Time Out
Ännu en reflektion över amerikansk barnuppfostran: De flesta av de föräldrar jag umgås med här har barn i två-treårsåldern. Som de flesta vet innefaller trotsåldern i ungefär det tidsspannet, och det händer därför då och då att vi bevittnar barn som går i baklås helt. Då kan mammorna bestämma sig för "time out" och lägga barnet över sina knän eller sätta barnet på en bänk tills det har lugnat sig. Det verkar vara en hyfsad lösning. (I Sverige rekommenderar Anna W att man har kvar spjälsängen tills barnet har passerat trotsåldern, just för att kunna parkera det där ifall det går i baklås på det sättet.)
Men, kuriöst nog, jag har jag också sett en del mammor använda "time out"-begreppet som straff. Slog du det andra barnet i sandlådan så får du be henne om ursäkt och sedan sitta där borta och ha time out. Typ. Och då blir det ju en helt annan femma, en påföljd när man gjort något dåligt istället för en paus under vilken man ska hinna återgå till att handla resonligt (och i det andra fallet passar ju uttrycket "time out" bra mycket bättre än i det första). Jag funderar på alla nanny-program som har tagit med uttrycket "time out" inom barnuppfostran till Sverige; är det en paus eller ett straff?
Förmodligen får varje förälder utarbeta sin egen standard för detta, men det känns rätt viktigt att man har koll på vad man egentligen gör: straffar man barnet eller ger man det en återhämtningspaus? Att blanda de båda time out-användningarna borde kunna leda till en hel del förvirring.