Strategier och maktspel
Det är spännande med det där presidentvalet nu. Det har ju varit mycket demokratsnack ett tag, och det är det förstås fortfarande. Jag hörde t ex på radion idag någon påstå att det är sexism att kräva att Clinton ska ge slaget förlorat och ställa sig bakom Obama; jag hade själv föredragit Clinton framför Obama men jag tycker ändå att den anklagelsen kanske är att tänja på begreppen något - samma röst hävdade att om inte det demokratiska partiet tog Clintons kärnväljare, dvs kvinnor, på lite större allvar skulle kvinnorna rösta på McCain istället. Det tycker jag också kändes lite överdrivet; jag förstår ju att de vill sätta press på Howard Dean och partiledningen, men det finns ju inget som antyder att den 72-årige McCain skulle prioritera jämnställdheten högre än vad Obama skulle göra.
Annars har McCain varit ovanligt mycket i fokus de senaste dagarna. Det började med att han fick skaka av sig stödet av en pastor med radikala idéer (finns många pastorer med radikala idéer i det här landet, och som Obama också fick känna på fö nån månad sedan är deras stöd inte alltid en tillgång), och tydligen var det med viss bitterhet han blev tvungen att ta avstånd från just den här pastorn som, framkom det, hade ansetts särskilt viktig för att han ska få med sig "den kristna högern", dvs de konservativare delarna av det republikanska partiet, de som tycker att McCain är för liberal.
Han har också utmanat dessa väljare genom att vara med i Ellen DeGeneres pratprogram på TV. DeGeneres är lesbisk och frågade förstås McCain om hans syn på homoäktenskap (dessa har precis blivit lagliga i Californien, och DeGeneres ska till att gifta sig med sin flickvän) och McCain svarade ungefär att de väl var överens om att de inte var överens i den frågan, men att han ändå gav henne sina varmaste lyckönskningar. DeGeneres frågade då om han kunde tänka sig att "walk her down the aisle" (hon syftade på den - enligt min ringa mening totalpuckade - amerikanska traditionen att brudens far går uppför kyrkans mittgång med bruden för att "överlämna" henne (ja, jag sa ju att det var debilt!) till brudgummen). Det var ju onekligen ganska fyndigt frågat så både det och McCains svar ("touché!") blev dagens lustighet i amerikansk media. Men genom att utsätta sig för sånt här flirtar McCain med liberala mittväljare och hoppas kunna snärja såna som hade föredragit Clinton och inte riktigt kan fördra Obama. Å andra sidan vänder han ju ryggen åt de konservativa republikanerna, men de kommer ju knappast att rösta på Obama i vilket fall och kanske är risken att de avstår helt från att rösta också relativt liten.
Eftersom McCain är till åren kommen har undringar om hans hälsa hörts från alla håll, och under stor dramatik har delegationer från utvald media nu fått se hans hälsojournaler. Det fanns inte särskilt mycket att dölja i dem, så jag tror att det hela bara var en ploj för att dra lite uppmärksamhet från det som verkligen händer i McCain-land den här helgen: McCain har officiellt några dagars ledigt för att hänga med några vänner och ägna sig åt friluftsaktiviteter som hiking (just det där med hikandet trycks det förstås på, ifall någon fortfarande inte skulle vara övertygad om att McCain är i god hälsa för att vara dryga 70 år gammal). Men bland vännerna finns tre potentiella vice-presidentkandidater, så spekulationerna säger att storpolitik bedrivs under den oskyldiga ytan den här helgen. McCain bor i Phoenix, tyvärr, annars skulle det här kunna bli en andra "Bankerydsöverenskommelse" för mig. (Bankeryd är den lilla håla utanför Jönköping som inte bara är min hemort, utan även Kd:s Göran Hägglunds, och det var därför de borgerliga partiledarna träffades just där för sina sista kompromisser inför valet 2006, alltmedan en av mina gamla högstadielärare, som bor granne med familjen Hägglund, enl uppgift kikade på dem över trädgårdsstaketet.)
I Obama-lägret spekuleras det också i vice-presidentfrågan. Givetvis finns det ingen i hans närhet som (on eller off the record) vill ha Clinton som vice-presidentkandidat, men från Clintonsidan kommer det anonyma inlägg om vilket vinnande team demokraterna skulle vara med Obama som president och Clinton som vice-president. Officiellt dementerar Clintons stab att hon skulle vara intresserad av vice-presidentposten och vidhåller att hon kommer att vinna nomineringen. Själv tror jag att det kanske skulle tjäna Obamas sak att ha Clinton som vice-presidentkandidat, men att det nog är försent; jag är övertygad om att platsen - eller i alla fall någon sjukt viktig ministerpost - redan har lovats John Edwards, för hans stöd till Obama kom alldeles för sent för att verka naturligt. Edwards var vice-presidentkandidat när John Kerry utmanade Bush 2004, och har varit kandidat i årets primärval, men han har hela tiden legat hästländer efter Clinton och Obama. Jag är säker på att Edwards medvetet väntade med att ställa sig bakom endera kandidaten tills han var ganska säker på vem som skulle vinna, och sedan lät han sig köpas dyrt. Och för Obama är han värd ett högt pris (mer än vad han skulle ha varit värd för Clinton) för han drar till sig sådana väljare som annars skulle gå till Clinton.
Strategi och storpolitk, alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, vice-presidentkandidater, McCain
Annars har McCain varit ovanligt mycket i fokus de senaste dagarna. Det började med att han fick skaka av sig stödet av en pastor med radikala idéer (finns många pastorer med radikala idéer i det här landet, och som Obama också fick känna på fö nån månad sedan är deras stöd inte alltid en tillgång), och tydligen var det med viss bitterhet han blev tvungen att ta avstånd från just den här pastorn som, framkom det, hade ansetts särskilt viktig för att han ska få med sig "den kristna högern", dvs de konservativare delarna av det republikanska partiet, de som tycker att McCain är för liberal.
Han har också utmanat dessa väljare genom att vara med i Ellen DeGeneres pratprogram på TV. DeGeneres är lesbisk och frågade förstås McCain om hans syn på homoäktenskap (dessa har precis blivit lagliga i Californien, och DeGeneres ska till att gifta sig med sin flickvän) och McCain svarade ungefär att de väl var överens om att de inte var överens i den frågan, men att han ändå gav henne sina varmaste lyckönskningar. DeGeneres frågade då om han kunde tänka sig att "walk her down the aisle" (hon syftade på den - enligt min ringa mening totalpuckade - amerikanska traditionen att brudens far går uppför kyrkans mittgång med bruden för att "överlämna" henne (ja, jag sa ju att det var debilt!) till brudgummen). Det var ju onekligen ganska fyndigt frågat så både det och McCains svar ("touché!") blev dagens lustighet i amerikansk media. Men genom att utsätta sig för sånt här flirtar McCain med liberala mittväljare och hoppas kunna snärja såna som hade föredragit Clinton och inte riktigt kan fördra Obama. Å andra sidan vänder han ju ryggen åt de konservativa republikanerna, men de kommer ju knappast att rösta på Obama i vilket fall och kanske är risken att de avstår helt från att rösta också relativt liten.
Eftersom McCain är till åren kommen har undringar om hans hälsa hörts från alla håll, och under stor dramatik har delegationer från utvald media nu fått se hans hälsojournaler. Det fanns inte särskilt mycket att dölja i dem, så jag tror att det hela bara var en ploj för att dra lite uppmärksamhet från det som verkligen händer i McCain-land den här helgen: McCain har officiellt några dagars ledigt för att hänga med några vänner och ägna sig åt friluftsaktiviteter som hiking (just det där med hikandet trycks det förstås på, ifall någon fortfarande inte skulle vara övertygad om att McCain är i god hälsa för att vara dryga 70 år gammal). Men bland vännerna finns tre potentiella vice-presidentkandidater, så spekulationerna säger att storpolitik bedrivs under den oskyldiga ytan den här helgen. McCain bor i Phoenix, tyvärr, annars skulle det här kunna bli en andra "Bankerydsöverenskommelse" för mig. (Bankeryd är den lilla håla utanför Jönköping som inte bara är min hemort, utan även Kd:s Göran Hägglunds, och det var därför de borgerliga partiledarna träffades just där för sina sista kompromisser inför valet 2006, alltmedan en av mina gamla högstadielärare, som bor granne med familjen Hägglund, enl uppgift kikade på dem över trädgårdsstaketet.)
I Obama-lägret spekuleras det också i vice-presidentfrågan. Givetvis finns det ingen i hans närhet som (on eller off the record) vill ha Clinton som vice-presidentkandidat, men från Clintonsidan kommer det anonyma inlägg om vilket vinnande team demokraterna skulle vara med Obama som president och Clinton som vice-president. Officiellt dementerar Clintons stab att hon skulle vara intresserad av vice-presidentposten och vidhåller att hon kommer att vinna nomineringen. Själv tror jag att det kanske skulle tjäna Obamas sak att ha Clinton som vice-presidentkandidat, men att det nog är försent; jag är övertygad om att platsen - eller i alla fall någon sjukt viktig ministerpost - redan har lovats John Edwards, för hans stöd till Obama kom alldeles för sent för att verka naturligt. Edwards var vice-presidentkandidat när John Kerry utmanade Bush 2004, och har varit kandidat i årets primärval, men han har hela tiden legat hästländer efter Clinton och Obama. Jag är säker på att Edwards medvetet väntade med att ställa sig bakom endera kandidaten tills han var ganska säker på vem som skulle vinna, och sedan lät han sig köpas dyrt. Och för Obama är han värd ett högt pris (mer än vad han skulle ha varit värd för Clinton) för han drar till sig sådana väljare som annars skulle gå till Clinton.
Strategi och storpolitk, alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, vice-presidentkandidater, McCain
Kommentarer
Postat av: Sanna
Hoppas du får en fin lördag:)
Trackback