Habermas och den schweiziska rattfyllan
När jag läste detta kom jag att tänka på en händelse för ett par dagar sedan, då en ung kille i min mans hemby i Schweiz körde rattfull (jag har skrivit om rattfylla och Schweiz tidigare) och kvaddade bilen. I det här fallet kom ingen människa till skada, inte ens han själv, men det är intressant att fråga sig varför den lag som säger att man inte kör bil om man har mer än 0,5 promille alkohol i blodet har så låg legitimitet att man tydligen ignorerar den för att köra genom byn, en sträcka som det tar ca 5 min att gå. Fort måste han ha kört också, eftersom han lyckades välta hela bilen.
Lagen mot rattfylla borde, enligt Habermas definition, vara legitim. Det finns inga som helst argument mot den lagen som skulle överleva den typ av öppen diskussion som Habermas tänker sig. Kör man rattfull en sträcka som man lika gärna kunde ha promenerat och riskerar att ha ihjäl sig själv och andra så är man oupplyst och bryter mot lagen av dumhet. Vad kan man göra åt att en så vettig lag har så låg legitimitet? Uppenbarligen är det inte tillräckligt som Habermas säger, att det räcker med att lagen i teorin skulle ha hållit för granskningen. Att i praktiken hålla forum där demokratiska lagar diskuteras är svårgenomförbart (även om det finns exempel på lyckade försök) även i Schweiz med dess direktdemokrati (vilken ju annars borde utgöra en bra grogrund för sånt, tycker man). Men däremot skulle man ju kunna tänka sig en deliberation för dem som måste lyda lagen (alltså bilisterna) i ett forum där de alla passerar: under körkortets teoriutbildning.
Det mentala problemet ligger i paradoxen att många, även - eller kanske särskilt - 18-åriga pojkvaskrar som just har fått körkort och tror sig vara kungar över tillvaron, tror att lagen är till för de andra, de som inte vet vad de håller på med, inte för mig, som ju har full koll. Den paradoxen skulle man kanske kunna avliva genom deliberation. Tror jag. Och skulle förmodligen även Habermas tro.
Läs även andra bloggares åsikter om rattfylla, schweiz, habermas
Politisk dramatik - till och med i Schweiz
Schweiz är ju känt som ett rätt stillsamt land, särskilt när det gäller det politik, men nu har det hänt saker. Populisten Christophe Blocher från UDC (Union Démocratique du Centre eller Schweiziska Folkpartiet som det heter i den tyska delen; jag har skrivit om detta tidigare, t ex här) blev inte omvald till regeringen. Detta är desto mer dramatiskt eftersom 1) UDC blev största parti vid parlamentsvalet i höstas, och 2) det, enligt systemet med roterande presidentpost, var Blochers tur att bli president.
Schweiz har ett tvåkammarparlament, med ett system liknande det amerikanska. Ovanpå det har de en koalitionsregering, som väljs av parlamentsledamöterna, och presidentposten roterar bland de sju ministrarna i regeringen. Christophe Blocher har de senaste fyra åren varit justitieminister, och ställt till en hel del oreda på den posten. Det är främst två aspekter som jag tycker att man bör fundera över: att han har givit Schweiz ett internationellt dåligt rykte med sina valaffischer, sin rasism och inte minst asyl- och utlänningslagarna som jag beskärmat mig över tidigare; samt att en stor del av det schweiziska folket, jag tror det var 28%, trots detta röstade för hans parti i det senaste valet.
Resten av det politiska etablissemanget verkar dock ha tröttnat på att samarbeta, eller rättare sagt, att inte kunna samarbeta, med honom, och de hänvisar alla till hans "Blocheriska" metoder - han kommer alltid med små hotelser i sina tal, och han kör över folk istället för att diskutera med dem - en stor synd i detta samförståndets förlovade land. Istället nominerades en relativt okänd dam från en liten alpkanton (Blocher kommer från Zürich), och vann, trots att hon har det lite olyckliga namnet Evelyne Widmer-Schlumpf... UDC svarade med att omedelbart utesluta henne ur partigruppen i parlamentet, och UDC:s partiledare lämnade med omedelbar verkan över posten till Blocher. Sånt här kaos tror jag inte det har varit i schweizisk politik på år och dag!
Som en positiv bieffekt har Schweiz nu för första gången hälften kvinnor i regeringen (3 av 7) - men det blir knappast lätt för Widmer-Schlumpf att regera utan stöd från sitt parti. Vem som blir president är inte klart än; personligen hoppas jag på att kaoset leder till att de behåller Geneve-socialisten Micheline Calmy-Rey en period till. Hon har gjort ett bra jobb.
Ne votez pas UDC
Det var det där med valet i Schweiz, ja. Efter all uppståndelse runt affischerna med fåren på har UDC nu fått upp nya affischer, med den avskydde Christophe Blocher på. Brevid bilden av hans ansikte står det: Soutenez Blocher. Votez UDC. ("Stöd Blocher. Rösta på UDC.")
Detta meddelande har modifierats på olika sätt på nästan alla affischer man ser - från att täcka Blochers ansikte och all text utom "votez" med tipex, till att skriva listiga motfrågor av typen "tror ni vi är fårskallar, eller?" på affischerna, eller bara konsist lägga till en röd clownnäsa på bilden av Blocher och stoppa in "inte" på lämpliga ställen i texten så att det blir "ne soutenez pas Blocher. Ne votez pas UDC."
Jag har funderat själv på hur jag skulle modifiera affischerna om jag tillräckligt modig och kreativ samt hade tillgång till en färgburk. Jag tror jag skulle måla ett svart får till Blockers ansikte och skriva: "Pas de moutons au parlement! Ne votez pas UDC." ("Inga får i parlamenetet! Rösta inte på UDC.") Men nu är jag ju varken modig eller kreativ eller har en färgburk, och rösta får jag inte heller göra. Och jag tvekar ändå om vad jag skulle rösta på, Socialisterna eller de Gröna ligger mig nog närmast, men samtidigt vill jag stödja kristdemokraten Doris Leuthard som är den vettigaste ministern, tror jag i alla fall. Kanske skulle jag strategirösta, d v s rösta på det parti som har störst chans att puffa ut UDC ur koalitionsregeringen.
En annan observation om UDC: På franska heter de alltså UDC, Union Democratique du Centre. Men på tyska heter de SVP, schweiziska folkpartiet. Det säger ju en del om vilka tongångar som funkar i respektive folkgrupp... och så har de också nästan hela sitt väljarstöd i den tyskspråkiga delan av landet.
Ekologiskt
Igår handlade konsumentprogrammet A bon entendeur (som är typ schweizerfranska TV:ns bästa program; låter konstigt att ett konsumentprogram kan vara det, men det är verkligen bra, välgjort, informativt och kul att titta på) om bio-märkta matvaror. Biomärkningen här är en ungefärlig motsvarighet till KRAV, eller till ekologiskt, jag vet tyvärr inte riktigt vilket. Vinkeln på programmet var: är bio verkligen så bra? Och det härliga var att de kom fram till att det verkligen var det!
Själv köper jag rätt mycket bio-märkt mat, alltid ägg och mjölkprodukter (kött köper jag aldrig överhuvudtaget) och frukt, grönsaker, spannmål och sånt i möjligaste mån, d v s när det finns och prisskillnaden inte är för absurd. T ex kaffe ser jag alltid till att köpa både bio- och rättvisemärkt, för annars kan jag inte stå för att vara en sån storkonsument.
I programmet igår gjorde de ett blindtest där konsumenterna fick jämföra smak på frukt, grönsaker, yoghurt och skinka på bio- resp vanliga varor. I alla utom skinkan pekade en stor majoritet ut bioversionen som den godare (och skinka köper jag ju inte, så det resultatet bortser jag från). De laboratorie-analyserade även frukt och grönsaker, och av 33 sorters vanliga grönsaker och frukter innehöll alla massor av olika pesticider (men i låga doser, för all del!), medan det bara var en av de 33 sorternas biomärkta frukter och grönsaker de testade som innehöll nån pesticid överhuvudtaget. Bra resultat som visar att biomärkningen inte är nån fejkmärkning alltså.
Det skojiga var bara att när jag och Bebisen idag kom till vår vanliga affär för att handla mat hade biogrönsakerna bytt plats, så att man såg dem först av alla grönsaker, och biofrukterna höll som bäst på att flyttas runt för att synas bättre. På väggen fanns stora affischer med reklam för biomärkningen, och på kampanjplats vid affärens entré fanns allehanda biomärkta spannmålsprodukter, kaffesorter etc. Kanske hör det till saken att den kedja min affär tillhör i TV-programmet pekats ut som den bästa i Schweiz på det här med bio, och den som ensam säljer 50% av all biomärkt mat i landet. Jag borde kanske ha gått vidare till konkurrenten och tittat efter ifall de också hade möblerat om, men Bebisen tuggade ivrigt på sina fingrar och röstade för att vi skulle gå hem och äta mellanmål istället, så det gjorde vi.
Schweiz till val
Schweiz' läbbiga populistparti UDC har laddat med valaffisher, vilka retar gallfeber på folk lite allmänt, analyseras i TV ("det är intressant att notera att UDC ser sina väljare som får(-skallar)") och dragit på sig stämningar i alla de franskspråkiga kantonerna.... (Texten betyder: "för mer säkerhet, folkligt initiativ för att skicka bort kriminella utlänningar"). Men det märkliga är ju att folk ändå verkar rösta på UDC; de förväntas få ca 25% av rösterna vilket är rätt mycket. Jag undrar vem som röstar på dem.
Den franskspråkiga TV:n har också laddat med en TV-serie, som enligt ryktet ska imitera Desperate Housewifes och följa en kvinna i franska delen av Schweiz i varje avsnitt, och redogöra för alla problem hon drabbas av som har med den förda politiken att göra. Jag gnuggar förväntansfullt händerna och kommer att sitta klistrad framför TV:n när den sänds, med de mest kritiska glasögon jag har på näsan.
Tyvärr har jag ju ingen rösträtt här (inte ens på komunal och kantonal nivå), men min man hävdar att jag skulle rösta på socialisterna om jag fick. Jag är inte så säker på den saken, även om jag är positivt inställd till den nuvarande presidenten Micheline Calmy-Rey som är socialist från Genève. Jag ska följa kampanjandet lite och återkomma om mina politiska sympatier.
Sambeskattning
Min förståelse för folk som gör karriär som hemmafruar har ökat ytterligare sedan min man och jag fick resultatet av vår (gemensamma) deklaration. I Sverige är det ju individen som är basenheten i samhället men här är det familjen, vilket bland annat innebär att gifta par deklarerar tillsammans.
Sedan styrs ju allt här på kantonal nivå, vilket krånglar till saker och ting lite extra. Exempelvis arbetade jag ju i Geneve förra året. Eftersom jag var utlänning med korttidsuppehållstillstånd drogs min skatt direkt från lönen till Geneves kanton (vilket för mig känns som det normala sättet). Men schweizarna betalar in sin skatt själva, utifrån en uppskattning av hur mycket de kommer att tjäna under året. Eftersom jag bor i Neuchâtel ska jag nu när jag har långtidsuppehållstillstånd betala skatten i efterhand i Neuchâtel istället - och alltså få tillbaka de pengar som min arbetsgivare betalat till Geneves kanton för min räkning, och betala in dem till Neuchâtels kanton istället. Suck.
Dessutom räknas alltså min mans och mina inkomster ihop, och vår gemensamma inkomst blir så pass mycket högre än vad hans beräknade inkomst ensam var att vi får en högre skattesats. Nu jobbade jag ju bara drygt 4 månader, men det var på heltid och ganska bra betalt. Anta att jag istället jobbar hela året, 50% och lite lägre betalt (helt rimliga antaganden för kvinnor med små barn här); då tjänar jag ju ungefär lika mycket som jag gjorde förra året. Lägg därtill på en halvtidsavgift för någon form av barnomsorg så att vår dotter får vara på dagis eller hos en dagmamma medan jag arbetar - och då skulle vi som familj förmodligen gå back på att jag jobbar!
Draget till min vanliga diskussion om Esping-Andersen så tyder sambeskattningsidiotin på att Schweiz inte alls är ett liberalt välfärdssystem som Esping-Andersen påstår - det är i konservativa välfärdssystem som familjen är grundenheten och ojämställdheten i familjen därför slår ut i full blom. För det är ju aldrig någonsin så att systemet leder till att männen överger sina jobb och karriärer för att bli hemmamän! Nej, det är kvinnan som kommer i totalt underläge gentemot sin man när de ekonomiska argumenten talar för att bara en ska jobba. Fy!
14 veckors mammaledighet
Igår var jag i Geneve och hälsade på mina fd kollegor på mitt fd jobb. De saknade mig och ville ge mig ett nytt jobb. Det ville jag inte (än). Och redan i början av april ringde min fd chef och bad mig komma tillbaka till det jobb jag hade fram till jul, från 1 maj. Det ville jag inte heller. Men, faktum är att om jag hade varit anställd där på riktigt, och inte bara vikarie, hade jag vackert fått gå tillbaka till jobbet på måndag, då min dotter uppnår den aktningsvärda åldern av 14 veckor. Hade jag varit i den situationen hade jag antagligen tagit ut årets semester från måndag, men det blir inte jättemycket ändå. Sedan hade vi väl fyllt på med all min mans semester (fast han har redan tagit ut det mesta, eftersom han hade rätt till en (1!) dags semester i samband med förlossningen - och det räckte förstås inte när vi skulle börja vårt nya liv som treenighet) men hur man än vrider sig och vänder sig kan man inte komma ifrån att hon är alldeles för liten för att göra nåt annat än att vara hos sin mamma eller pappa.
Jag ser ju runt mig att föräldrar klarar att lämna bort sina "inte mycket äldre än 14 veckor"-bebisar, så på nåt sätt går det väl. Men de flesta klarar det inte, och då slutar kvinnorna jobba istället. Min förståelse för det har ökat markant sedan vår dotter föddes, och för tillfället är jag hemskt glad att vara hemmafru.
Chokladdramatik
I min svärfamilj är upprördheten stor över att chokladtillverkaren Cailler ? som tillhör Nestlé ? har inför nya omslagspapper till sin choklad. De är så upprörda att de i stort sett har gått över till Lindt, konkurrenten som är ännu mer känd och snäppet dyrare. Och de har rätt, tycker jag ? medan simplare choklad sveps i brännbar lättplast och sedan emballeras i papper (som kan källsorteras ? vilket det också gör hos oss, men knappast hos min svärfamilj) är den nya Cailler-chokladen inte bara invirad i aluminiumfolie som de flesta dyrare sorter, utan också insvept i en förpackning av hårdplast. Varför?
Min svärfamilj är övertygad om att kunderna kommer att bojkotta chokladen och att Cailler kommer att förlora miljoner, först på själva bytet och sedan på minskade intäckter. Själv tvivlar jag på konsumenternas miljö- och traditionslojalitet ? gillar inte folk alltid att prova det som ser nytt ut? Och som min man påpekar: även om bytet innebär en tillfällig inkomstdip på några miljoner för Cailler, så är det en droppe i havet i Nestlés årliga omsättning.
När det är jag som köper choklad (och det händer inte alltför sällan, eftersom choklad är en självklar basvara att ha hemma här) väljer jag ofta stormarkandens eget märke eftersom den
a) smakar lika bra som Cailler eller Lindt, i alla fall för en okultiverad svensk som jag,
b) är bio-märkt (schweizisk motsvarighet till ekologisk i Sverige), och
c) är Max Havelar-märkt (schweizisk motsvarighet till rättvisemärkt).
Jag undrar om den inte rentav trots all märkning är ett par centimer billigare än lyxchokladen också.Ils ne sont pas bêtes, seulement chiants! (De är inte korkade, bara jobbiga!)
Administrationen är inte lätt att handskas med här i Schweiz. Den är inte det. Jag och min sambo kom fram till att det vore bra om jag hade ett bankkonto, så vi gick och öppnade två, ett sparkonto och ett personkonto. Jag har ju inte haft några vidare inkomster på ett tag, men har hela tiden tänkt att jag nog hittar ett jobb snart, så därför har vi dragit oss fram utan nåt särskilt system. Men nu bestämde vi oss för att ändå ha nån sorts system. Till exempel är det alltid jag som handlar mat. Så tanken var att han överför matpengar plus lite till till mitt konto varje månad i väntan på, så att jag har nån sorts koll på hur mycket jag spenderar och på vad, och sedan när en blivande arbetsgivare frågar mig om ett lönekonto så har jag åtminstone ett. OK. Men sedan väntade vi på ett bankomatkort som skulle komma på posten, och det kom inte. Till slut ringde jag banken och frågade vart det hade tagit vägen, och fick det ganska snäsiga svaret att de hade blockerat mitt kort eftersom det inte fanns några pengar på kontot. ?Men jag hade väl inte öppnat ett konto och bett om ett kort om jag inte hade haft för avsikt att använda kontot!? genmälde jag. Vid det laget hade dessutom den första transaktionen hunnit in på kontot, så de lovade skicka mitt kort i alla fall. Men det jag blir upprörd över är att de inte ens tänkte tanken att ringa mig och tala om att de hade spärrat kortet, nej, det gjorde de bara helt så där.
Nästa grej är att min sambo och jag funderar på att gifta oss. Jag traskade därför iväg till ansvarig myndighet för att ta reda på vilka dokument vi behöver för det, och sedan beställde vi dem. Skattemyndigheten i Sverige skrev snällt mina dokument på utrikiska, det vill säga engelska (fast de ska också ha en spark för de skickade sedan papprena till min folkbokföringsadress i Sverige istället för till den adress jag uppgivit när jag beställde papprena, och min stackars pappa som inte hade hört talas om nåt giftemål mailade och frågade om jag ville att han skulle eftersända personbeviset ? äktenskapscertifikatet vågade han inte ens nämna). Sedan är dessvärre inte de schweiziska myndigheterna beredda att acceptera papper som inte är på något av de nationella språken franska, tyska eller italienska, så nu måste jag få mina engelska dokument översatta till franska för 50-80 franc (300-500 kr) per papper ? och de är dessutom så simpla att jag skulle kunna översätta dem själv om jag vore auktoriserad. Det är väl ändå märkligt att medan de svenska myndigheterna kan göra sig besväret att ställa ut papprena på engelska kan de schweiziska inte ens göra sig besväret att acceptera dem! Enligt den snälla handläggaren jag pratade med i Sverige behöver jag förmodligen inte ens översätta mitt äktenskapsbevis när vi väl har gift oss för att få det godkänt i Sverige (?nej, de vanligaste språken brukar det ju finnas nån handläggare som förstår.?)
Tredje exemplet: jag har fått ett temporärt vik i Geneve. För att ta sig mellan Neuchâtel och Geneve behöver man ett tågpendlarkort. Det har jag skrivit massa snälla saker om här, men nu är jag beredd att ta tillbaka en del av dem, för jag vill inte betala 18000 kr för ett årskort, mest för att jag inte har 18000 kr, men också för att jobbet som sagt är temporärt. Istället vill jag betala kortet per månad. Men, för detta, visade det sig, måste jag ha ett permanent uppehållstillstånd. Jag har bara ett temporärt uppehållstillstånd, som ger mig rätt att söka jobb, men om min arbetsgivare bara kan skicka mitt kontrakt kan jag sätta igång processen för att få ett permanent uppehållstillstånd. Men, som allt annat tar detta tid, och jag vill inte betala tåget varje morgon tills det är ordnat (dels för att det är dyrt och dels för att om man tar tåget 6.37 varje morgon vill man inte lägga tid på biljetten). Alltså försökte jag förklara för tanten i telefon att jag snart skulle få det permanenta uppehållstillståndet och kunde de inte vara så snälla och acceptera det tillfälliga så länge? Men nej, tanten insisterade med sin ryska accent att reglerna är som de är. Av något skäl retade det mig ännu mer att hon var ryska, för ryskorna har ännu mer problem med den schweiziska administrationen än vad jag har, och då känns det bittert att det är en ryska som sätter käppar i hjulen för mig, ungefär som att hon måste trycka ned andra utlänningar för att hämnas sina egna administrativa problem... Till slut fick jag ta till krislösningen att ställa kortet i mitt eget namn men fakturan i min sambos namn ? han har givetvis alla papper som krävs, men jag känner mig som en omyndig persona non grata.
Nu reser jag till Sverige på ett tag så får vi väl se om min syn på Schweiz har hunnit bli lite ljusare tills jag kommer tillbaka.
Bra saker med Schweiz: tågen
Ibland verkar det kanske som om jag klagar väldigt mycket på Schweiz. Och det är klart att man irriterar sig på de problem man ser runt omkring sig. Men, faktum är att det är mycket som är bra i Schweiz också. Ett exempel på det är tågsystemet.
Schweiz är ju ett ganska litet land, och det täcks av järnvägar. Teoretiskt kan man ta flyget mellan Geneve och Zürich, till exempel, men man får vara ganska ordentligt stressad för att göra det eftersom det går direkttåg mellan de två städerna en gång i timmen (och oftare om man kan tänka sig att byta lite här och var) och resan tar knappt tre timmar. Och så ser det ut överallt. Alla långdistanståg går en gång i timmen, och missar man ett så går det ett till på samma klockslag, samma platform, nästa timme. Lokaltåg går oftast oftare än så. Allt annonseras på franska, tyska, engelska och italienska efter vad som passar på respektive linje och respektive station, och allt är välindikerat, välordnat, regelbundet och så gott som alltid i tid. Numera är dessutom alla delar av alla tåg rökfria.
Biljetterna är ganska dyra (vad väntar man sig när det är Schweiz man har att göra med!) men köper man ett ?carte demi-tariff? (halva priset-kort) för typ 900 kr (kanske lite mer nu när jag är över 26 år) så får man alla biljetter för halva priset, och man behöver inte göra många resor för att det ska betala sig. Jag hade ett redan innan jag bodde här, för om jag hälsade på min pojkvän kanske fyra gånger om året betalade mina fyra tur och retur till flygplatsen redan kortet, och alla andra tågresor man gjorde betalades därför med halva priset. Å andra sidan kostar biljetten alltid samma summa, och man behöver inte bekymra sig för när man ska köpa den. Dessutom finns det massor av olika lösningar för alla som reser ofta.
Studenter, som lever korridorliv i veckorna, reser oftast hem på helgerna, så de kompletterar sina demi-tariff med ett ?voie 7? (platform 7) som innebär att de reser gratis efter sju på kvällen. Pendlare köper ett pendelkort för en specifik sträcka ifall den är 10 mil eller kortare, och åker sedan gratis på den sträckan. Reser man en längre sträcka, säg Neuchâtel-Geneve som i mitt fall, så kan man välja mellan ett ?abonnnement général? för ett år, eller per månad. Detta kort är hiskeligt dyrt (sist jag köpte ett var jag under 26 och då kostade det ca 12000 kr) men man åker sedan gratis hela året på tåg, båtar, bussar, tunnelbana, bergbana och all annan kollektivtrafik. Betalar man per månad kostar det ca 1600 kr i månaden, men man slipper hosta upp så mycket åt gången, och efter ca fem månader hade man tjänat på att välja årskortet.
Det allra bästa är dock att man kan lämna tillbaka allt. Vill jag köpa ett årskort så får jag tillbaka värdet av den kvarvarande tiden på mitt demi-tariff. Vill jag sedan inte ha årskortet längre får jag tillbaka värdet av tiden som är kvar på det när jag lämnar tillbaka det (fast inte de första fem månaderna). Och går man till kassan och köper en biljett har de alltid smarta arrangemang ? inte som i Sverige när man hade kunnat fixa ett bättre biljett själv på internet. Idag köpte jag en tur och retur till Geneve, och tjejen i kassan sa: ?Behöver du åka buss i Geneve också?? Och när jag svarade ja lade hon till 4 franc (ca 25 kr) på min biljett och sa: ?Nu kan du använda kollektivtrafiken i Geneve hela dagen.? Ett annat exempel är för ett par månader sedan, då jag behövde åka TGV till Paris, och hade försökt köpa biljett på franska järnvägens hemsida länge och väl, och tillslut pallrade mig iväg till stationen här i Neuchâtel, där de på ett litet kick ordnade biljetter med direkttåg Neuchâtel-Paris, betydligt billigare än vad det hade sett ut på internet.
Ogifta par
Häromdagen läste jag i tidningen att en parlamentariker i Fribourg (ja, de har delstatliga parlament här i Schweiz) hade lagt fram en motion om att ogifta par skulle få vissa rättigheter som par. Motiveringen bakom var ungefär att nu när vi har tillerkänt ogifta homosexuella par vissa rättigheter (de ingår nån sorts pakt som inte är lika långtgående som vårt registrerade partnerskap, men ändå en bit på vägen) borde ogifta heterosexuella par kunna få motsvarande rättigheter.
Tidningens vinkel på nyheten var ungefär: ?Konstig idé. Vadå för?? och de frågade parlamentarikern varför heterosexuella par skulle behöva den typen av rättigheter ? de kan ju gifta sig om de vill ha ett juridiskt erkänt förhållande. Parlamentarikern började med att dra upp massor av tillfällen då paret faktiskt inte kan gifta sig (t ex om ett skilsmässobevis eller en dödsattest som utfärdats utomlands inte erkänns, om den ena parten inte har ordentliga papper ? som den kamerunesiska tjejen jag skriver om här ? eller om det helt enkelt vore för dyrt för dem att gifta sig, på grund av sambeskattningen). Sedan klämde han till med: ?...och i ett liberalt land som Schweiz borde det par som vill leva tillsammans ha rätt att välja om de vill gifta sig eller inte.?
Jag kluckade nästan av förtjusning, eftersom jag stör mig på den administrativa press på att man ska gifta sig som råder här. Jag och min sambo kommer, nästan garanterat, att bli tvugna att gifta oss inom en rätt snar framtid, av administrativa och ekonomiska skäl. Och det är egentligen inte så att vi inte vill gifta oss ? men vi har alltid tänkt oss att vi skulle göra det ?nån gång?, för att vi själva känner för det, inte för att schweiziska staten tvingar oss. Så både på det individuella och det allmänna planet gillade jag Fribourg-parlamentarikerns förslag, och längst ned i artikeln insåg jag varför det kändes så självklart: han hade byggt sitt förslag på svensk modell och påpekade att i Sverige hade det minsann sett ut så här i många år och att det fungerade bra. Heja Sverige!
Men tro nu inte att detta betyder något annat än möjligen början på en debatt; även om motionen mot förmodan skulle gå igenom i Fribourg säger inget att samma regler införs i andra kantoner eller på federal nivå. Med den seghet de har här kommer de antagligen att hinna införa både hygglig föräldraledighet och dagisplatsgaranti innan de kommer sig för med att ta itu med en sambolag. Så jag och min sambo får nog vackert promenera iväg till rådhuset och få det där överstökat ändå. Men våra barn eller barnbarn kanske kan få välja som de vill...
Att skaffa barn i Schweiz 2 (eller 3, beroende på hur man räknar)
Jag har en svensk kompis som bor i Geneve. Hon lever ihop med en fransman, och de fick en dotter i våras. Min kompis är anställd i Sverige, men sedan utskickad av sin arbetsgivare till Schweiz, och har därför nån sorts sub-kontrakt med arbetsgivarens filial här. Detta innebär bland annat att hon bara har 6 månaders mammaledighet (istället för de 13 månader hon skulle ha haft om det inte hade varit för sub-kontraktet), och de lyckades inte ordna någon dagisplats åt dottern (sånt är inget skämt i Geneve; jag läste nånstans att Jura är den kanton där de är bäst på dagisplatser, och där finns det bara plats för 15% av alla barn). Eftersom fransmannen är egen företagare och jobbar massor av timmar om dygnet för att få det att gå runt fanns det inte mycket att välja på, så min kompis tog konsekvenserna och sa upp sig från jobbet. På så sätt friade hon sig från sub-kontraktet, men är fortfarande anställd i Sverige ? och får då ta 13 månaders mammaledighet.
Å andra sidan medför det här mängder med nya problem: t ex måste hon skriva sig i Sverige nu, och bara vara i Schweiz temporärt (vilket innebär massor av strul med försäkringar, uppehållstillstånd etc). Då får hon inte heller ha kvar sin bil, som hon fick köpa momsfritt därför att hon var utlandsposterad. Istället blir hon tvungen att ?sälja? den till sin sambo, och betala momsen. Dessutom innebär det här en kraftigt försämrad ekonomi för dem båda, så de måste säga upp sin lägenhet och försöka hitta nåt billigare. (Vilket inte heller är en barnlek i Geneve; jag brukar tänka att vi betalar en hög hyra här, men vad vi betalar skulle bara ge en etta i Geneve ? och inte hjälper det hur långt utanför stan man försöker heller, för trycket på bostadsmarknaden i och runt den stan är inget skämt.)
Kanske har jag en romantiserad bild av hur det är att bilda familj, men visst verkar det väl vara onödigt svårt här? Att skaffa barn verkar i princip innebära fritt fall, och sedan får man försöka hålla fast i de halmstrån man får tag på. Men hur går det om inga halmstrån dyker upp? Om paret i Geneve inte får ihop ekonomin eller om mina vänner småbarnsföräldrarna (som jag berättar om här) inte hade råkat få kontrakt på en gård?
Det känns inte som att det är så underligt att Schweiz har taskig befolkningstillväxt, för med de risker det innebär att bilda familj här är det ju inte så konstigt om folk tvekar. Eller om de väljer att inte utsätta sig för alla de problemen flera gånger utan nöjer sig med det barn de skaffade innan de upptäckte alla problemen. På den politiska nivån krävs åtgärder i form av mera föräldraledighet så att inte den ena parten (i ungefär 100% av fallen kvinnan) blir tvungen att sluta jobba, och så krävs det dagisplatser. Men det tar väl 50 år till att ordna det, eftersom den första lagen om mammaledighet tog 30 år på sig att gå igenom....
Mina vänner småbarnsföräldrarna
Jag känner att det har blivit dags att återkomma till mina vänner småbarnsföräldrarna (första delen av deras historia finns här). Deras bebis föddes för ungefär en månad sedan och allt gick väl. Det som var nästan lika bra, var att barnets far i samma veva vann ett kontrakt på en gård/värdshus.
I Jura finns det gamla bondgårdar, på hög höjd, som inte nödvändigtvis betalar sig så bra, och som därför kompletteras med restaurantverksamhet och/eller rumsuthyrning. Det är nämligen så att Jurabergen ? särskilt högplatån Franches Montagnes ? är ett av Schweiz bästa fritidsområden, där det är rent ljuvligt att åka längdskidor eller hundsläde eller gå med snöskor på vintern eller promenera, cykla eller rida på sommaren. (Ja, rida kan man väl göra året om förstås, men det jag vill åt är att man kan ägna sig åt nästan vilken utomhusaktivitet som helst ? och eftersom det ligger så pass högt är det nästan jämt fint väder och inte regn och dimma som här vid foten av berget, där jag bor.) I alla fall, när man är där ute är man ofta nöjd med dessa gårdar där man kan stanna till och dricka te eller käka fondue för att orka fortsätta sitt idrottande.
Och min kompis, den nästan-färdige bonden, vann alltså ett kontrakt på en sån gård, i hård konkurrens. Det är inte ett fullskaligt jordbruk (djur men inga åkrar, tror jag, eller så var det tvärtom) men det är en restuarant som ska öppna i början av hösten. Planen är därmed att han ska ansvara för gården och hon ska ha huvudansvaret för restauranten. Och eftersom bebisen redan kommer att ha hunnit växa till sig en del till hösten kommer det förmodligen att gå bra. På det här sättet kan hon ju i alla fall styra betydligt mer över sin tid än om hon hade varit tvungen att gå tillbaka till kassan i snabbköpet efter sina fjorton veckors mammaledighet....
Moralen av historien är egentligen enkel: ja, Schweiz? välfärdssystem lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om vi börjar prata barn eller till och med kvinnors situation i stort. MEN, det ordnar sig ändå! På något sätt lyckas duktiga människor, som mina vänner, skapa sig ett liv inom ramen även för svåra vilkor. Och i det här fallet förlorar ingen: han ville vara bonde, och det får han vara nu, och hon var trött på sitt jobb och ville prova nåt annat, och det får hon. Och jag, liksom andra trötta längdskidåkare, har nånstans där jag kan få mig en kopp varmt te även i fortsättningen. Hurra!
Att skaffa barn i Schweiz
Jag kanske borde skriva en debattartikel och försöka lansera en ny folkomröstning, för dagisreform, utökad och delad föräldraledighet och allmänt familjevänligt klimat.