Charlotta Friedner

Ännu en reflektion över amerikansk barnuppfostran: De flesta av de föräldrar jag umgås med här har barn i två-treårsåldern. Som de flesta vet innefaller trotsåldern i ungefär det tidsspannet, och det händer därför då och då att vi bevittnar barn som går i baklås helt. Då kan mammorna bestämma sig för "time out" och lägga barnet över sina knän eller sätta barnet på en bänk tills det har lugnat sig. Det verkar vara en hyfsad lösning. (I Sverige rekommenderar Anna W att man har kvar spjälsängen tills barnet har passerat trotsåldern, just för att kunna parkera det där ifall det går i baklås på det sättet.)

Men, kuriöst nog, jag har jag också sett en del mammor använda "time out"-begreppet som straff. Slog du det andra barnet i sandlådan så får du be henne om ursäkt och sedan sitta där borta och ha time out. Typ. Och då blir det ju en helt annan femma, en påföljd när man gjort något dåligt istället för en paus under vilken man ska hinna återgå till att handla resonligt (och i det andra fallet passar ju uttrycket "time out" bra mycket bättre än i det första). Jag funderar på alla nanny-program som har tagit med uttrycket "time out" inom barnuppfostran till Sverige; är det en paus eller ett straff?

Förmodligen får varje förälder utarbeta sin egen standard för detta, men det känns rätt viktigt att man har koll på vad man egentligen gör: straffar man barnet eller ger man det en återhämtningspaus? Att blanda de båda time out-användningarna borde kunna leda till en hel del förvirring.

Här i Schweiz hålls det för oföränderlig sanning att lunch intas kl tolv. Detta är så allmänt accepterat att saker och ting är upplagda efter det (för den här gången lämnar jag därhän till vilken grad detta konserverar och nödvändiggör systemet med hemmafruar) - affärerna är stängda mellan tolv och halv två på vardagar (i en del fall håller de öppet till kvart över tolv så att upptagna stackare ska hinna göra nåt ärende på lunchen), skolbarnen går hem för att äta lunch kl tolv och i vår tvättstuga stängs strömmen av mellan kvart över elva och tio över ett "så att alla ska kunna tillaga sin måltid" som det står på lappen över tvättmaskinen. Detta irriterar mig nåt ohyggligt - kan inte jag få välja själv när jag ska äta lunch och ifall jag kanske rent av vill äta medan tvättmaskinen tvättar? Men jag tror logiken är att det går åt mycket ström just under den tiden, eftersom alla förutsätts laga mat och diska, och att maskinerna kopplas ur för att spara ström. Huset är gammalt och det är möjligt att åtgärden är till för att förhindra att propparna går varje dag vid kl tolv.

Eftersom alla äter lunch kl tolv äter alla barn i Schweiz mellanmål kl fyra. Det finns ett ord för mellanmål på franska (collation) men jag har nog aldrig hört någon använda det; istället säger man "elle va manger ses quatre heures" (hon ska äta sin klockan fyra). Detta har intressanta praktiska följder, upptäckte jag idag när vi, efter att ha blivit sinkade på stan när vi skulle ta foton för vår visumansökan (givetvis i ett speciellt amerikanskt format som man inte kan få i en fotoautomat, så vi fick gå till en fotograf), kom fram till affären kl kvart i fyra för att handla mat.

Medan jag gick runt bland hyllorna och plockade började Bebbo gruffa och vifta ivrigare och ivrigare, och när vi kom fram till frukt- och grönsaksavdelningen försökte hon nästan dyka ned bland bananerna. Jag fattade hinten, kollade på klockan och konstaterade att hon försökte påpeka att det var matdags. Så efter att ha vägt bananklasen och klistrat på prislappen (man väger frukt och grönt själv här) bröt jag av en och matade en förtjust Bebbo med den medan vi fortsatte genom affären. När jag såg mig omkring upptäckte jag en annan mamma som med något desperat i blicken rev upp ett kexpaket och försåg sitt barn. Och i kassan hamnade vi bakom en mamma med ett mycket litet barn (kanske två-tre veckor gammalt) som illvrålade, och ett större barn (kanske tre-fyra år) som givetvis tuggade på en halväten fralla... Många problem lär man sig lösa som småbarnsmor, men att amma medan man är och handlar hör till överkursen (kanske om man har barnet i en bärsjal och liksom lägger det på sidan?). Så den stackars lilla bebisen fortsatte misströsta medan mamman betalade, och jag hoppas de gick direkt på att ordna mat åt den sedan.

Min egen Bebbo åt upp sin banan och tittade lystet på skorppaketet, som jag öppnade så fort vi kommit igenom kassan. Sålunda stärkt av skorpa och banan somnade hon i bilen på väg hem, och jag kunde gå direkt på nästa punkt i programmet: mammornas quatre heures - eller snarare quatre heures et demi (halv fem)... Mums.

Jag läste något om att en bebis föräldrar har olika inflytande på bebisen - mamman står för lugn och trygghet, och pappan är barnets öppning mot omvärlden och stimulerar det att utvecklas eller något ditåt. Jag avfärdade detta som fransk bullshit istället för att lägga det så värst noga på minnet  - jag är rätt kritisk mot alla mina franska böcker om barn och graviditet och strör många nypor salt över vad jag läser, och så är jag ganska snabb med att avfärda grejer jag inte gillar som fransk bullshit.

Men, i vår familj i alla fall, verkar detta faktiskt stämma! Nu när vår dotter är sex veckor gammal är det mycket lättare för mig (som är hemma hela dagarna med henne) att lugna henne, få henne att sluta gråta och slappna av. I gengäld ler hon mer mot sin pappa, sprattlar exalterat när han busar med henne och gör gurglande försök att kommunicera med honom.

Jag är avis förstås; nånstans i mitt primitiva hjärta vill jag att hon ska gilla mig mest... men å andra sidan blir min man förstås frustrerad när hon är olycklig och han inte klarar av att lugna henne. Jag undrar om detta är beviset på att särartsfeministerna trots allt har lite rätt, eller om det beror på att jag tillbringar mer tid med bebisen att det har blivit så här.

En välmenande kompis skickade mig boken Uppdrag: mamma från Sverige. Den är skriven av Emma Hamberg, Martina Haag, Linda Skugge mfl Stockholmsboende "30-somethings" som alla verkar arbeta inom media. På kortet min vän skrev stod det något om att det kan vara skönt att läsa om folk som vågar erkänna att livet som nybliven mamma inte alltid är rosenrött, och jag måste erkänna att jag blev lite förolämpad, trots den vänliga tanken.

Om jag skriver i mina mail att allt är bra, beror det mest på tidsbrist. Det är nämligen så att allt övergripande är bra, och om jag bara hade lite mer tid skulle jag kunna vara lite mer nyanserad. Igår t ex var min dotter en hysterisk skrikhals som bara ville ammas, men som somnade så fort jag lade henne till bröstet istället för att äta och sedan vaknade direkt och ville ammas igen - sånt blir ganska jobbigt i längen. Men i gengäld har hon idag varit mycket lätthanterlig, solig, leende och kul att ha att göra med, och nu har hon dessutom sovit ett långt lunchpass så att jag har hunnit både laga mat och äta den.

Boken är underhållande (det tog inte många amningsstunder att ta sig igenom den...) men jag kan inte säga att jag känner igen mig så värst. Sådär jobbigt är inte mitt liv! För det första är jag inte över trettio och småbitter (ursäkta, men så känns det när man läser boken). Inte heller dignar jag under en medie-Stockholmsk superprestationsångest som de flesta av författarna verkar göra. Min egen privata prestationsångest är alldeles tillräcklig för mig.

Sist men inte minst: Sverige är mera föräldravänligt än Schweiz. Dock inte mer barnvänligt. Det är viktigt att göra den skillnaden. Här får mammorna offra stor del av sitt oberoende för att ta hand om sina barn - men barnen blir väl omhändertagna. I Sverige är livet som förälder enklare och förutsätter inte lika många uppoffringar, men å andra sidan måste man vara ordentligt genomtänkt och medveten för att organisera livet så att det funkar för barnet. (Nu vill jag på inget sätt antyda att författarna till Uppdrag: mamma skulle vara dåliga föräldrar; jag bara reflekterar över den typ av problem de beskriver.) Här är samhället upplagt på ett för barnen rätt bra sätt - det stora problemet är att mammorna tar hela smällen av det. Eller som min mamma uttryckte det när hon hälsade på här förra veckan: "Någon måste betala priset för livet vi lever. I Sverige betalar barnen genom att bli institutionsuppfostrade. I Schweiz betalar kvinnorna, som blir reducerade till ett liv som enbart mödrar och inget mer." Målet, dit vi alla strävar, måste alltså bli att försöka dela denna kostnad mellan föräldrarna, och låta barnen betala så lite som möjligt. I Sverige har vi kommit en bit på väg med delningen, men barnen sitter fortfarande i kläm. I Schweiz har delningen knappt börjat, och mammorna bär nästan hela kostnaden.

Man får lite ändrade perspektiv av att föda barn, som sagt. Idag på morgonen har jag och min dotter varit på "bära bebis i sjal-kurs" (det var mest jag som bar; min dotter var med som övningsobjekt.... fast hon verkade gilla att bli buren i sjal). Vi fick lära oss att bära bebisen på magen och bröstkorgen - det klassiska sättet om man t ex ser till Afrika (och det är i Senegal som jag har sett barn bäras i sjalar mest) är att bära dem på ryggen, men här är vi så ängsliga för vad som händer bakom våra ryggar att vi inte flyttar över barnen dit förrän vi fått in vanan och de kan hålla huvudena ordentligt och börja kännas tunga att kånka omkring på fram.

Att bära bebis i sjal var riktigt bekvämt och mysigt, lättare än att t ex bära bebisen i bilstolen och så sitter den säkert medan man har händerna fria. I Senegal hade kvinnorna ett barn i en sjal på ryggen medan de balanserade en vattenhink på huvudet, och de hade inga balansproblem. Riktigt den nivån räknar jag inte med att uppnå - som stel svensk räknar jag inte med att kunna bära som de, för jag kommer aldrig i hela livet att komma i närheten av att kunna dansa som de, och det känns som att de två sakerna hör ihop. De verkar vara mer naturligt balanserade på något sätt... eller så har de utvecklats till mindre stela varelser just eftersom de har suttit ihopkrupna på sina mödrars ryggar istället för att dras ut i en vagn? Men det är väl lite långsökt.

Men, även om jag aldrig kommer att förvandlas till en elegant senegalesiska tror jag att jag kommer att ha nytta av att kunna bära min bebis i en sjal; det är så sjukt mycket trappor här att det känns bra mycket enklare än att dra en barnvagn. Och jag har ju burit henne på framsidan av min kropp i nio månader - det här ger hennes far möjligheten att också bära henne. Vi ska få låna en Babybjörn-sele av en kompis och prova det med, men barnmorskorna avråder från dem för i alla fall så här små barn för att det inte stödjer upp ryggen ordentligt och för att bebisens ben hänger rakt ned, när det naturliga för den är att dra upp benen som den kan göra i en sjal. I Afrika har de koll. I Schweiz är vi amatörer. Sverige ligger lite bättre till än Schweiz, men jag tror ändå att Afrika är bra mycket bättre på såna här saker.

Egentligen är jag nog lika rädd för att bebisen ska vara en pojke. Jag vet ju inget om vilka påfrestningar små pojkar utsätts för! De lär sig, enligt karikatyren, att lösa konflikter med våld, tänka elitisktiskt och inte kommunicera. Detta måste man väl också ta i beaktande och försöka skydda dem mot? Jag har inga bröder och min bästa manliga kompis (som jag i och för sig har känt sedan en mycket späd ålder) är gay. Jag tror inte att detta behöver ha påverkat hans upplevelse av barndomens könsrollstrauman ? men själv är han övertygad om att han är homosexuell för att han är enda barnet och har överbeskyddande föräldrar, särskilt en överbeskyddande mamma. Och han vet väl antagligen bättre än jag.

Jag vet också att han har haft tonårsperioder när han har försökt komma över blyghet och anpassningsproblem med att supa på tok för mycket (det cirkulerar en historia om när han, dyngrak, bestämde sig för att rulla nedför en trappa ? hans omgivning ser detta som ett fylleupptåg, men han har erkänt för mig att det i princip var ett självmordsförsök, och jag vill gråta när jag tänker på det) men annars känns det som att pojkar åtminstone har den jämförelsevis sunda utvägen att gömma sig i sporten.

Antagligen gäller väl samma huvudregel som för flickorna, att försöka förse sin son med positiva förebilder och ett kritiskt förhållningssätt. Jag kommer att bekämpa alla krigsleksaker och uppmuntra kommunikationsfrämjande leksaker, men annars får man väl som sagt försöka leva ut de olika faser som omgivningen driver in barnet i.

Jag är lite rädd för att bli tvungen att uppfostra en flicka. Med erfarenhet i min egen uppfostran tror jag att även om man har riktigt bra föräldrar som gör sitt bästa för att inte skola in en i en könssteoretyp roll, trycks man så småningom in i den där rollen, och det krävs en avsevärd pågående tankeansträngning för att hålla den stången. Redan i Sverige känns detta som ett faktum, och här tror jag att man som förälder måste göra en ännu mer medveten ansträngning för att förhala anpassningen till kvinnorollen hos sin lilla dotter.

Så länge hon är riktigt liten går det nog; om alla släktingar kommer rusande med dockor, rosa klänningar och små strykjärn av plast kan man själv som förälder se till att hon dessutom har tillgång till lego, fina kläder i olika färger och utföranden och en verktygslåda att experiementera med. Man kan genom noggrant val av barnböcker (min syster är profs på könsroller i barnlitteraturen så jag litar på att få en del hjälp med detta...) och annan kultur se till att hon får positiva kvinnliga förebilder att associera sig med, och i ord och handling försöka visa att man inte gör någon skillnad på små flickor och små pojkar. Men ? det kommer onekligen att komma en prinsessperiod, när allt ska vara rosa och glitter, hon kommer säkerligen att vilja ha Barbiedockor (eller någon ännu debilare modern motsvarighet) och kräva stringtrosor vid 6 års ålder. Och vad gör man då?

Mitt hopp står till att jag kan acceptera att barn går igenom faser, och så får man leva med prinsessfasen och barbiefasen (inom rimlighetens gränser) ? men stringfasen tror jag att jag kommer att göra mitt bästa för att motarbeta. Och så får man väl hoppas att hon har förstått, och fortsätta göra kontinuerliga anstängningar för att hon ska förstå, att hon själv kan välja vem hon vill vara och vad hon vill göra. Vill hon vara prinsessa går det bra, vill hon vara lokförare går det lika bra. Men jag inser att t ex jag själv och mina systrar, trots att våra föräldrar hållit oss med en öppen attityd, intelligent litteratur och allsidiga leksaker, slängde oss över Starlet, Mitt Livs Novell och Veckorevyn så fort vi fick chansen ? kanske just för att det inte riktigt hade föräldrarnas godkännande. Det bästa man kan hoppas på är väl att ens dotter, när hon når den fasen, väljer mot föräldrarnas vilja som en demonstration av sin egen fria vilja, och att hon någonstans ändå förstår att ta vad hon läser med en nypa salt.

Usch ett sånt ansvar jag håller på att ta på mig!

Jag har ju tidigare skrivit en del om hur det är att skaffa barn i Schweiz, men nu blir det lite mer generellt: Jo, själv har jag förstås vetat att jag är med barn ett bra tag, och mina vänner och min familj (för att inte tala om min sambos familj) har haft ett tag på sig att vänja sig vid tanken. Nu är jag i halvtid, i början av femte månaden, och plötsligt har bebisen blivit mycket verkligare. Graviditeten har nämligen börjat synas! Detta ger upphov till följande små eller stora problem:

• Under sommaren dolde jag lyckligt mina bebisplaner och fortsatte söka jobb som vanligt. Nu har jag ett (tillfälligt) jobb, och efter att ha missat flera arbetstimmar pga en ultraljudsundersökning i torsdags, bestämde jag mig för att bekänna färg för min chef. ?Jag är gravid?, sa jag. ?O, så roligt för dig!?, sa han och strålade med hela ansiktet och ropade in hela avdelningen på mitt kontor ?...Charlotta has a piece of good news to share with us!?. Givetvis var detta ett bättre utfall än om han surt hade frågat varför jag inte kläckte ur mig det under intervjun ? men varför skulle han? Jobbet är som sagt bara tillfälligt så jag hinner sluta långt innan arbetsgivaren får något ansvar för min mammaledighet eller dito. Dessutom sa två av kollegorna: ?Det visste vi redan, det syns på päronformen?, och det bidrog också lite till att jag känner mig som en öppen bok ? det vill säga med hotad integritet. Jag är livrädd för folk som vill klappa mig på magen och ställa personliga frågor (vilket jag aldrig hade trott innan ? jag var övertygad om att jag skulle njuta av uppmärksamheten).
• Häromdagen hörde en potentiell arbetsgivare av sig till mig. Hon hade intervjuat mig i början av sommaren, men sedan anställt nån annan (som kunde prata spanska, efter vad jag förstår). Nu frågade hon mer eller mindre om jag ville ha fast jobb när mitt nuvarande uppdrag är slut, och när jag svarade att jag gärna ville arbeta för henne men att jag är gravid slocknade ljuset i hennes ögon. Det kändes hemskt. Jag insåg att hur moderna vi än tycker att vi är så är man inte så värst populär i det professionella livet, när man är en gravid kvinna. Försöker följaktligen jobba på mitt nätverk och sprida att jag vill börja jobba igen efter nästa sommar ... men det känns så sjukt långt tills dess!
• Jag lider av känslan av att jag offrar min karriär (fast givetvis är jag glad över bebisen), så när min käre sambo råkade säga till sin orkester att han visst skulle fortsätta spela med dem i minst ett år till, blev jag fly förbannad. Att tänka sig att han ska jobba hela veckan, och sedan repetera över en timmes bilfärd bort, varje fredagskväll, medan jag ?bara? får vara mammaledig och byta blöjor, fick mig att se rött. Bottom line: om jag av omständigheter, könsroller, biologi och sumpigt gammelmodiga schweiziska lagar måste skjuta upp min karriär för att vi ska bli föräldrar kan han åtminstone offra en av sina två orkestrar. Inser han inte detta kommer jag att tvinga honom ? jag är t o m beredd att göra det av ren elakhet, bara för att principen ska nå fram. (Visst, varken könsrollerna eller biologin är hans fel, och han har ett rätt begränsat ansvar för de schweiziska lagarna och för omständigheterna, men det betyder väl ändå inte att det är mer rättvist att jag tar hela smällen?)
• Jag har blivit så ful. Vilket är ytligt tänkt om man har en bebis i magen, jag vet, men det gör mig i alla fall på dåligt humör. Förmodligen beror det, som så ofta, på illasittande kläder, och jag har gnällt så mycket att min sambo har lovat följa med på seriös shopping av gravidkläder i helgen. Hurra! Jag ärvde mammakläder av en kompis som normalt har ungefär samma storlek och klädsmak som jag ? men när hon var gravid pluggade hon, så många av hennes plagg funkar helt enkelt inte på ett hyfsat seriöst jobb. Vidare har jag fått ärva kläder av min sambos kusins hustru, som inte heller är helt olik mig till vardags. Men nu verkar inga av hennes kläder passa mig! Hennes kjolar är för korta, byxorna är så påsiga att hur mycket man än kortar dem i midjan syns extratyget trots att man försöker kamouflera det med en lång tunika, och hennes tröjor är för urringade. Dessutom är hela rasket svart så jag känner mig som en begravningsentreprenör (- jag har gärna på mig svart, annars, men inte bara svart).