Pakistanvarning
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, 3 Cups of Tea, Obama, skolor
Three Cups of Tea
Boken handlar om en bergsklättrare, Greg Mortenson, som går vilse på väg ned från världens näst högsta berg, K2 i Pakistan, och hamnar i en liten by, där han blir omhändertagen och får kvickna till från sina strapatser. Efter ett par dagar inser han att det inte finns någon skola i byn och att barnen sitter på marken utomhus och övar på att skriva genom att rista med pinnar i tjälen de dagar då läraren som de delar med några omgivande byar inte är där för att hålla lektioner. Mortenson lovar att komma tillbaka till byn och hjälpa byborna att bygga en skola.
Sedan får man följa Mortenson under 10 års arbete. Han lyckas, efter många strapatser, samla in tillräckligt mycket pengar och bygga skolan i den lilla byn i norra Pakistan, och historien väcker så pass mycket gensvar i bergsklättrarkretsar att projektet växer till en organisation, där Mortenson blir ansvarig för att fortsätta bygga skolor i andra pakistanska avkrokar. Men tiden går och helt plötsligt blir det hela inte bara en samvetsfråga för klättrare som blivit väl mottagna av lokalbefolkningen i norra Pakistan att utbilda regionens barn (Mortenson lägger särskild tonvikt på flickorna), utan hela projektet får en distinkt politisk sida.
Med tiden noterar Mortenson nämligen att en annan utbildningsansträngning pågår parallellt med hans egen. Det är - dessvärre - inte den pakistanska staten som tar sitt anvar att i enighet med t ex FN:s millenniemål tillhandahålla utbildning åt alla statens barn, utan Saudi-sponsrade madrassas. Även om en del av dessa islamska skolor faktiskt utbildar barn är det också många av dem som inte ger någon utbildning alls, utan koncentrerar sig på att rekrytera fattiga pojkar utan andra framtidsutsikter till den jihad som snart ska dra igång.
Med terrorattackerna i september 2001 ändras perspektivet igen, och Mortensons projekt får ännu fler bottnar. Inte bara ska hans organisation hjälpa barn att skaffa sig grundläggande kunskaper, vilka i sin tur kommer att bidra till förbättringar, såsom minskad barnadödlighet och förbättrad hälsa, ute i byarna, den ska också erbjuda alternativa vägar för barn som annars riskerar att dras in i den väpnade islamistiska kampen i Pakistan, Afghanistan och Irak. Mortenson känner också, som amerikan, ett stort ansvar för hur det ska gå för Afghanistan efter talibanernas fall. Från hans synvinkel var invasionen av Afghanistan berättigad, men efter den har återuppbyggnaden av landet negligerats och lämnats åt slumpen. (Detta känns för övrigt väldigt aktuellt nu i dagarna, när båda presidentkandidaterna tävlar om att göra Afghanistan - som enl Mortenson åsidosatts kraftigt under kriget i Irak - till en högprioriterad fråga, och inte en dag går utan att medierna pratar om Afghanistan och USA:s åtagade/screw up, beroende på vilken vinkel reportagen har, där.)
Boken om Mortenssons arbete är inspirerande, på alla tre nivåerna: den första där han tacklar minst fyra av FN:s åtta millenniemål (trots att millenniemålen aldrig ens nämns i boken och det är möjligt att Mortenson inte känner till dem), den andra där han på sitt långsiktiga och förmodligen effektiva vis ger sig in i kriget mot terrorismen, och den tredje där han försöker tampas med Amerikas och västvärldens skuld till hur det har blivit som det har blivit i Afghanistan och Pakistan. Samtidigt kan man som läsare bli väldigt frustrerad över hur valhänt Mortenson särkilt i början handskas med sina strapatser i Pakistan - men å andra sidan hade nog boken blivit för positiv till Mortenson som person om den inte hade redogjort för hans klavertramp och dåliga beredskap för det äventyr han ger sig på. Tyvärr verkar boken inte finnas på svenska än (men säljs på engelska på t ex Bokus) men om någon vill köpa den rekommenderar jag att göra det via www.threecupsoftea.com, för då bidrar man som köpare till Mortensons arbete.
Läs den!
Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, millenniemålen, Greg Mortenson, kriget mot terrorismen
Kenya, forts
Det här stycket ur Kenyas APRM-rapport från 2006 är värt ett eget blogg-inlägg:
The CSAR [Country Self-Assessment Report, dvs den del av rapporten som är skriven av de kenyanska myndigheterna innan APRM gjorde sitt besök där] analyses electoral violence as both politically and ethnically based, but does not adequately demonstrate how politics, ethnicity and resource allocation actually play out in such conflict. [Dvs, de kenyanska myndigheterna är medvetna om att våldsamheter i valtider är både etniskt och politiskt motiverade, men de väljer att inte gräva djupare i orsakerna till detta.] Though there are usually episodes of violence throughout the country during elections, there are some clearly vulnerable and risk prone areas that are more disproportionately affected. These are usually on the borderlands at the inter-face of opposing ethnic groups: These include the Maasai/Kisii borderlands; the Luhya/Kalenjin borderlands; the Luo/Kalenjin borderlands; the Kikuyu settled areas of the Rift Valley and cosmopolitan areas of the Coast Province. In 1992 and 1997, these were the most volatile scenes of political violence. Given this configuration, some of the most serious electoral violence is predictable, and hence preventable, based on past trends and patterns.
Det är jag som har kursiverat "predictable" och "preventable" i stycket ovan. Är det inte förskräckande att inse att APRM pekade ut vad som skulle hända ett och ett halvt år innan det hände, och trots det hände det?
Läs även andra bloggares åsikter om Kenya, African Peer Review Mechanism
Kenya
Imorse lyssnade jag på ett NPR-radioprogram som förkunnade att våldsamheterna höll på att lägga sig i Kenya, i spåren av den framförhandlade politiska lösningen med en regeringskoalition. Det framhölls dock att inget var sig likt och att "genomsnittskenyanen" hade lidit och skulle fortsätta lida av konfliken. Givetvis gäller det de som har fördrivits eller flytt från sina hem pga de etniska motsättningarna, och de som förlorat nära och kära, men även alla andra drabbas indirekt genom förstörda skördar som ger högre livsmedelspriser, stigande fattigdom och hunger, och turistnäringens kollaps under våldsamheterna.
Jag trodde att våldsamheterna i Kenya kom från ingenstans i julas, och tänkte att man visst aldrig kan vara på den säkra sidan. Det är också den uppfattning jag anser att media har spridit. Men, nu i eftermiddag har jag läst Kenyas rapport till APRM (jag har skrivit om APRM, African Peer Review Mechanism, tidigare) och upptäckt att våldet i Kenya inte alls bröt ut från ingenstans. I rapporten, som är skriven under 2006, nämns ofta och utförligt landets etniska spänningar och den underliggande landfrågan och utvecklingsskillnaden mellan regionerna. Händelser från 2005 och 2006 redovisas, såsom stormningen av en tidningsredaktion, korruptionsåtal och en folkomröstning om en konstitutionsförändring med påföljande ja- och nejsidefärgad regeringsrokad. Dessa händelser pekar, för den som vet vad som skulle hända ca ett och ett halvt år efter rapportens färdigställande, i princip rakt mot de våldsamheter som utbröt.
En kuslig sak som nämns i rapporten är en radiostation som ägnar sig åt etnisk uppvigling, och politiker som utnyttjar de etniska motsättningarna i sin maktkamp. Förutom att vi nu vet att en politisk maktkamp för ett par månader sedan spårade ur i etniskt våld, är det kusligt att observera att just politikerdrivna etniska motsättningar och en radiostation som utan uppehåll spydde ut etnisk propaganda var viktiga faktorer som ledde till det ohyggliga folkmordet i Rwanda (ett av Kenyas grannländer) 1994. På ett sätt som påminner om Kenyas de senaste månaderna, bara på en ohyggligt mycket större skala, gav sig folk "plötsligt" (eller kanske inte så plötsligt, efter flera års uppvigling) till att döda sin granne som hörde till en annan folkgrupp, eller sin kusin som hade gift sig med någon av "fel" etnicitet. Dessutom hade Rwanda före folkmordet, precis som Kenya, ett rykte av att vara ett tryggt och stabilt land i en annars konfliktdrabbad region. I det ljuset ser det ju ut som att Kenya med nöd och näppe har undvikit en ännu större katastrof.
Jag börjar inse att få saker kommer från ingenstans. Man bara tror att de gör det för att man saknar information och överblick.
(Kenyas rapport finns här, och mina påståenden om Rwanda kommer från Martin Merediths bok Africa, 50 Years of Independence.)
Läs även andra bloggares åsikter om Kenya, African Peer Review Mechanism, Rwanda, folkmord
Bindor för framsteg?
FN:s millenniemål säger bl a att 2015 ska alla kunna få grundläggande utbildning (mål 2). De säger också att jämställdhet mellan könen ska uppnås och kvinnor ska stärkas särskilt (mål 3). Dessa två mål är sammanlänkade, eftersom det är ett faktum att flickor i större utsträckning hoppar av skolan, eller aldrig börjar skolan, än pojkar (och utbildning förutsätts vara nödvändig för jämställdhet). Att ge alla jordens flickor tillgång till grundläggande utbildning (betyder ungefär lågstadiet) till 2015 är alltså en ordentlig utmaning, och i dagsläget ser utsikterna att det lyckas ganska begränsade ut.
Vet man om detta, hamnar en reklam jag såg på amerikansk TV i ett nytt ljus. Ett företag som tillverkar mensskydd berättade den sorgliga historien om en svart tonårig tjej (antagligen i Afrika, men det sades inte var hon bodde nånstans) som var tvungen att vara borta från skolan upp till en vecka varje månad när hon hade mens, och därmed kom hopplöst efter sina bröder och så småningom skulle komma att hoppa av skolan. Men, de amerikanska konsumenterna kunde ju hjälpa henne och hennes olyckssystrar genom att själva köpa mensskydd av fabrikanten i fråga, och därmed sponsra mensskydd åt de afrikanska flickorna så de kunde gå till skolan och världen därmed skulle bli bättre. (Millenniemålen nämndes inte i reklamen, men det är nog bara för att de amerikanska konsumenterna inte förutsätts känna till dem.)
Jodå... men är det verkligen så att bristen på mensskydd är ett stort skäl till att flickorna hoppar av skolan? (För övrigt har de flesta flickor i lågstadieålder inte mens - och i många delar av Afrika räknas de som vuxna och gifts bort när de får mens, så det är i vilket fall inte bristen på mensskydd som håller dem borta från utbildning.) Jag tror att även om varenda liten afrikanska så hade en väska full med bindor att släpa med sig till skolan skulle hon inte gå, så länge det t ex inte finns toaletter i skolan. För övrigt kan hon ju plugga hemma de dagarna, istället för att komma efter. Tyvärr vet jag inte hur afrikanskorna handskas med sina blödningar (jag har ju tillbringat ett par månader i Senegal, men förmodligen var jag för pryd för att fråga mina senegalesiska tjejkompisar om detta; i alla fall minns jag inte att jag blev informerad om det) men man kan ju tänka sig att de har någonsorts tvättbara bindor, om de nu inte tillhör den urbana medel- och överklassen. Och tänk vilken miljöbelastning det skulle bli om alla afrikanskor ute i byarna började använda engångsbindor istället! Det finns inte precis några organiserade sophanteringssystem på den afrikanska landsbygden. Det räcker med att se vad som händer med uttjänta batterier (radio är stort på senegalesiska landsbygden, men el är det inte) för att få mardrömmar. Använda bindor i buskage och längs vägkanter på samma sätt känns inte frestande.
Reklammakarna försöker verkligen slå mynt av vilken offer-story om tredje världen som helst. Jag säger: hitta på ett mer effektivt sätt att få flickor från Syd till skolan om ni vill ha mig som kund!
Läs även andra bloggares åsikter om afrika, mensskydd, reklam, FNs millenniemål
Det här med utvecklingssamarbete
När jag var i Senegal 2003 reste min MFS-kollega och jag omkring på landsbygden en del. Vi besökte t ex en liten by som hade massor av utvecklingssamarbete med olika västländer, och där visade man stolt upp det senaste projektet som byggts i samarbete med nåt västland (kan ha varit Frankrike): en "case de tout-petits", en sorts dagis för barn i dagisålder. Det var en käck, åttkantig byggnad med en stenlagd gård utanför, alltihop snyggt dekorerat i glada färger med glada figurer - men vad var det bra för? Argumenten var blandade, att barnen skulle lära sig nåt, att mammorna skulle få lite ro etc, och det var ju väl så, men jag tror att åtminstone de argumenten faktiskt är felaktiga. Vad ska ett gäng spralliga 3-4-åringar som samlats typ 50 stycken runt ett par tre "fröknar" kunna lära sig i en kal och ekande, ehuru snyggt dekorerad och stiligt åttkantig, byggnad med stengolv? Det fanns ett kök också, men inget vatten indraget, och jag tvivlar på att gården med stenarna runtomkring kommer att förvandlas till en trädgård, så inte kan barnen leka nåt kul ute heller. Vad är poängen? Att alla barn och alla "fröknar" ska få så ont i huvudena som möjligt och bli så trötta som möjligt?
Argumentet om att mammorna ska få lite tid för sig själva håller ju inte heller, för en av de saker som man faktiskt är bättre på i Senegal än i västvärlden är familjesammanhållning - det finns alltid äldre syskon, mostrar, fastrar, mormödrar och grannar som mammorna kan låna ut sitt barn till en stund om det behövs. Och barnen i den åldern har mycket trevligare, och lär sig mycket mer, på att hänga med familjen och grannarna hemma än på att trängas ihop i skränande skockar i ett (o)pedagogiskt franskt hus.
Det här lämnade ett starkt intryck hos mig, för jag kände nånstans i hjärteroten vad fel det kan bli, det här med bistånd. Missförstå mig inte, jag tycker bistånd är jätteviktigt, men man måste liksom anpassa det till mottagarbefolkningen - och i den här byn hade det kanske varit viktigare att satsa på myggnät än på en meningslös och tråkig pseudolekskola.