Charlotta Friedner

Jag roar mig med att läsa Sydafrikas rapport till den afrikanska unionens utvärderingskommitté (The African Peer Review Mechanism). Och det är intressant! En sak som efterfrågas är hur medborgarnas mänskliga rättigheter uppfylls. Sydafrika tar, föredömligt, upp hur svårt de har det med rättigheterna till bästa uppnåbara hälsa, bostad, mat, arbete, etc. En sån här utvärdering vore ju helt meningslös om staterna bara tog upp de saker de är bra på (och det finns tillräckligt med stater som gör det), så Sydafrikas självgranskande rapportering är hedervärd.

Men själv kan jag bara minnas när jag praktiserade i FN, och den sydafrikanske ambassadören gjorde inlägg efter inlägg i debatten om  hur bra det vore med ett tilläggsprotokoll till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (till vardags kallad ESK-konventionen). Tilläggsprotokollet skulle då ha individuell klagomålsrätt, så att individer skulle kunna klaga på sitt land ifall det inte hade uppfyllt sina medborgares rättigheter. Men givetvis skulle allt detta bara gälla de länder som hade ratifierat konventionen ifråga. Dröm om min förvåning när min handledare upplyste mig om att Sydafrika inte hade gjort det!

Nu, när jag läser Sydafrikas utvärderingsrapport, inser jag ju att en ratificering av ESK-konventionen bara skulle lägga sten på börda för Sydafrika; innan de har löst landfrågan kommer de inte att kunna göra några jätte-framsteg på ESK-området. Och på ett sätt är det ju hedervärt att inte ratificera en internationell överenskommelse förrän man har en hygglig chans att faktiskt klara av vad man åtar sig. Sverige har samma policy. (Det finns däremot gott om länder som ratificerar överenskommelser för ratificeringens skull, utan att sedan göra några större ansträngningar för att uppnå vad de åtagit sig, i lagstifting eller implementerat - men å andra sidan har ju omvärlden ett påtryckningsmedel mot dem då.) Men jag kan ändå inte låta bli att undra vad det var den sydafrikanske ambassadören ville förhala genom att oupphörligt tjata om det där tilläggsprotokollet som ändå inte skulle ha angått Sydafrika! Kanske ingick det bara i den allmänna blockeringstaktik som tillämpades så friskt under Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna.

Som vanlig följer jag med stort intresse B:s äventyr i FN. Den här gången är hon i Wien och får inte ens diskutera nedrustning eftersom Iran vägrar godkänna dagordningen. Men som vanligt är det skoj att få veta vad som rör sig bakom konferensens fina hemsida. Problemet för mig är dock att det verkar vara nåt fel med B:s blogg - man kan inte lämna kommentarer (något jag ofta känner för att göra!) och ibland blir inläggen avhuggna så att man inte kan läsa hela. Suck.

Samtidigt minns jag att B skrev om klusterbomber en gång, och var förbittrad på Sverige som inte ville förbjuda bomberna egentligen, utan bara införa nyare, "säkrare" (sic!), bomber. Idag och igår på DN:s hemsida verkar det som att riksdagen - fast inte försvarsministern - har ändrat åsikt om detta. Jag hoppas han ger sig. I förra veckans Fokus beskrivs Jas-projektet, och med den artikeln nyläst känner jag att gynnandet av svensk vapenindustri borde upphöra snarast. Det finns väl andra områden där svenska ingenjörer kan utveckla nya idéer?

Numera har ju FN ett Råd för Mänskliga Rättigheter som huserar i Geneve. Rådet - som skapades under Kofi Annans FN-reform och körde igång förra våren - har övertagit de flesta av de mekanismer som gällde för Kommissionen för Mänskliga Rättigheter, MRK (vilket det ersatte). Tyvärr har rådet också övertagit problem.

Ett av de större problemen med MRK var att det var ett oerhört politiserat organ. Bland medlemmarna fanns de stater som ville arbeta med mänskliga rättigheter, och de som ville blockera arbetet. Och så fanns förstås de som hade sina egna, lite mystiska agendor, vilka sammanföll än med den ena, än med den andra falangen. Den våren jag praktiserade i FN var MRK mer politiserat än någonsin, och så lades den också ned strax efteråt. Det var statssponsrande "NGO:er" som bredde ut sig över hur bra det var i respektive diktatur när de hade ordet, och som gav sin stat stående ovationer när den uttalat sig. Det var verbal pajkastning i form av förolämpningar och käftslängande, och en medlem ur den kubanska delegationen hotade en medlem ur den amerikanska. Värsta bråkmakarna var "the Non-Aligned Movement" med Kuba i spetsen.

Denna grupp länder var helt enkelt ute efter att förstöra förhandlingarna, blockera resolutioner och ge det hela en "öga för öga och tand för tand"-karaktär. Och det var för att bryta det politiserade samtalsklimatet, ineffektiviteten och trovärdighetsproblemen (t ex kunde ett land med grava MR-problem bli inte bara medlem utan även ordförande för MRK) som kommissionen ersattes av ett råd.

Min ringa åsikt är att skälet till den diplomatiska "Kubakris" som pågår sedan Carl Bildts tal för rådet för ett par veckor sedan är att Kuba strävar efter att politisera rådet. En stat som Kuba borde inte kunna bli invald i rådet, men mekanismerna för att välja stater har sina brister och flera av de värre syndarna har slunkit igenom (se medlemmarna här). Detta gör att trovärdighetsproblemet redan är serverat. Bråkmakarna behöver bara fortsätta med att röra upp klimatet. Och Sverige har en tradition av att sticka ut hakan under högnivådelen av MR-förhandlingarna och peka ut de stater som har grava problem. Detta vet Kuba, och hade säkert förberett ett antal förolämpningar att svara med, allt för att få igång pajkastningen. Om sedan Kubas påståenden var sanna, helt eller delvis, eller totalt tagna ur luften, var mindre relevant, eftersom hela avsikten var att försöka kvadda samtalen så effektivt som möjligt. 

Det är i alla fall min analys av saken.

I  en liten notis i min favorittidning Le Temps som jag satt och läste på tåget hem från jobbet en kväll fick jag veta att Berns universitet har skapat en internetbaserad människorättsdatabas som de nu tänker skänka till FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter. Uppiggad av denna glada nyhet störtade jag hem för att prova internetadressen och rekommendera den på bloggen, men till min stora besvikelse funkade den inte. Nu gjorde den dock det, så nu kan jag sprida den med gott samvete: www.universalhumanrightsindex.org.

Basen är sökbar via specifika rättigheter, typer av rättigheter, stater eller regioner, men även via vilka människor rättigheten gäller (barn, folk ur ursprungsbefolkningen etc) och så kommer resultaten upp i form av vad olika övervakningskommittéer eller specialrapportörer har noterat, rekommenderat eller sagt sig vara oroade över. Efter mina första testkörningar är jag lite orolig för att det är ett klent dataunderlag i databasen ? men det kan väl förbättras med tiden. Dessutom tyckte jag att den var lite krånglig ? men man vänjer sig kanske.

Däremot känns det märkligt att jag inte hittar nån info om databasen på Högkommissionärens hemsida. Kanske kommer det att komma upp nånting efter helgerna, men annars kan man ju tycka att det är anmärkningsvärt att en institution som bygger hela sin funktion på att sprida information om människorättsläget på olika platser i världen inte omedelbart slår på stora trumman när den får tassarna på ett verktyg som effektivt kan hjälpa forskare, journalister och intresserade internetanvändare att få veta hur saker enligt FN ligger till.

Övervakningskommittéerna (treaty monitoring bodies) frågar ut de stater som har ratifierat eller anslutit sig till respektive konvention om hur det går med genomförandet ? detta sker genom en rapporteringsprocedur där staterna rapporterar till kommittén vart femte år eller så, och sedan skickar de en delegation till Geneve där kommittén följer upp rapporten och kommer med rekommendationer om vad staten borde göra härnäst. Däremot har kommittéerna inga påtryckningsmedel för stater som missköter sig eller ljuger i rapporteringen, så alltihop bygger på ?naming-and-shaming?, dvs att informationen sprids så att en regering som inte gör så gott den kan får skämmas inför sin hemmaopinion eller inför biståndsgivare eller vem som nu kan tänkas ha ett inflytande. Utan information faller hela systemet ? men om den här databasen fungerar kan varenda tonåring som får ihop tillräckligt många korvören för att sitta på internetcafé i en halvtimme få veta vad de vill om MR-situationen i hemlandet, om de bara är intresserade av att få veta. För en MR-nörd som jag är detta att stort framsteg för mänskligheten.

Med stort intresse har jag följt bloggen FN och jag, och det var inte utan att jag fick hjärtat i halsgropen en smula när jag läste om att B hade ramlat ihop mitt under en diskussion. Livet i FN är tufft ? och framför allt, vilket gör det ännu tuffare, känns det rätt ofta rätt meningslöst. B är också inne på detta flera gånger.

Min FN-erfarenhet var inte nedrustningsförhandlingar utan Kommissionen för Mänskliga Rättigheter. Detta årligen återkommande rötägg till förhandlingsforum (som nu har lagts ned och ersatts med Rådet för Mänskliga Rättigheter ? fast det verkar inte heller så värst framgångsrikt, men det är väl fortfarande värt att hålla tummarna) höll på i sex veckor, och det mesta av dem var meningslös pajkastning. Två personer ur USAs och Kubas delegationer började slåss, och det man kom fram till i slutändan var inte precis revolutionerande ? t ex hade problemen i Darfour precis blivit kända då, men inget alls lyckades staterna komma överens om i den frågan.

I dessa sex veckor var jag först på jobbet (kl 7.20; redan då pendlade jag från Neuchâtel och tåget gick 5.57) för att hinna kolla mina mejl och sortera gårdagens papper innan morgonmötet kl 8. Sedan var det oftast Västgruppsmöte (staterna är i FN uppdelade i geografiska grupper) eller EU-koordinationsmöte, eller båda, beroende på vad som behövde diskuteras, innan det var dags att infinna sig i plenisalen kl 10. Och så satt jag där till lunch ? då det oftast var nån sidoaktivitet som jag blev avdelad att gå på så man fick vara nöjd om man hann få i sig en macka ? och sedan igen till kl 18. Efter det hann jag ibland tillbaka till jobbet och dumpa dagens pappersskörd och kunde ta sju-tåget hem och vara hemma kvart över åtta, men oftare, särskilt på slutet då det var massa saker att fixa som jag trots mina tidiga morgnar inte skulle hinna med, fick jag ta åtta-tåget, eller nio-tåget... eller tio-tåget (det sista tåget gick 22.45 och det gick runt Lausanne så att man inte var framme förrän 00.25 ? men det tog jag bara en eller ett par gånger).

Vad hade jag då för viktig tjänst som krävde ett så pass hårt schema? Vilka banbrytande insatser för mänskligheten gjorde jag? Svaret är: inga. Jag var praktikant.

Mitt hårda arbete ledde till att delegationen ? oftast ? hade sina papper i ordning och hade koll på vad som skulle avgöras när. Vidare var jag ansvarig för att det alltid fanns någon på vår plats i plenisalen ? för att följa debatten och rapportera ovanligheter och diplomatiska grodor, men främst för att vara kontaktperson. För inom MRK (antagligen i den diplomatiska världen i stort) avgjordes inga viktiga frågor i plenisalen, utan i korridorerna och i Serpentine Bar.

Under Kommissionens skälvande slutdagar (när tidsramarna överskreds och tempot vreds upp ytterligare, med skippade lunchpauser och EU-möten flera gånger om dagen) var jag nära en kollaps. Jag gjorde ingen, kanske för att jag, till skillnad från B, inte drack alkohol dagligen, inte arbetade (så mycket) på helgerna och lade ned kaffet på ett väldigt tidigt stadium, eftersom jag kände att det frätte hål i min mage. Däremot slutade min hjärna fungera, jag förvandlades från att vara en ganska utåtriktad person till att bli en blyg och tyst grå mus som inte vågade tilltala folk eller se dem i ögonen, och jag hade explosionsartade gråtattacker som jag till att börja med lyckades dölja för alla utom min pojkvän, men till slut åkte jag på en rakt framför näsan på min handledare som precis hade kritiserat (med rätta!) något som jag hade skrivit. Hela resten av terminen, efter Kommissionen, brottades jag med obskyra symptom som viktuppgång, panikkänslor och nackspärr.

Och, som sagt, kom vi fram till nåt? Ledde det till nåt att B arbetade så hårt att hon kollapsade under nedrustningscirkusen och att jag hade min första erfarenhet av utbränning vid 24 års ålder? Nä. Såvitt jag minns var den Kommission jag medverkade i den som i stort sett slog sista spiken i kistan för Kommissionen som institution, och ledde till att den togs bort under FN-reformen (vilket som sagt förmodligen var en välgärning, men det beror på hur Rådet klarar sig). Och som B skriver var utkomsten av hennes arbete främst att staterna bestämde sig för att trots allt träffas och prata om saken igen om ett par år.

På den här intressanta bloggen fick jag veta att amerikanska FN-delegationen inbjuder sina meddelegater från andra länder till en bowling-session, enligt bloggarens analys för att göra alla på gott humör och visa sig trevliga inför förhandlingarna om biologiska vapen.

Som den statsvetenskapsfåne jag är tänker jag givetvis genast på den amerikanske professorn Robert D Putnam som jag redan har nämnt här i bloggen. Hans portalverk om det politiska deltagandet i Italien, Making Democracy Work, följdes nämligen av en liknande studie av det politiska deltagandet i USA (men med en jämförelse över tid istället för mellan olika delar av landet som i det italienska fallet) med det slående namnet Bowling Alone.

Idén med Bowling Alone är att amerikaner förr i tiden gjorde saker tillsammans, vilket byggde upp deras sociala kapital, vilket innebär att de hade förtroende för varandra och lättare kunde samarbeta och ha kontakt med varandra även i politiska sammanhang. Alltså, att människor sjunger i en kör, spelar lite fotboll i en amatörliga eller är med i scouterna har därmed enligt teorin positivt inflytande på demokratin i landet. Och i USAs fall kom Putnam fram till att den amerikanska demokratin har förlorat i virilitet i samma takt som folk har slutat göra saker tillsammans, och istället övergått till att sitta ensamma framför TV:n eller datorn ? eller bowla ensamma mot en maskin som räknar poängen istället för att gå med grannarna eller arbetskamraterna; därav titeln Bowling Alone (Den ensamme bowlaren på svenska, ifall jag inte missminner mig).

För att teorin ska hålla krävs det dock en distinktion mellan "bridging" och "bonding" socialt kapital ? det "goda" sociala kapitalet som gör underverk för demokratin uppstår i öppna och utåtriktade grupper ? där man t ex inte är rädd för att bjuda in folk från underleverantören eller från kvarteret brevid att delta i bowlingen. Det sociala kapital som uppstår då kallar Putnam "bridging". Motsatsen, "bonding" är "dåligt", exkluderade, socialt kapital, där gruppen ? som inåt kan ha en väldigt tight sammanhållning ? använder sin sammanhållning för att utestänga andra. Den typ av socialt kapital som uppstår i den sortens umgänge har inga positiva effekter på demokratin.

Så i vårt FN-fall vore det intressant att få veta vad den amerikanska delegationen uppnådde ? blev det en rolig "bridging" bowlingafton där det goda sociala kapitalet flödade, eller en "bonding" tillställning där alla delegationerna fungerade som små "vi-mot-dom"-lag? Jag hoppas att bloggförfattaren i alla fall fick tillfälle att använda bowlingen för lite hederligt nätverkande ? också ett sätt att skapa socialt kapital, så vitt jag kan bedöma.

Själv är jag positivt inställd till Putnam just nu ? jag har nämligen fått klorna i en artikel som han skrev 1988, långt innan Making Democracy Work gjorde honom till en världskändis (han fick bl a Skytteanska priset, så jag har faktiskt hört honom föreläsa en gång i Uppsala). Den handlar om hur stater rationellt handlar i internationella förhandlingar beroende på vad de har för inrikespolitisk situation hemma. Detta mästerverk till artikel, som tar itu med i princip alla metodologiska problem jag hade i min magisteruppsats, heter "Diplomacy and Domestic Politics: the Logic of Two-Level Games" och lär vara användbar om jag någonsin gör allvar av de där doktorandplanerna?.

Förövrigt har säkert den amerikanska FN-delegationen läst "Diplomacy and Domestic Politics: the Logic of Two-Level Games" också. Och de har ju en annan inrikespolitisk situation att ta hänsyn till nu än vid förra förhandlingen, så kanske är de helt enkelt inspirerade av Robert D Putnams samlade verk!