Mina vänner småbarnsföräldrarna
Jag känner att det har blivit dags att återkomma till mina vänner småbarnsföräldrarna (första delen av deras historia finns här). Deras bebis föddes för ungefär en månad sedan och allt gick väl. Det som var nästan lika bra, var att barnets far i samma veva vann ett kontrakt på en gård/värdshus.
I Jura finns det gamla bondgårdar, på hög höjd, som inte nödvändigtvis betalar sig så bra, och som därför kompletteras med restaurantverksamhet och/eller rumsuthyrning. Det är nämligen så att Jurabergen ? särskilt högplatån Franches Montagnes ? är ett av Schweiz bästa fritidsområden, där det är rent ljuvligt att åka längdskidor eller hundsläde eller gå med snöskor på vintern eller promenera, cykla eller rida på sommaren. (Ja, rida kan man väl göra året om förstås, men det jag vill åt är att man kan ägna sig åt nästan vilken utomhusaktivitet som helst ? och eftersom det ligger så pass högt är det nästan jämt fint väder och inte regn och dimma som här vid foten av berget, där jag bor.) I alla fall, när man är där ute är man ofta nöjd med dessa gårdar där man kan stanna till och dricka te eller käka fondue för att orka fortsätta sitt idrottande.
Och min kompis, den nästan-färdige bonden, vann alltså ett kontrakt på en sån gård, i hård konkurrens. Det är inte ett fullskaligt jordbruk (djur men inga åkrar, tror jag, eller så var det tvärtom) men det är en restuarant som ska öppna i början av hösten. Planen är därmed att han ska ansvara för gården och hon ska ha huvudansvaret för restauranten. Och eftersom bebisen redan kommer att ha hunnit växa till sig en del till hösten kommer det förmodligen att gå bra. På det här sättet kan hon ju i alla fall styra betydligt mer över sin tid än om hon hade varit tvungen att gå tillbaka till kassan i snabbköpet efter sina fjorton veckors mammaledighet....
Moralen av historien är egentligen enkel: ja, Schweiz? välfärdssystem lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om vi börjar prata barn eller till och med kvinnors situation i stort. MEN, det ordnar sig ändå! På något sätt lyckas duktiga människor, som mina vänner, skapa sig ett liv inom ramen även för svåra vilkor. Och i det här fallet förlorar ingen: han ville vara bonde, och det får han vara nu, och hon var trött på sitt jobb och ville prova nåt annat, och det får hon. Och jag, liksom andra trötta längdskidåkare, har nånstans där jag kan få mig en kopp varmt te även i fortsättningen. Hurra!