Charlotta Friedner

Häromdagen träffade jag en ryska med ganska intressanta åsikter hemma hos en kompis. Det började ganska oskyldigt med att hon berättade om sin svärmor som tillhör den ryskspråkiga minoriteten i Ukraina. Det enda officiella språket i Ukraina är, enligt den här ryskan, ukrainska, vilket är jobbigt för den äldre damen som alltid bara har talat ryska och alltid har klarat sig på det i östra Ukraina. Intressant, tyckte jag, och drog mig till minnes att det finns liknande, fast, tror jag, värre problem i Estland, Lettland och Litauen, där ryskspråkiga personer plötsligt har funnit sig vara statslösa eftersom de inte klarade språkproven som krävdes för att få medborgarskap. Nu fick jag inte klarhet i om det var så allvarliga problem i Ukraina eller om det mest var en praktisk svårighet, och inte heller lyckades jag förstå hur svårt det egentligen är för en ryss att kommunicera på ukrainska ? jag har alltid trott att relationen mellan språken är ungefär som svenska och norska; det vill säga, man förstår om man får lite invänjningstid.

Sedan visade det sig att hennes problem snarare handlade om att Ukraina drar sig bort från Ryssland. För min kompis? kompis var den en sak att baltländerna vände ryggen åt Moskva, men en helt annan sak om Ukraina gjorde det eftersom hon upfattade Ukraina som en del av Ryssland, Rysslands lillebror.... Diskussionen gled sedan över till att handla om Rysslands geopolitiska strategi i stort. Min kompis ? som också är ryska ? hävdade att Ryssland inte kan ha civiliserade relationer till sina grannländer, utan att normala relationer för Moskva är att dominera alla som finns runt omkring. Hennes kompis tyckte att det var positivt om Ryssland har ett stort intresseområde och är starkt, för att det kan häva USAs hegemoni i världspolitiken.

Från den punkten blev det riktigt svårt att diskutera, eftersom alla försök att säga att Ryssland inte har rätt att dominera sina grannländer kunde tas som försvar för det monopolära världsläget med USA i centrum. Och sedan började jämförelsen mellan USA och Sovjetunionen, där min kompis kompis hävdade att USA är lika odemokratiskt som Sovjetunionen var. Vilket ju, på ett ytligt plan, var lätt att bemöta eftersom en enpartistat per definition inte kan vara en demokrati, men på ett djupare plan var det svårare eftersom hon började dra in saker som dödsstraffet, vilket enligt henne var avskaffat i den Sovjetiska konstitutionen (men praktiken med dissidenter och Gulag var tydligen inte lika intressant). Jag håller med henne om att dödsstraffet inte har nån plats i en civiliserad stat, och att det inte borde finnas i en demokrati, inte för att begreppet ?demokrati? i sig skulle utesluta dödsstraff, utan för att en av huvudpoängerna med demokrati enligt min ringa mening är att man kan utkräva ansvar om mänskliga rättigheter inte respekteras, och rätten till liv är en mänsklig rättighet.