Charlotta Friedner

När man har fött barn är det väldigt många frågor man börjar ställa sig, särskilt om man som jag knappt ens hade sett ett spädbarn tidigare. Frågorna är av en typ som man inte nödvändigtvis hade tänkt sig att man någonsin skulle fundera över. Sånt som vilken som är den bästa amningsställningen, hur man vet att om ens spädis är hungrig eller bara trött, ifall man kan klippa naglarna på en ett par dagar gammal bebis som river sig själv i ansiktet etc.

För att besvara alla dessa frågor finns det ambulerande barnmorskor. Under de (ljuvliga!) 5 dagar som jag och bebisen ? samt i stor utsträckning, men inte dygnet runt, barnets far ? fick tillbringa på sjukhuset fick vi svar på mycket och invigdes i många bebisrelaterade hemligheter. Men sedan kastades vi bryskt ut i verkligheten (inte utan en hormonstinn tår eller två från min sida) och skulle klara oss själva. Sån tur var fanns den ambulerande barnmorskan, för vars begränsade antal besök sjukförsäkringen betalar. Inför våra träffar med henne skriver vi listor på alla korkade och intelligenta frågor vi behöver ställa. För säkerhets skull ställer jag även samma frågor till min mamma. Man kan ju inte lita till 100% på Schweiz.... jo, det kanske man kan, men det är aldrig fel att få flera utlåtanden, och min mamma har ju trots allt fött och uppfostrat tre (ytterst lyckade, tycker jag!) barn.

Den schweiziska barnmorskans svar var till min förtjusning helt i linje med min mammas, och det sa jag till henne också (barnmorskan, alltså). ?Ja, då har du tur,? sa hon, ?för normerna utvecklas så fort att det inte alls är givet att det som var absolut sanning för 25 år sedan fortfarande anses riktigt idag. Men... förmodligen har du bättre chanser eftersom din mamma är svenska än om du hade frågat din schweiziska svärmor ? Sverige ligger ju så långt före i allt som har med familj att göra att det som gällde i Sverige för 25 år sedan antagligen är väldigt nära det vi lär ut här idag.?