Sjukförsäkring
Jag har övergivit mitt system med svensk hemförsäkring kompletterad med reseförsäkring och bestämt mig för att skaffa en schweizisk försäkring. Detta är lättare sagt än gjort, och framför allt är det totalt meningslöst ? men nödvändigt om man bor här hyfsat permanent.
Två försäkringar är obligatoriska om man är bofast i Schweiz: en sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring. Har man ett jobb så står arbetsgivaren för olycksfallsförsäkringen men så alltså icke i mitt fall. Dessa båda försäkringar är samma vilket bolag man än tar dem hos, men priset är olika, beroende på var man bor och hur många man är i samma familj som försäkrar sig hos samma bolag. Bolagen får inte tjäna pengar på de obligatoriska försäkringarna, men däremot får de sätta underpris för att locka kunder till sig, och sedan sälja frivilliga tilläggsförsäkringar till dem.
När man alltså har bestämt sig för vilket bolag man vill anlita måste man bestämma sig för hur hög självrisk man vill ha. Den kan väljas låg, men då betalar man höga månadskostnader, eller hög, och då blir månadskostnaden förstås betydligt lägre. Min pojkvän, som gillar grafer, ritade upp olika självrisknivåer och hur mycket de kostade per år som en funktion av hur mycket pengar man är sjuk för och vi kunde snabbt utläsa att man måste vara sjuk väldigt mycket för att tjäna på den låga självrisken, och därför tog jag istället så låg månadskostnad som möjligt.
Det intressanta, i alla fall för en svensk, är att man inte betalar för att sedan få billig sjukvård när man behöver den, nej, man betalar för att sjukvården överhuvudtaget ska ha råd att finnas. Blir man sedan sjuk betalar man ändå i princip självkostnadspris. Med den självrisken vi valde måste jag vara sjuk för över 15000 kr per år för att få tillbaka något alls, och även efter de första 15000 kronorna ska jag betala 10% av min egen vårdkostnad. Dessutom betalar jag ca 1000 kr i månaden oavsett om jag är sjuk eller inte.
Detta är ett liberalt välfärdssystem i en liten ask ? alla betalar, men bara den som är riktigt, riktigt sjuk får något tillbaka (läs tidigare inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här och här) och jag kan förstå att det har legitimitetsproblem för det är ju inte skoj att betala när man vet att man ändå kommer att bli tvungen att betala för sig själv den dag man blir sjuk. Visst känns det väl ändå roligare att betala en hög skatt och veta att man har råd att bli sjuk?