Charlotta Friedner

Jag läser Jürgen Habermas, en mycket inflytelserik tysk filosof, som i “Remarks on Legitimation Through Human Rights” hävdar att lagar i en demokrati blir legitima endast om alla de som rörs av lagen skulle ha samtyckt till den efter att ha deltagit i en rationell diskussion om den. Det vill säga, om alla som måste lyda lagen ifråga kunde ha suttit ned tillsammans och pratat igenom för och emot, och till slut, efter att ha lyssnat på varandra och lärt av varandras synpunkter, kommit överens om en lag som är så pass bra att varje person är beredd att lyda lagen även då den går emot hans eller hennes intresse. Nu händer det förstås sällan eller aldrig att lagar kommer till på det viset, men Habermas poäng är att lagar blir legitima ifall de kunde ha överlevt den sortens öppna diskussioner.

När jag läste detta kom jag att tänka på en händelse för ett par dagar sedan, då en ung kille i min mans hemby i Schweiz körde rattfull (jag har skrivit om rattfylla och Schweiz tidigare) och kvaddade bilen. I det här fallet kom ingen människa till skada, inte ens han själv, men det är intressant att fråga sig varför den lag som säger att man inte kör bil om man har mer än 0,5 promille alkohol i blodet har så låg legitimitet att man tydligen ignorerar den för att köra genom byn, en sträcka som det tar ca 5 min att gå. Fort måste han ha kört också, eftersom han lyckades välta hela bilen.

Lagen mot rattfylla borde, enligt Habermas definition, vara legitim. Det finns inga som helst argument mot den lagen som skulle överleva den typ av öppen diskussion som Habermas tänker sig. Kör man rattfull en sträcka som man lika gärna kunde ha promenerat och riskerar att ha ihjäl sig själv och andra så är man oupplyst och bryter mot lagen av dumhet.  Vad kan man göra åt att en så vettig lag har så låg legitimitet? Uppenbarligen är det inte tillräckligt som Habermas säger, att det räcker med att lagen i teorin skulle ha hållit för granskningen. Att i praktiken hålla forum där demokratiska lagar diskuteras är svårgenomförbart (även om det finns exempel på lyckade försök) även i Schweiz med dess direktdemokrati (vilken ju annars borde utgöra en bra grogrund för sånt, tycker man). Men däremot skulle man ju kunna tänka sig en deliberation för dem som måste lyda lagen (alltså bilisterna) i ett forum där de alla passerar: under körkortets teoriutbildning.

Det mentala problemet ligger i paradoxen att många, även - eller kanske särskilt - 18-åriga pojkvaskrar som just har fått körkort och tror sig vara kungar över tillvaron, tror att lagen är till för de andra, de som inte vet vad de håller på med, inte för mig, som ju har full koll. Den paradoxen skulle man kanske kunna avliva genom deliberation. Tror jag. Och skulle förmodligen även Habermas tro.

Läs även andra bloggares åsikter om rattfylla, schweiz, habermas

DN skriver idag om en flickskola i Pakistan. Kristen, visserligen, men bilden stämmer ändå väl överens med vad jag skrev efter att ha läst 3 Cups of Tea. Och bekräftar idén om att Pakistan är en tickande bomb som måste tas på allvar storpolitiskt. Att Obama intresserar sig för Afghanistan är en god början men jag tror det krävs mer. Och snart.

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, 3 Cups of Tea, Obama, skolor

Det där med USA:s falska självbild, alltså. Jag har varit ute efter det länge (t ex här), men inte riktigt lyckats sätta fingret på det. Men idag när jag pluggade till veckans seminarium i MR & Demokrati läste jag i David Beethams Democracy and Human Rights en mening som öppnade mina ögon. I ett avsnitt om FN-systemets fel och brister skriver han: “The impartiality of the UN is compromised by acting as a fig-leaf for particular US interests.” Och ja, det är ju något USA ofta anklagas för, att dölja specialintressen bakom en altruistisk fasad. Men det jag insåg idag var att själva problemet ligger i att amerikanerna tror att det är meningen att det ska vara så.

Denna oerhört chockerande insikt förklarar på ett bräde massor av klurigheter som jag har brottats med! Smaka på det, bara: USA är vana vid att vara “världens största demokrati” (även om vissa nu börjar parafrasera uttrycket för Indien, vilket äger viss riktighet om man räknar i folkmängd). President Obama hänvisade ofta under valkampanjen till att USA skulle återta sin ledarroll. Och det han menar är inte vad som i den statsvetenskapliga anglo-saxiska klubben för inbördes beundran omnämns som “USA:s hegemoni” (avser USA:s roll som världspolis och enda supermakt efter slutet på Kalla Kriget) - nej, nej. Han menar USA:s moraliska roll som världsledare.

Mängder av amerikaner, som genom hela sin skoltid har matats med USA:s moraliska (och i viss kretsar: gudagivna) försprång, har inte förstått att USA inte är det bästa stället på jorden (längre?). Det är varken moraliskt ansvarstagande i internationella sammanhang eller så där jättesnällt mot sina egna medborgare. Men genomsnittsamerikanen har ännu inte insett detta, för att de inte har något att jämföra med. Och därför tycker de att det är helt i sin ordning att USA handskas med FN som ett redskap för sina egna syften. För USA har ju moralisk överhöghet, och det som är rätt enligt USA är följaktligen objektivt rätt och syftar till en bättre värld. Så därför är det helt OK att USA tar FN i upptuktelse när organisationen trilskas, t ex genom att hålla inne med medlemsavgiften och skicka dit Mr No-no John Bolton som FN-ambassadör. Samt använder FN för att försvara sina kompisar, t ex Israel.

Detta förklarar också hela grejen med Community of Democracies - enligt samma, amerikanska, logik behövs det ett nytt forum där folk respekterar det amerikanska moraliska försprånget om FN bara trilskas och sätter sig på tvären. Och den här utvecklingen är verkligen inget man kan lasta bara Bush-administrationen för, snarare har Bush-administrationens allmänna misslyckanden hjälpt de “vanliga amerikaner” jag träffat att komma de här omständigheterna på spåren. De har upptäckt att folk i andra delar av världen inte nödvändigtvis gillar dem, och inte heller nödvändigvis delar deras syn på USA som garant för att världen rör sig åt rätt håll. Och då tycker jag lite synd om dem, för det är ju i grunden inte den enskilde amerikanske medborgarens fel att det har blivit så här. Precis som alla andra vill amerikanerna helst leva lyckliga och gärna ha goda relationer till alla andra, om det går.

Richard Holbrooke, som alltså var rådgivare åt Madeleine Albright under Clinton-administrationen, skriver i höstnumret av Foreign Affairs 2008: “The UN is, to be sure, a flawed institution. But it plays an important role in US foreign policy, and if correctly used, it can advance US national interests and play a more effective role in peacekeeping in such difficult areas as Sudan. Yet it can only be as strong as its largest contributor (which is also a founding member), the United States, wants it to be.” (Min kursivering.) Det är intressant att notera att Holbrooke, som alltså hänger i maktens allra högsta cirklar i det demokratiska lägret, och som är specialiserad på utrikespolitik, på detta sätt sammanblandar USA:s intressen och “det allmänna bästa”, här illustrerat med fredsbevarande insatser i Sudan. Det är inte så konstigt att genomsnittsamerikanen inte kan hålla reda på skillnaden då. Inte att jag inte såg vari skevheten låg medan jag fortfarande var kvar på amerikanskt territorium heller.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, självbild, Holbrooke, moral

Så var man då tvåbarnsmor. Det är klart annorlunda att föda barn i USA jämfört med i Schweiz. Eventuellt ska jag skaffa lite fler barn i lite andra länder och så skriva en bok om det (varför inte i Sverige i så fall, så har jag prickat in ett liberalt, ett konservativt och ett socialdemokratiskt välfärdssystem, det skulle Esping-Andersen gilla! Eller, nej, just det ja, han anser att Schweiz är liberalt också, men nu när jag har bott i ett riktigt liberalt välfärdssystem - USA - ett tag, så lutar jag åt att han har fel och att Schweiz i själva verket är konservativt som resten av kontinentaleuropa.). Poängen med det liberala välfärdssystemet är att det bara knappt och rätt existerar. Allt privatfinansieras med försäkringar och ve den som inte har nån försäkring! För dyrt som synden är allt som har med vård att göra.

Eftersom vi har s k “non-immigrant”-visum och bara skulle bo i USA under en begränsad period kunde vi inte folkbokföra ut oss ur Schweiz (dvs registrera oss som utvandrade). Och för alla som är folkbokförda i Schweiz är grundläggande hälsoförsäkring obligatorisk, så vi var tvungna att fortsätta betala våra - ganska dyra - schweiziska försäkringar. (Jag har skrivit långa förbittrade litanior om de schweiziska försäkringarna t ex här, men nu när jag har något att jämföra med tycker jag att obligatorisk försäkring är en rätt bra idé… Det som täcks fullt ut av den schweiziska försäkringen är nämligen just graviditet och barns sjukvård.) Vi ville inte betala ännu dyrare amerikanska försäkringar ovanpå det, utan kompletterade istället med en schweizisk tilläggsförsäkring så att våra försäkringar skulle gälla i USA under hela året.

Och sedan upptäckte vi att jag var gravid. Vilket är en rätt dyr historia. Då valde jag ändå - av ideologiska och personliga skäl - det billigaste alternativet, “naturlig” förlossning i ett Birth Center med barnmorskor istället för läkare och ingen bedövning. Det hela gick ändå loss på mellan sex- och sjutusen dollar. Vilket egentligen inte är något problem, det betalas ju av mitt schweiziska försäkingsbolag och är förmodligen mindre än vad försäkringsbolaget pungade ut med för min förra graviditet och förlossning, på ett schweiziskt sjukhus. Men rent logistiskt så har jag och min man lagt ut för all min vård, samlat på oss kvitton och efter viss pappersexercis begärt pengarna tillbaka av försäkringsbolaget. Från den amerikanska vårdgivarens håll behandlades vi alltså som ifall vi saknade försäkring och betalade allt ur egen ficka.

Detta gav en ganska skrämmande inblick i hur det är att vara utan försäkring i USA. Jag har inte sett Michel Moores film Sicko, men jag skulle vilja göra det. Jag tror jag skulle känna igen mig.

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, förlossning, sjukförsäkring, USA, Esping-Andersen

Valkampanjen fortsätter med full hastighet här, även om jag inte orkar rapportera så mycket från den. Sammanfattningsvis kan man säga att budskapen blir mer och mer urvattnade, onyanserade och simplifierade, förenklade ned till den nivå där det enda Obama och McCain egentligen säger är: “jag är bra, han är dålig”. Själv tyckte jag det var förtjusande för nån vecka sedan när Colin Powell (utrikesminister i den första GW Bush-administrationen) gick ut med sitt stöd för Obama - snacka om att så split i det republikanska lägret! Men det är nog den enda trevliga nyheten från “the Campaign Trail” som jag har uppfattat på sistone.

Den senaste snackisen är annars att en kanadensisk radiokomiker ringde upp Sarah Palin och utgav sig för att vara Frankrikes president Nicolas Sarkozy (här kan man lyssna på busringningen). Han bubblade på och betedde sig mer och mer suspekt, men Palin förstod ändå inte att hon blivit lurad förrän snubben själv bekände färg (då bröt Palins medarbetare samtalet).

Visst kan man tycka att det är skoj att Palin lät sig luras, men jag tycker nog inte det. För det första borde Palins personal ha fattat att det var en skojare som ringde och inte kopplat fram honom - det är normalt om man har anställda för att filtrera samtalen att faktiskt anta att den som ringer är den han utger sig för att vara. Om hennes personal t ex hade bett att Palin skulle få ringa upp hade hela skämtet gått åt skogen, eftersom killen som ringde befann sig i Kanada, inte i Frankrike.

För det andra höll hela skämtet ganska låg kvalitet; två av de grövsta poängerna var t ex på franska (om “tuer des bébés foques” - att döda sälungar - och “rouge à lèvres sur un cochon” - läppstift på en gris), och enligt min ringa mening är det riktigt låg humornivå att driva med någon på ett främmande språk som denna inte kan antas förstå. Kanske kul för radiolyssnarna i Quebec, men det säger knappast något om Palin. Vidare förekom i alla fall två sexistiska skämt - och det är så trist och klichéartat att en man som driver med en kvinna alltid måste förfalla till sånt! Å andra sidan är ju fransmännens rykte som det är, så jag hade förmodligen inte heller anat oråd om Frankrikes president hade börjat komma med sexuella anspelningar - jag hade nog bara antagit att han var som majoriteten av alla andra fransmän jag hade konfronterats med (som en parentes säger min erfarenhet dessutom att genomsnittsfransosen är värre med sexuella anspelningar om han pratar engelska än om han pratar franska - det är som att han måste väga upp sitt dåliga uttal genom att skrävla än värre).

Komikern själv påstod att han ville testa “ifall Palin verkligen är så dum som folk påstår”, och det tyckte han nog att hon visade sig vara. Men, i ärlighetens namn, hade det inte varit roligare, relevantare, originellare och modigare att busringa till McCain själv? Jag blir så trött på att Palin tilldelats rollen som slagpåse i den här valrörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, palin, busringning

Jag hann aldrig skriva något om dokumentärerna om Biden och Palin som CNN sände för några veckor sedan, kom jag på. Tyvärr hann jag inte följa dem lika noga som dokumentärerna om presidentkandidaterna (det är ju tyvärr så att det som är bästa sändningstid där folk som räknas bor, dvs på östkusten, är inte bästa sändningstid i Arizona så det krockade lite med middagen, nattning av Bebbo etc) trots att de sändes två dagar i rad. Men den bild jag ändå fick fram var lite överraskande.

Sarah Palin beskrevs som något av en superkvinna; som jag har skrivit tidigare har hon ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, hon har en universitetsexamen i journalistik och har gjort kometkarriär i Alaskas politiska liv, först som borgmästare och sedan som guvernör. Och så vill hon ju framstå som en vanlig “hockey mom” (Alaskas version av “soccer mom”, antar jag) som styr och ställer med sin stora familj. I dokumentären gjordes det dessutom stor sak av att hon jagar (och fällde sin första älg som 10-åring, om jag inte minns fel) och att hon är pingstvän. Helhetsintrycket blev ungefär: det här är inte en person som jag skulle vilja bli vän med, och dessutom kändes det som att något klingade falskt, att det måste finnas en lögn nånstans för att det blir för svårt att hålla ihop den levnadsteckningen med de (mycket konservativa) åsikter hon står för, och ändå framstå som en vanlig människa.

Porträttet av Joe Biden var däremot mycket mer sympatiskt än jag hade väntat mig. Stor emfas lades vid hur han hade förlorat sin fru och (flera? jag minns inte) barn i en bilolycka och sedan under flera år levt som ansvarstagande singelförälder och pendlat hem från Washington varje kväll för att kunna vara med sina barn, innan han till slut gifte om sig. Det enda egentliga ifrågasättandet av hans politiska trovärdighet kom i samband med en domarutnämningsaffär under Bush, och även där klarade sig Biden enl dokumentären mer eller mindre med ära och redlighet i behåll. De stora frågetecknen gällde istället Bidens hälsa.

Jag tycker på ett sätt det var skönt att de kunde göra en ordentlig djupdykning i Bidens liv utan att hitta så mycket att anmärka på; jag hade väntat mig att han skulle ha en del smutsigt mjöl här och var i påsen, på samma sätt som den bara marginellt äldre McCain. Men på ett annat sätt stör det mig mycket att Palin, som ju framstår som en lite overklig karaktär, granskades så hemskt mycket mer osympatiskt. Att en äldre man som Biden har kunnat sköta en politisk karriär och samtidigt ta ett stort ansvar som förälder får han massor av cred för, men att en ganska ung kvinna som Palin har hunnit föda och uppfostra fem barn medan hon gjort karriär fick inte lika mycket erkännande. Jag tror det ligger något i att Palin döms hårdare än männen. Måttstocken är byggd för att passa dem, så hon får inte ordentligt med uppskattning för sina förtjänster, och massor av stryk för t ex sin bristande utrikespolitiska erfarenhet.

Missförstå mig inte - jag har hittills inte hittat särskilt många sakfrågor där jag är överens med Palin, men jag tycker fortfarande att hon är en intressant och rolig kandidat. Och det stör mig att se henne illa behandlad. Jag respekterar verkligen McCain för att han vågade sig på ett så udda och spännande val, och jag hoppas hon håller i sig valrörelsen ut, trots de röster som särskilt de senaste dagarna har höjts för att hon ska dra sig ur.


Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, biden, palin

Det här är förmodligen en av de intressantaste möjliga perioderna för någon som jag, som är intresserad av ekonomi och politik, att bo i USA. Och jag läser förstås alla skriverier (helst i DN), och  diskuterar med alla människor jag träffar. Men - att titta på TV är så nedslående att jag helt har lagt av med att följa nyheterna där, vilket innebär att min förmåga att se det amerikanska perspektivet nedsätts. Jag brukar ju klaga på att utrikespolitik förenklas sönder så till den milda grad att det inte är någon idé för de amerikanska mediakonsumenterna att intressera sig för den. Men nu är det samma sak med ekonomin: istället för att analysera finanskrisen är det bara populistiskt dravel som förs fram. Som att bankkollapserna och oron på Wall Street vore frikopplade från resten av ekonomin, såsom väljarnas arbete, besparingar och pensioner.

Igår - precis innan jag med en ilsken suck stängde av TV:n - intervjuades (eller snarare anklagades) en kongressman som hade röstat för det första bail out-förslaget, och han sa det rätt bra: “Ja, visst skulle jag också önska att vi kunde låta det som faller falla och straffa de ansvariga - men jag skulle också vilja att vi kunde använda enhörningar i vår energiproduktion, och det är inte heller realistiskt.” Men det uttalandet hade givetvis ingen effekt på TV:ns populist-intervjuare som fortsatte dravla som om världen vore svart eller vit.

Värst av alla är Lou Dobbs på CNN. Han gäller för att vara “oberoende”, men är i själva verket en ultraliberal, värdekonservativ, extrempopulistisk surgubbe. Jag orkar inte höra ett ord till från honom!

Läs även andra bloggares åsikter om USA, finanskrisen, CNN, Lou Dobbs, enhörningar

Nu har jag suttit igenom CNN:s dokumentärer om presidentkandidaterna, John McCain respektive Barak Obama revealed. Den bild som framträder är ungefär vad man väntar sig: McCain är en gammal gubbe som har en intressant bakgrund, men också sin beskärda del av skandaler och politiskt maktspel. Otrohet mot sin första hustru, korruptionsanklagelser, ambitiöst kappvändande, manövrerande och trixande för att ta sig upp längs den politiska stegen. Obama är ung och oerfaren, men väldigt obefläckad i jämförelse. Han växte upp i ett multikulturellt sammanhang, strulade en del under tonåren men sansade sig sedan till framgångsrika studier och en framgångsrik karriär. Till skillnad från McCain, som föddes till “navy brat”, som de kallade det i dokumentären, då både hans pappa och farfar hade höga positioner i marinen, och sedan, i sitt andra äktenskap, gifte sig till en ordentlig familjeförmögenhet, har Obama levt med en ensamstående mor och som fattig student.

Helt klart förefaller Obama mer sympatisk - men nästa vecka är det vicepresidentkandidaterna som ska avslöjas, och då antar jag att det blir en motsatt bild. Biden är gubbe och nästan lika gammal som McCain, och har förmodligen hunnit med lika mycket skandaler som han, medan Palin är ung och antagligen relativt obefläckad. Å andra sidan blir det nog svårt för henne att slå Obama i sympatisk framtoning.

Läs även andra bloggares åsikter om USA-valet, Obama, McCain, Palin, Biden

Jag är lite orolig att vi (dvs alla som föredrar en demokratisk president, och särskilt europeer) skönmålar Obama lite väl mycket, ungefär som vi skönmålade John Kerry för fyra år sedan. Ja, jag tror absolut att Obama har bättre inriktning på det mesta av sin politik än vad McCain har, men det är ändå inte så att en är den onde och en är den gode. Världen är ju sällan svarvit, även om man just under valkampanjer har ett visst intresse av att försöka få det att framstå så.

Jag är fortfarande lite besviken över att Hillary Clinton inte blev demokraternas presidentkandidat. Ja, hon är inte lika tilltalande som person som Obama (fast nu börjar jag i och för sig tröttna rejält på honom, hans hmmm:ande när han talar, hans trista och fega val av vicepresidentkandidat, och hans fåniga cheerleader-beteende under ett torgmöte som jag såg på TV häromdagen), men jag står fast vid min åsikt att hon har koll på frågorna. Kanske behövde den här valkampanjen verkligen just kontrasten mellan en svart och en vit kandidat (lite lustigt att Obama råkar vara färgad och McCain blek och vithårig men ni får se det hur ni vill), men visst är det oftast så i politik att de realistiska och rimliga lösningarna står att finna nånstans i gråzonen? Clinton var gråzonskandidaten.

Efter att ha läst Richard Holbrookes artikel i Foreign Affairs om näste presidents utmaningar, tänkte jag lite kallsvettigt på hur det blir om McCain vinner: Holbrooke ägnade mycket energi åt att peka ut alla utrikespolitiska områden där han står för samma linje, eller en tuffare linje, som Bush. Men å andra sidan: Holbrooke hade sin storhetstid under Clinton-eran, som en av Albrights närmaste medarbetare och fredsmäklare i Bosnien, och han måste ju nästan stödja Obama över McCain med den bakgrunden. Och dessutom känns det som ett stort problem med utrikespolitiken under Bush-eran har varit hattandet och velandet, och där tror jag att McCain med sin utrikespolitiska erfarenhet är ett starkare kort. I de flesta frågor är det bättre att antingen hacka eller mala, liksom.

I Obamas fall, även om jag i grunden gillar hans idéer och approacher bättre, är jag rädd att han faktiskt inte riktigt vet vad han talar om. Han är lite populistisk, till och med, och kanske behöver han vara det för att få folk att rösta på honom. Förhoppningsvis har han goda rådgivare och kommer att föra en utrikespolitik som liknar den vi hoppas på om han väljs. Jag fortsätter förstås följa kampanjerna med stort intresse, men kanske kommer det att spela mindre roll än vad vi tror vem som väljs. Båda kandidaterna kommer av verkligheten att tvingas in i gråzonen.  

Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, obama, mccain, utrikespolitik

Det verkar som om McCain har kommit ut med sitt val av vicepresidentkandidat nu: Sarah Palin, guvernör i Alaska. Jag kan inte påstå att jag vet så mycket om henne (men det går förstås bra att läsa på här) men så vitt jag förstår har han gjort ett bra val, bättre än Obama. Jag föreslog ju för länge sedan att han borde välja en kvinna (här är det inlägget) för att flirta med missnöjda Clinton-supportrar, och hon verkar också vara på den konservativa sidan av McCain, vilket säkert uppskattas av de grupper som tycker att McCain själv är för liberal. Förutom att hon är pro-life och emot gayäktenskap är hennes profilfrågor miljön, klimatförändringarna och "ren politik", dvs slut på resursslöseriet, hederliga kampanjer, och självförsörjande för Alaska. Allt detta platsar mycket snyggt i McCain-lägret.

Dessutom verkar hon vara något av en super woman - och det måste man antagligen vara för att kunna vara konservativ och framgångsrik på den nivån. Sarah Palin är bara dryga 40, alltså yngre än Obama. Förutom att hon har slagit massor av rekord bara genom att vara kvinna, har hon gjort det genom sin ungdom. Hon har ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, och har hunnit med att gifta sig och föda fem barn (det senaste, en son med Downs syndrom i april i år), förutom sin karriär som politiker och journalist. Jag är lite ängslig att hon är den typen av kvinna som gör kvinnosaken en otjänst - som dubbelarbetar så hårt att hon skulle kunna vara en superkvinna och en konventionell man samtidigt. ...men det är väl kanske den typen av karriärkvinna som går hem hos det republikanska partiet.

Det pratas i analyserna här om att McCain överger sitt argument om att Obama är för oerfaren genom att välja en så ung vicepresidentkandidat. Enligt min ringa mening är Obamas val att välja en inventarie i det politiska etablisemanget värre, och McCains val kommer snarare att ge en frisk fläkt åt hans kampanj.

Det här blir nog spännande! Läs även andra bloggares åsikter om USA, McCain, republikanerna, vicepresidentkandidat, Sarah Palin

Det snackas en del nu (fast inte tillräckligt mycket, tycker jag; utrikespolitik överhuvudtaget behandlas väldigt styvmoderligt här och förenklas ned till oigenkänlighet i presidentkandidaternas kampanjer - vill man veta något riktigt måste man vända sig till forum med überintellektuell ivy leage-stämpel) om att USA borde ta initiativ till ett “demokratiernas förbund”. Från vänster framförs idén tydligen mest som ett sätt för USA att få stöd för sina idéer, främst interventioner, utan att behöva tampas med FN:s obstruerande säkerhetsråd hela tiden. Från höger är tanken att ett demokratiernas förbund på sikt skulle kunna ersätta FN. På den politiska arenan framförs förslaget av John McCain, som tog upp det i ett tal som kan läsas här.

Jag känner igen idén från två olika håll: först och främst bygger den, så vitt jag förstår, på den kände statsvetaren John Rawls’ “The Law of Peoples” från 1993. Rawls är mest känd för ett tidigare verk A Theory of Justice, där han hävdar att om människorna “bakom okunnighetens slöja”, dvs omedvetna om vilka de själv skulle vara, fick rita upp det bästa möjliga, mest rättvisa samhället, skulle det bli en liberal demokrati. I “The Law of Peoples” utreder han hur idealsamhället från A Theory of Justice skulle kunna samarbeta med andra samhällen (Rawls själv var inte så inne på nationalstater, men tillämpningarna av The Law of Peoples rör sig traditionellt kring samarbetet mellan nationalstater på den internationella arenan), och kommer fram till att det finns fyra idealtyper av stater: liberala demokratier, andra välordnade stater, skurkstater och tyngda stater. Och Rawls föreslår att de liberala demokratierna samarbetar med bara de andra välordnade staterna för att handskas med skurkstaterna och hjälpa de tyngda staterna. Så här 15 år senare hävdar i alla fall jag att vi kan bortse från konceptet “andra välordnade stater” (Rawls dog dessutom härom året så han kan inte protestera); Rawls beskriver dem som samhällen vars styrelseskick inte är demokratiskt men byggt på en gemensam värdegrund - ofta en religiös sådan - och legitimt i medborgarnas ögon. 1993 kunde man kanske beskriva ett gäng arabländer på det sättet, med lite god vilja, men 2008 känns det som att tänja väl mycket på begreppen värdegrund och legitimitet.

Min andra kontakt med idén om ett demokratiernas förbund kommer från när jag praktiserade på FN i Geneve, och USA bjöd in företrädare för världens demokratier på frukostmöte under parollen Community of Democracies. Värd var, i alla fall nominellt, inte USA utan någon av dess latinamerikanska allierade, Chile, tror jag. Jag minns hur som helst att Sveriges ambassadör var där, och mycket förbittrad över att vara där. Hennes reaktion var ungfär att det vore löjligt om det fanns en demokratiklubb ("Democracy Caucus") och Sverige inte var medlem i den, men att hon kände sig som en gisslan eller ett alibi medan USA och dess kompisar försökte manövrera sig förbi FN-systemet. Inget konstruktivt kom heller ur det där mötet, och många fler än Sveriges ambassadör var skeptiska, särskilt som det här var 2004, under Bolton-eran, när USA:s dåliga syn på FN var som allra starkast.

Nu har jag träffat på demokratiernas förbund-tanken två gånger den senaste veckan, den ena gången i Thomas Carothers’ artikel “A League of Their Own” (Foreign Policy, July/August 2008) och den andra gången i Richard Holbrookes artikel “The Next President” (Foreign Affairs September/October 2008). Ingen av dessa herrar nämner Rawls, men Holbrooke talar om The Community of Democracies som tydligen skapades av Albright under Clinton-administrationen. Båda kommer till slutsatsen att idén är dålig, och Carothers’ benar detaljerat upp varför. Hans huvudskäl är att den inte skulle fungera, eftersom det inte finns något som garanterar att andra demokratier är överens med USA i policyfrågor. Bland de största och viktigaste demokratierna identifierar han Indien, Brasilien och Sydafrika, och påpekar att dessa ofta har varit ännu försiktigare i fråga om interventioner och sanktioner än “bromsklossarna” i FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland. Om USA därför - vilket Carothers håller för troligt - skulle välja att försöka kontrollera vilka stater som kunde bli medlemmar i demokratiförbundet, skulle det visserligen kunna vara lite säkrare på att lyckas omge sig med ja-sägare, men då skulle å andra sidan organisationen bli ohyggligt mycket mindre legitim, och många etablerade demokratier skulle vara klar ljummet intresserade av att delta (däribland Sverige, föreställer jag mig).

Jag håller givetvis med om Carothers analys - och dessutom om att tanken på en skräddarsytt USA-vänlig organisation som på sikt är tänkt att konkurrera ut FN är obehaglig - men jag finner det intressant att han inte frågar sig varför landet ligger så här. Jag anser att svaret står att finna i den amerikanska självbilden: USA har under så lång tid sett sig som den ultimata demokratin, en idé som går tillbaka till det sena 1800-talets “manifest destiny”, att det tror att USA är själva sinnebilden för demokrati. Men den riktning som USA har tagit, både i sin utrikespolitik, särskilt under Bush-administrationen men även periodvis tidigare, och i sin allt mindre jämlika inrikespolitik, är inget som Rawls skulle ha klassificerat som typiskt för en liberal demokrati. Snarare liknar USA, tyvärr, en skurkstat.

Det är dags för amerikanerna att inse att USA inte är en modell för en liberal demokrati. Det finns en fristående, ouppnåelig modell för hur en demokrati ska bete sig, och USA kan, liksom andra stater, ligga närmare eller längre bort från den modellen. Just nu dessvärre längre bort. Rätt mycket längre bort.


Läs även andra bloggares åsikter om League of Democracies, USA, John Rawls, liberal demokrati, skurkstat, FN

Jag kan inte låta bli att komma med ett elakt påhopp: är det nån mer som har lagt märke till att McCain på alla bilder som hans kampanj släpper håller blicken lite ovanför fokus? Allra tydligast är det i bilden som kommer i slutet på hans annonser (se t ex på hans kampanjsida www.johnmccain.com), den de visar medan han säger: "I'm John McCain and I approved this message". Där tittar han i taket på ett sätt som jag antar ska se ut som att han tänker djupa och seriösa tankar om viktiga ting, med blicken förlorad i fjärran. Men i själva verket handlar det bara om att han genom att vinkla nacken lite bakåt döljer sin gruvliga dubbelhaka.

Det är i alla fall min tolkning.

Jag har inte riktigt bestämt än vad jag tycker om Obamas val av Joe Biden som vicepresidentkandidat. Ja, Biden har definitivt erfarenhet, och hans expertområde är utrikespolitiken, vilket ju också passar bra. Men samtidigt lyssnar jag på dem som säger att Obama, som ju marknadsför sig som en förändringskandidat, komprometterar sin image genom att välja en vicepresidentkandidat som har varit senator i stort sett i hela sitt yrkesverksamma liv och som praktiskt taget utgör en del av inventarierna i Washingtons korridorer. På det viset ger han ju dessutom upp en hållhake på McCain - McCain gillar att prata om saker som är fel i Washington, och rent allmänt skylla saker på Washington, men det har varit ganska lätt att bemöta hans argument genom att hävda att han själv utgör en del av det han kritiserar, eftersom han själv har tillbringat omkring 25 år i svängen. Med Biden som sin närmaste medarbetare blir även Obama “del av etablisemanget” på ett mycket tydligare vis.

Annars framförs också “attackhundsargumentet” regelbundet: en av vicepresidentkandidatens huvuduppgifter är att tala illa om det andra partiets kandidat så att presidentkandidaten själv slipper smutsa ned händerna genom att säga elaka och mindre storsinta saker. Och i den rollen ska Biden tydligen vara ett förstklassigt val, van att sätta tänderna i motståndarna.

Men ändå… var han verkligen tvungen att välja en gubbe? Det är så många gubbar ändå i allt som är politik. Kunde han inte ha hittat på något mer originellt? Men, vad vet jag, kanske är USA inte mogen för ett presidentteam utan gubbar. En hyfsat ung, svart, presidentkandidat kanske kräver en gubbe som vicepresidentkandidat för att helheten ska gå ner hos väljarna.

Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, Obama, Joe Biden

Nu har jag hunnit läsa på lite om Madeleine Albright. Och tänkt att hon kanske inte kan bli vice-president, för hon är inte född i USA. Visst brukar det väl heta att man måste vara född i USA för att bli president här? Och med all sannolikhet gäller det väl även vice-presidenten, som ju blir president om något händer med den ordinarie presidenten. Så kanske faller min brillianta plan på en så fånig stötesten.