Energikris

Efter en liten andningspaus i Sverige är jag tillbaka i Tucson igen, och här pratas det om besinpriset. Nästan uteslutande. Vänner hävdar att det knäcker dem, folk i min mammagrupp har börjat tacka nej till aktiviteter med argumentet “vi har inte råd att köra dit”, och på CNN idag intervjuas människor som inte har råd att resa på semester på grund av de höga bensinpriserna. Jag påpekade för en klagande vän att bensinen är ungefär dubbelt så dyr i Sverige som här, och att min familj aldrig har haft mer än en bil. Till svar fick jag en utläggning om tunnelbanans alla fördelar. (Jag kommer från en liten håla utanför Jönköping och har knappt och rätt sett en tunnelbana i hela mitt liv - jo, det har jag förstås, men det var inte i min hemstad - utan som alla andra använt mig av buss, tåg, cykel och mina fötter för att ta mig runt. Visst är det betydligt svårare här än i Småland, men det är faktiskt tekniskt möjligt att komma runt i Tucson med buss och cykel. Och så håller de ju på att bygga ut spårvagnsspåren.)

På CNN diskuteras vad kongressen ska göra åt denna energikris, och vad den egentligen kan göra. Jag läste häromdagen att Saudiarabien har lovat att exportera mer olja, vilket bedöms få väldigt liten effekt på världsmarknadspriset. Den republikanska linjen verkar vara att borra mer, och den demokratiska att lagstifta mot spekulation i oljepapper. Båda har fel i sina strategier, enl
Fokus, som påstår att det stora problemet egentligen är bristande kapacitet i världens raffinaderier.

Min egen slutsats är att det inte finns nån “quick fix” (Obamas vallöfte om tillfälliga skattesänkningar på bensin är bara rent röstfiske och får överhuvudtaget inga positiva konsekvenser; om priset sänks t ex idag kommer det ju att finnas mindre utbud imorgon och då blir det ännu dyrare - å andra sidan kanske det är färre som tankar då eftersom alla har gjort det idag, och då blir nettoeffekten ändå knappt kännbar, utom för statskassan), och det är ju tråkigt på kort sikt för alla miljontals amerikaner som redan vacklar under sina husavbetalningar - ännu en bolånebank kollapsade idag! Men på längre sikt innebär det möjligheter för de amerikanska politikerna att göra visare vägval än vad de gjort på många år. Medan medelamerikanen anpassar sig (byter ner till en mindre bil, låter sina barn ta skolbussen istället för att skjutsa dem till skolan samt avstår från några mindre nödvändiga resor då och då) skapas en tidsmarginal: att bygga järnvägar och kollektivtrafiksystem tar tid, men det gör det å andra sidan att bygga raffinaderier och att borra efter ny olja också.

Eftersom det inte finns nåt snabbt sätt att ordna detta kan inget parti ta snabba politiska poäng på krisen (fast de gör så gott de kan när de försöker) och därför är utsikterna att få till brett politiskt förankrade hållbara lösningar bättre än vanligt. Givetvis finns det några hetsporrar som anser att en invasion av Iran skulle slå många flugor i en smäll, men jag tror inte att den risken är särskilt reell. Låt oss hålla våra tummar för kreativare lösningar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback