Svart eller vitt?
Jag är lite orolig att vi (dvs alla som föredrar en demokratisk president, och särskilt europeer) skönmålar Obama lite väl mycket, ungefär som vi skönmålade John Kerry för fyra år sedan. Ja, jag tror absolut att Obama har bättre inriktning på det mesta av sin politik än vad McCain har, men det är ändå inte så att en är den onde och en är den gode. Världen är ju sällan svarvit, även om man just under valkampanjer har ett visst intresse av att försöka få det att framstå så.
Jag är fortfarande lite besviken över att Hillary Clinton inte blev demokraternas presidentkandidat. Ja, hon är inte lika tilltalande som person som Obama (fast nu börjar jag i och för sig tröttna rejält på honom, hans hmmm:ande när han talar, hans trista och fega val av vicepresidentkandidat, och hans fåniga cheerleader-beteende under ett torgmöte som jag såg på TV häromdagen), men jag står fast vid min åsikt att hon har koll på frågorna. Kanske behövde den här valkampanjen verkligen just kontrasten mellan en svart och en vit kandidat (lite lustigt att Obama råkar vara färgad och McCain blek och vithårig men ni får se det hur ni vill), men visst är det oftast så i politik att de realistiska och rimliga lösningarna står att finna nånstans i gråzonen? Clinton var gråzonskandidaten.
Efter att ha läst Richard Holbrookes artikel i Foreign Affairs om näste presidents utmaningar, tänkte jag lite kallsvettigt på hur det blir om McCain vinner: Holbrooke ägnade mycket energi åt att peka ut alla utrikespolitiska områden där han står för samma linje, eller en tuffare linje, som Bush. Men å andra sidan: Holbrooke hade sin storhetstid under Clinton-eran, som en av Albrights närmaste medarbetare och fredsmäklare i Bosnien, och han måste ju nästan stödja Obama över McCain med den bakgrunden. Och dessutom känns det som ett stort problem med utrikespolitiken under Bush-eran har varit hattandet och velandet, och där tror jag att McCain med sin utrikespolitiska erfarenhet är ett starkare kort. I de flesta frågor är det bättre att antingen hacka eller mala, liksom.
I Obamas fall, även om jag i grunden gillar hans idéer och approacher bättre, är jag rädd att han faktiskt inte riktigt vet vad han talar om. Han är lite populistisk, till och med, och kanske behöver han vara det för att få folk att rösta på honom. Förhoppningsvis har han goda rådgivare och kommer att föra en utrikespolitik som liknar den vi hoppas på om han väljs. Jag fortsätter förstås följa kampanjerna med stort intresse, men kanske kommer det att spela mindre roll än vad vi tror vem som väljs. Båda kandidaterna kommer av verkligheten att tvingas in i gråzonen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, obama, mccain, utrikespolitik
Jag är fortfarande lite besviken över att Hillary Clinton inte blev demokraternas presidentkandidat. Ja, hon är inte lika tilltalande som person som Obama (fast nu börjar jag i och för sig tröttna rejält på honom, hans hmmm:ande när han talar, hans trista och fega val av vicepresidentkandidat, och hans fåniga cheerleader-beteende under ett torgmöte som jag såg på TV häromdagen), men jag står fast vid min åsikt att hon har koll på frågorna. Kanske behövde den här valkampanjen verkligen just kontrasten mellan en svart och en vit kandidat (lite lustigt att Obama råkar vara färgad och McCain blek och vithårig men ni får se det hur ni vill), men visst är det oftast så i politik att de realistiska och rimliga lösningarna står att finna nånstans i gråzonen? Clinton var gråzonskandidaten.
Efter att ha läst Richard Holbrookes artikel i Foreign Affairs om näste presidents utmaningar, tänkte jag lite kallsvettigt på hur det blir om McCain vinner: Holbrooke ägnade mycket energi åt att peka ut alla utrikespolitiska områden där han står för samma linje, eller en tuffare linje, som Bush. Men å andra sidan: Holbrooke hade sin storhetstid under Clinton-eran, som en av Albrights närmaste medarbetare och fredsmäklare i Bosnien, och han måste ju nästan stödja Obama över McCain med den bakgrunden. Och dessutom känns det som ett stort problem med utrikespolitiken under Bush-eran har varit hattandet och velandet, och där tror jag att McCain med sin utrikespolitiska erfarenhet är ett starkare kort. I de flesta frågor är det bättre att antingen hacka eller mala, liksom.
I Obamas fall, även om jag i grunden gillar hans idéer och approacher bättre, är jag rädd att han faktiskt inte riktigt vet vad han talar om. Han är lite populistisk, till och med, och kanske behöver han vara det för att få folk att rösta på honom. Förhoppningsvis har han goda rådgivare och kommer att föra en utrikespolitik som liknar den vi hoppas på om han väljs. Jag fortsätter förstås följa kampanjerna med stort intresse, men kanske kommer det att spela mindre roll än vad vi tror vem som väljs. Båda kandidaterna kommer av verkligheten att tvingas in i gråzonen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, obama, mccain, utrikespolitik
Kommentarer
Trackback