Kvinnofrigörelse
Det jobbar en svensk tjej i samma byggnad som jag i Geneve, och vi brukar käka lunch ihop och klaga på Schweiz ibland. Självklart gillar vi båda två i stort sett att bo i Schweiz, men det finns ju saker att störa sig på också. Hon har sålunda serverat mig historier som den om sin turkiska väninna, som är gift med en schweizare av den allra mest stockkonservativa modellen. Turkiskan, som är högutbildad och hade ett prestigefyllt jobb, är numera hemmafru för att mannen kräver det. Bland hans värre grodor märks den om att ungdomar i Schweiz är så mycket mera problematiska nuförtiden (snattar, skolkar, slår ner gamla tanter? Jag vet inte riktigt vad han syftade på) och att detta beror på att mammorna inte är hemma och tar hand om sina barn längre. Inte konstigt att turkiskan förklarar sitt andra barns tillkomst med motivationen: Egentligen hade det räckt för mig att ha ett barn, men jag tänkte att om det händer mig något blir det så synd om honom som måste vara ensam bland alla schweizare ? det var bäst att han fick ett syskon så han får lite sällskap.
Min kollega har också underhållit mig med historien om när hennes svägerska gick tillbaka till arbetet efter sin regelementsenliga 3 månaders mammaledighet, och hur hennes kollegor förfasade sig över detta. (Men givetvis var det ingen som ifrågasatte barnafaderns arbete ? pappaledighet finns ju inte här, och verkar inte heller betraktas som något eftersträvansvärt.)
För att jämföra, så pratade jag om samma typ av frågor med en annan svensk kompis som bor i Geneve (henne har jag skrivit om tidigare). Hennes pojkvän, tillika fadern till hennes dotter, är fransman, och de hade varit på fest hos några av hans kompisar i Frankrike. Där lät det helt annorlunda bland kvinnorna: "Nä, du har väl inte sagt upp dig från jobbet?", "Ammar du fortfarande?" (med förfärat tonfall, trots att bebisen faktiskt bara är ett halvår), "Skäm inte bort henne!" (när min kompis tar upp sin dotter istället för att låta henne skrika sig hes på festen).
Detta visar på ett helt annat perspektiv, och min personliga analys lyder som följer: I Schweiz har de överhuvudtaget inte fattat det här med jämställdhet eller ens kvinnofrigörelse. Kvinnor förväntas ägna sig åt hem och familj, när de har familj, och en kvinna som vill ha ett tillfredsställande arbetsliv får slåss för det, i förkommande fall mot maken ? men det är förstås individuellt ? men i varje fall mot omgivningens fördomar och mot administrationens tröghet. I Frankrike, däremot, har man inte heller koll på det där med jämställdhet, men kvinnans frigörelse har man ju hållt på med ett bra tag. Problemet, från mitt svenska perspektiv, är dock vem kvinnan ska frigöra sig från; medan den svenske mannen får släppa ifrån sig den terräng som kvinnan erövrar, verkar det ju i Frankrike som att det är barnen som får göra eftergifterna. Och så var det väl ändå inte tänkt?
Min egen plan är förstås att under rådande omständigheter vara både en så jämställd partner som möjligt och en så bra förälder som möjligt. Och ska man kunna göra det utan att paralyseras av prestationsångest, så måste man nog ha en rätt klar bild av vilka skyldigheter föräldrar har gentemot sina barn, och sedan fördela dem, så gott och trivsamt man kan, mellan föräldrarna. Jag får väl återkomma med hur det funkar rent praktiskt.