge som möjligt). Det hela bygger på att ingen av parterna vill att det ska gå riktigt illa (det klassiska exemplet är två bilförare som kör mot varandra på kollisionskurs; ingen vill krocka men vem ska väja?), i exemplet vill Iran inte bli anfallet av USA, men fortsätta sin kärnkraftsutveckling, och USA vill att Iran ska sluta med kärnkraftsutvecklingen men kommer knappast att få hemmaopinionens (för att inte tala om världsopinionens!) stöd för att anfalla Iran.

I en spelmatris ser det ut så här:

Från USA:s synpunkt ser spelplanen ut så här: USA föredrar att vinna utan att vika sig, men viker sig hellre än kolliderar med Iran. Samtidigt föredrar USA givetvis att Iran också viker sig. Alltså:

1 - Iran viker sig men inte USA

2 - Båda viker sig

3 - USA viker sig men inte Iran

4 - Ingen viker sig

Iran resonerar precis likadant och spelplanen blir alltså helt symetrisk.

Detta ska läsas så här:

Som vi ser är "jämviktslägena", dvs de två utfallen som spelmatrisen förutsäger ifall det inte blir någon överenskommelse, nedre vänstra rutan och övre högra. Vilken av dem det blir beror på vem som kan skrämma den andre mest, eller i vårt fall, om Iran kan övertyga USA om att det inte är värt besväret att anfalla (se hur mycket besvär - i form av förluster, pengar och internationellt anseende - det innebar att anfalla Irak!) eller om USA kan övertyga Iran om att de kommer att anfalla.

De förhandlingar The Economists skribent hoppas på skulle alltså istället leda till ett utfall i den översta vänstra rutan, vilken vi kan kalla för det allmänna bästa.

Tricket, fortfarande sett från USA:s synpunkt, är att försöka övertyga Iran om att det inte alls är ett chickenspel USA spelar, utan ett fångarnas dilemma. På det sättet ändras spelplanen som nedan (det sämsta, nr 4, för USA blir att Iran vinner, inte frontalkrocken) och det enda dominanta utfallet blir nedre vänstra rutan, till USA:s fördel. Detta inträffar när preferenserna inte är symetriska, dvs när den ena fortsätter spela chicken medan den andra övergår till fångarnas dilemma. (På motsvarande sätt försöker Iran övertyga USA om att det inte heller spelar chicken utan fångarnas dilemma, och utfallet blir likadant fast till Irans fördel, dvs övre högra rutan.) Om båda däremot spelar fångarnas dilemma blir krocken ett faktum, men poängen i artikeln var just att vad de bägge länderna än försöker få det att se ut som, spelar de i själva verket chicken.