Nyfeodalism
Jag läste en artikel i Newsweek om Ryssland. Analysen var väldigt skarp, tyckte jag, och gick ut på att Ryssland under Putin har förvandlats till ett slags ny-feodalt system, där gemene man måste betala mutor till olika makthavare, som i sin tur är trogna färre människor (män) med mer makt, och dessa i sin tur har någon ännu högre som håller dem om ryggen etc. Och så fortsätter det tills all makt utgår från Kreml och Putins tedrickningscirkel av nära vänner, de flesta gamla KGB:are. Slående likt ett feodalt system när det beskrivs på det sättet. Och dessutom känns det både rimligt och överensstämmande med andra inlägg jag har skrivit om Ryssland (tex här).
Jag blev så pass imponerad av artikeln att jag kanske rent av kommer att fortsätta läsa Newsweek...
Ryssland hotas av religiöst sönderfall?
Jag lider av en viss Sverigenostalgi. Förmodligen beror det på sommaren och på att jag ska få resa till Sverige om två veckor och hänga i Blekinge. Hurra! Just nu tröstar jag mig med att lyssna på Sveriges radio över webben. Och då hörde jag precis ett reportage från Ryssland i P1s Människor och tro.
Det var värt att uppmärksamma eftersom det rimmade väl med vad min kompis kompis (som jag här omtalar som Förespråkare för Storryssland) framförde för ett par veckor sedan. Enligt reportern var det vanligt bland ryssar att känna rädsla för att kineserna och de muslimska grupperna i landet har så mycket högre natalitet än de etnoryska, oftast ortodoxa ryssarna.
Givetvis har jag även tidigare hört om den ryska misstänksamheten mot att EU och NATO kryper närmare, och det är väl i det sammanhanget man ska se min kompis kompis åsikter om önskvärdheten i en stor intresssfär runt omkring Ryssland.Det nya här var dock den religiösa vinkeln ? att Tjetjenienkonflikten har mer religiösa klanger än vad man låtsas om, och att Ryssland när som helst kan lösas upp ifall att de religiösa motsättningarna skulle blomma ut. Detta späds också på av de tidigare nämnda låga födelsetalen i Ryssland (på Angel Coalition lärde jag mig att de enda grupper kvinnor som föder ordentligt med barn i Ryssland är de som inte borde göra det, nämligen 15 till 19-åringar). Men, inom de andra religiösa grupperna än de ryskortodoxa ser det alltså inte lika illa ut, vilket skulle oroa den ryska makteliten eftersom det på sikt hotar majoritetsförhållandena.
Hur intressant reportaget än var känner jag mig lite skeptisk eftersom jag inte riktigt är övertygad om hur stor vikt religiös bekännelse har i Ryssland. Eftersom religion var ett ganska marginellt fenomen i Sovjetunionen (i alla fall tidvis tror jag det var förbjudet) kan ju folk antingen ha reagerat genom att fortsätta strunta i religionen, eller genom att gå in för den med allt vad de har, efter unionens sönderfall. Mitt personliga intryck var snarast att de hade valt att fortsätta på den sekulära linjen. Men, så klart, jag kan ha fel, särskilt om man tänker på att jag bara var i Moskva. Säkert är det annorlunda på andra ställen.
Back in the USSR
Jag lyssnade precis på Back in the USSR med Beatles, och kom ihåg en sak jag reagerade på i höstas i Moskva. Jag och mina systrar har alltid tyckt att Back in the USSR är en av historiens bästa partylåtar (dansa, stuffa, skaka håret och vråla med i texten, typ) men det konstiga var att de små studenterna som jag hängde med i Moskva också tyckte det. Men de var typ födda 1988 allihop så det kan ju inte ha varit nån riktig sovjet-nostalgi de levde ut. Kanske nedärvd?
Förespråkare för Stor-Ryssland
Häromdagen träffade jag en ryska med ganska intressanta åsikter hemma hos en kompis. Det började ganska oskyldigt med att hon berättade om sin svärmor som tillhör den ryskspråkiga minoriteten i Ukraina. Det enda officiella språket i Ukraina är, enligt den här ryskan, ukrainska, vilket är jobbigt för den äldre damen som alltid bara har talat ryska och alltid har klarat sig på det i östra Ukraina. Intressant, tyckte jag, och drog mig till minnes att det finns liknande, fast, tror jag, värre problem i Estland, Lettland och Litauen, där ryskspråkiga personer plötsligt har funnit sig vara statslösa eftersom de inte klarade språkproven som krävdes för att få medborgarskap. Nu fick jag inte klarhet i om det var så allvarliga problem i Ukraina eller om det mest var en praktisk svårighet, och inte heller lyckades jag förstå hur svårt det egentligen är för en ryss att kommunicera på ukrainska ? jag har alltid trott att relationen mellan språken är ungefär som svenska och norska; det vill säga, man förstår om man får lite invänjningstid.
Sedan visade det sig att hennes problem snarare handlade om att Ukraina drar sig bort från Ryssland. För min kompis? kompis var den en sak att baltländerna vände ryggen åt Moskva, men en helt annan sak om Ukraina gjorde det eftersom hon upfattade Ukraina som en del av Ryssland, Rysslands lillebror.... Diskussionen gled sedan över till att handla om Rysslands geopolitiska strategi i stort. Min kompis ? som också är ryska ? hävdade att Ryssland inte kan ha civiliserade relationer till sina grannländer, utan att normala relationer för Moskva är att dominera alla som finns runt omkring. Hennes kompis tyckte att det var positivt om Ryssland har ett stort intresseområde och är starkt, för att det kan häva USAs hegemoni i världspolitiken.
Från den punkten blev det riktigt svårt att diskutera, eftersom alla försök att säga att Ryssland inte har rätt att dominera sina grannländer kunde tas som försvar för det monopolära världsläget med USA i centrum. Och sedan började jämförelsen mellan USA och Sovjetunionen, där min kompis kompis hävdade att USA är lika odemokratiskt som Sovjetunionen var. Vilket ju, på ett ytligt plan, var lätt att bemöta eftersom en enpartistat per definition inte kan vara en demokrati, men på ett djupare plan var det svårare eftersom hon började dra in saker som dödsstraffet, vilket enligt henne var avskaffat i den Sovjetiska konstitutionen (men praktiken med dissidenter och Gulag var tydligen inte lika intressant). Jag håller med henne om att dödsstraffet inte har nån plats i en civiliserad stat, och att det inte borde finnas i en demokrati, inte för att begreppet ?demokrati? i sig skulle utesluta dödsstraff, utan för att en av huvudpoängerna med demokrati enligt min ringa mening är att man kan utkräva ansvar om mänskliga rättigheter inte respekteras, och rätten till liv är en mänsklig rättighet.
Det visade sig så småningom att hennes man var med i kommunistpartiet under Sovjettiden, vilket väl kan förklara några av hennes åsikter, men samtidigt kan man inte bara avfärda dem. T ex förklarade hon att hon föredrog stabile (men enligt mig auktoritäre) Putin framför flummige Jeltsin, vilket jag har varit inne på tidigare här i bloggen (t ex här och här) att många ryssar verkar göra, och av rätt goda skäl. Och som sagt, jag har aldrig åtagit mig att vara ambassadör för USA, och även om omfattningen inte alls är den samma, så är jag inte säker på att Gulag och Guantanamo verkligen är väsenskilda fenomen.
Min samovar
Jag köpte en samovar i Moskva. Till och med mina ryska kompisar är imponerade! Och den fungerar!
Goodwill-ambassadör om oligarker
Nu är jag inte i Ryssland längre, utan i Schweiz. Därför blir det kanske inte så mycket Moscow Times nu i fortsättningen. Den finns visserligen på internet, men är väldigt mycket mer inbjudande i pappersformat.
Jag tänker ändå fortsätta hålla lite koll på Ryssland, så gott det nu går. Jag har ju några informatörer på plats i Moskva fortfarande, och det känns som att om man en gång har upptäckt Ryssland vill man gärna veta hur det går. Jag noterar att jag har tagit på mig rollen av goodwill-ambassadör när jag talar med folk här om Ryssland, och i Sverige i julas var det likadant. Det känns som att bilden av Ryssland är onödigt negativ. Därför gör jag mitt bästa för att föra fram vilka imponerande överlevare ryssarna är. Ja, politiken och ekonomin är strulig, men folk i Ryssland är ju som folk är mest. De har bara skapat sig lite annorlunda överlevnadsstrategier.
Igår kväll såg Daniel och jag en dokumentär på den ofta väldigt bra fransk-tyska TV-kanalen Arte. Den hette ?Les Oligarchs? och handlade om de ryska oligarkerna som vann storkovan i tumultet när Sovjetunionen rasade ihop. Jag önskar så att jag hade kunnat se den innan jag reste till Ryssland för jag tror jag hade förstått ryssarna bättre då! Som det framställdes i filmen lyckades ett gäng driftiga entreprenörer genom diverse skumraskaffärer i det affärsrättsliga limbo som rådde kring tiden för Sovjetunionens upplösning skrapa ihop sina första miljoner och närma sig Jeltsins administration. När det sedan blev dags för Jeltsin att väljas om var människorna i allmänhet fattiga och ursinniga och ville rösta på kommunistpartiet, men oligarkerna blåste upp en superkampanj för Jeltsin, som vann, och sedan fick styra som en marionett mesta tiden. Sedan började oligarkerna bråka med varandra så regimen blev inte bara genomkorrupt utan även handlingsförlamad och ineffektiv och premiärministrarna avlöste varandra. Tills Putin kom. Då slog pendeln tillbaka hela vägen. När man såg filmen blev man nöjd med att Putin satte ned foten, och som jag har skrivit tidigare verkade folk i allmänhet tycka att Yukos-killen, Khodorkovsky, fick vad han förtjänade.
Mest upplysande var ändå synen på Ryssland som slagfält för en gigantisk dragkamp: först vann Jeltsin (med gräsrötternas stöd, så vitt jag har förstått) mot de gamla kommunisterna, sedan vann oligarkerna mot Jeltsin, nu har Putin vunnit mot oligarkerna. För befolkningen är det lite bättre att Putin bestämmer allt än att oligarkerna bestämmer allt eftersom Putin i alla fall verkar kunna bidra med en viss stabilitet. I gengäld har han samlat all makt hos sig själv i stället, så Ryssland är lika lite demokratiskt nu som då, men folk är lite rikare. Plötsligt förstod jag mycket bättre varför ryssarna oroar sig så lite över Putins auktoritära tendenser. Tack, Arte.
Det intressanta borde då givetvis vara vem som är nästa motsåndare i dragkampen, och med lite optimism kan man väl förmoda att det som brukar kallas ?det civila samhället? ligger rätt väl till. Detta förklarar varför Putin är så ivrig att hämma NGO:erna, eller i alla fall utländskt inflytande i dem. (Förmodligen har han delvis rätt också. Det förvånar mig inte alls ifall utländska aktörer faktiskt försöker använda NGO:er som språngbräda för att förbereda ett maktskifte i Ryssland. Det är ju bara synd att t ex Angel Coalition kanske inte kommer att kunna fortsätta sin verksamhet p g a dessa intriger.) Putins egna parti är, så vitt jag har förstått, inget riktigt parti utan bara en kaderstruktur som har byggts upp runt honom som person och ett gäng andra höjdare, t ex Moskvas borgmästare. Det finns flera Kreml-trogna ungdomsgrupper, också, som är rena skämten. Ungdomar hämtas i skolorna och bussas iväg någonstans, t ex för att ?protestera? utanför amerikanska ambassaden. Inte helt olikt Janukovitz gruvarbetare från östra Ukraina under den orange revolutionen, faktiskt.
Moscow Times vs flat mate: 1 - 0
Jag har funderat färdigt på det där med min tajikiska flat mate vs Moscow Times nu. Moscow Times vann. Min flat mate är en smart människa, men Moscow Times är många smarta männsikor, och en vän till mig som arbetar på Human Rights Watch här i Moskva går dessutom i god för dem. Och jag har ganska hög tilltro till Human Rights Watch så att hon känner journalister på Moscow Times för att de kommer till hennes jobb då och då för att fråga vad Human Rights Watch tycker om saker och ting är ett gott tecken för en tidning. Särskilt enligt rysk standard.
Hur pålitlig är Moscow Times?
Hur står det till i Ryssland? Ett par saker har hänt här som kan vara värda att fundera över.
I söndags var jag ute och promenerade lite i stan, och när jag kom till tunnelbanestationen Tverskaya stod det poliser precis överallt. Jag undrade vad alla de gjorde där, men allt var lugnt och innan annan verkade reagera på att de stod där så jag funderade inte så mycket mer på saken. Klockan var kanske fem så det var redan mörkt. När jag kom hem såg jag bilder på poliser som stormade Tverskaya Ploshad i dagsljus på TV, så jag frågade min flatmate vad som hade hänt och hon hade ingen aning. Så igår slog jag upp min främsta nyhetskälla, gratistidningen Moscow Times, och fick veta att polisen hade sprängt en anti-fascistisk march vid Tverskaya Ploshad på söndageftermiddagen. Jag berättade detta för mina flatmates som - faktiskt - satt och tittade på nyheterna på den statliga kanalen. "Ja, det var en olaglig demonstration," sa de. Fast enligt Moscow Times hade arrangörerna sökt tillstånd, fått avslag, sökt igen för en annan plats för att tillmötesgå polisens argument om säkerhet och framkomlighet, men fått avslag igen. Fast enligt polisens talesmän hade de fått avslag för Tverskaya därför att de hade fått den första platsen de sökte beviljad. Oavsett vilket så hade nationalister och andra rätt tvivelaktiga grupper fått hålla sin demonstration - som den här var en reaktion mot - för några veckor sedan, utan några problem.
En amerikansk vän mailade mig en artikel ur New York Times om ett nytt ryskt lagförslag som ska begränsa utländskt inflytande på ryska NGO:er. Jag frågade min chef om detta - eftersom det bland annat skulle innebära att Angel inte fick några mer medel eftersom vi finansieras av t ex US TIP Office, Sida och stiftelser så som Ford Foundation (som förövrigt skulle få stänga sitt Moskvakontor om lagen går igenom) - och hon svarade att de skriver petitioner etc mot förslaget. Min flatmate tyckte däremot att det var bra om utländska intressen får mindre inflytande i rysk politik. "Men hur ska NGO:erna fungera då?" undrade jag. Det är ju inte precis som att Ryssland skjuter till några pengar. Personligen struntar jag fullkomligt i vem som styr i Ryssland, bara folks männskliga rättigheter respekteras. Och den grupp som vi jobbar med, traffickade kvinnor, får uppenbarligen inte sina rättigheter tillgodosedda, vilket innebär att det finns ett behov av oss och våra utländska pengar. Demokrati är bara ett medel, den troligaste approximativa metoden att möjliggöra ett hyggligt liv.
En av TV-kanalerna här, för övrigt enligt Moscow Times den enda som rapporterade om händelsen på Tverskaya i söndags, så det måste väl ha varit den jag tittade på på söndagskvällen, har till stora delar köpts upp av ett statligt bolag. En av dess mera undersökande journalister hindrades förra veckan av säkerhetsvakter från att sända sitt program, återigen enl Moscow Times, som också antyder att det rör sig om självcensur från stationens sida för att behaga de nya ägarna. "Du vet, ryska journalister... man kan ju inte låta dem säga vad som helst i TV!" säger min flatmate.
I en annan artikel skriver Moscow Times om hur de kompispriser på olja som Ryssland har givit Moldavien, Ukraina och Georigen ska omförhandlas. Dessa tre länder har ju numera västvänliga regimer, men Vitryssland som sitter kvar med sin gamle diktator, behöver inte omförhandla utan kan lugnt behålla sitt kompispris. "Det har inte med regimskiften att göra, Ukraina säger alltid elaka saker om Ryssland och det finns inget skäl att ge dem billig olja," säger min flatmate. Jag frågar förstås vad Ukraina, eller ännu hellre lilla Moldavien kan göra mot kolossen Ryssland som är så elakt att det bör lönas med särbehandling gentemot andra CIS-länder, men det visst hon inte. Bara att de hade betett sig illa.
Jag tror min poäng har gått fram nu. Vem är den pålitligaste källan, Moscow Times som är en kvalitativ gratistidning på engelska, och alltså måste sponsras ganska hårt från något håll, eller min flatmate som har vuxit upp i Sovjetunionen och under inbördeskriget i Tajikistan och utbildats på ett militäruniversitet i Moskva? Det är svårt att veta. Det sägs ju allmänt här att Ryssland var ganska fritt - men extremt kaotiskt - under de första Jeltsinåren, men då var ju min flatmate upptagen av det Tajikiska inbördeskriget, så då lär hon ju inte ha hunnit lära sig att tänka fritt. Sedan blev det Putintid och vi vet vad som sägs om honom i västliga media. Dock tycker folk här i Ryssland att det är amerikansk propaganda att Putin skulle vara aktoritär, och att medie-, yttrande- och församlingsfriheten håller på att begränsas.
Själv tror jag att jag skulle förstå bättre om jag var lite bättre på ryska så jag fick någon motpol till bara Moscow Times. Men i vilket fall som helst önskar jag att ryssarna själva kunde lyfta blickarna lite mer från sin strävan efter framgång och oroa sig lite för såna här saker. Som min flatmate sa om det utländska inflytandet: "Utlänningar kan ju inte bestämma hur det ska vara i Ryssland!" Nej, just det, så frågan är vem som mår bättre av att jag oroar mig och ligger vaken på nätterna och funderar på sånt här.
I söndags var jag ute och promenerade lite i stan, och när jag kom till tunnelbanestationen Tverskaya stod det poliser precis överallt. Jag undrade vad alla de gjorde där, men allt var lugnt och innan annan verkade reagera på att de stod där så jag funderade inte så mycket mer på saken. Klockan var kanske fem så det var redan mörkt. När jag kom hem såg jag bilder på poliser som stormade Tverskaya Ploshad i dagsljus på TV, så jag frågade min flatmate vad som hade hänt och hon hade ingen aning. Så igår slog jag upp min främsta nyhetskälla, gratistidningen Moscow Times, och fick veta att polisen hade sprängt en anti-fascistisk march vid Tverskaya Ploshad på söndageftermiddagen. Jag berättade detta för mina flatmates som - faktiskt - satt och tittade på nyheterna på den statliga kanalen. "Ja, det var en olaglig demonstration," sa de. Fast enligt Moscow Times hade arrangörerna sökt tillstånd, fått avslag, sökt igen för en annan plats för att tillmötesgå polisens argument om säkerhet och framkomlighet, men fått avslag igen. Fast enligt polisens talesmän hade de fått avslag för Tverskaya därför att de hade fått den första platsen de sökte beviljad. Oavsett vilket så hade nationalister och andra rätt tvivelaktiga grupper fått hålla sin demonstration - som den här var en reaktion mot - för några veckor sedan, utan några problem.
En amerikansk vän mailade mig en artikel ur New York Times om ett nytt ryskt lagförslag som ska begränsa utländskt inflytande på ryska NGO:er. Jag frågade min chef om detta - eftersom det bland annat skulle innebära att Angel inte fick några mer medel eftersom vi finansieras av t ex US TIP Office, Sida och stiftelser så som Ford Foundation (som förövrigt skulle få stänga sitt Moskvakontor om lagen går igenom) - och hon svarade att de skriver petitioner etc mot förslaget. Min flatmate tyckte däremot att det var bra om utländska intressen får mindre inflytande i rysk politik. "Men hur ska NGO:erna fungera då?" undrade jag. Det är ju inte precis som att Ryssland skjuter till några pengar. Personligen struntar jag fullkomligt i vem som styr i Ryssland, bara folks männskliga rättigheter respekteras. Och den grupp som vi jobbar med, traffickade kvinnor, får uppenbarligen inte sina rättigheter tillgodosedda, vilket innebär att det finns ett behov av oss och våra utländska pengar. Demokrati är bara ett medel, den troligaste approximativa metoden att möjliggöra ett hyggligt liv.
En av TV-kanalerna här, för övrigt enligt Moscow Times den enda som rapporterade om händelsen på Tverskaya i söndags, så det måste väl ha varit den jag tittade på på söndagskvällen, har till stora delar köpts upp av ett statligt bolag. En av dess mera undersökande journalister hindrades förra veckan av säkerhetsvakter från att sända sitt program, återigen enl Moscow Times, som också antyder att det rör sig om självcensur från stationens sida för att behaga de nya ägarna. "Du vet, ryska journalister... man kan ju inte låta dem säga vad som helst i TV!" säger min flatmate.
I en annan artikel skriver Moscow Times om hur de kompispriser på olja som Ryssland har givit Moldavien, Ukraina och Georigen ska omförhandlas. Dessa tre länder har ju numera västvänliga regimer, men Vitryssland som sitter kvar med sin gamle diktator, behöver inte omförhandla utan kan lugnt behålla sitt kompispris. "Det har inte med regimskiften att göra, Ukraina säger alltid elaka saker om Ryssland och det finns inget skäl att ge dem billig olja," säger min flatmate. Jag frågar förstås vad Ukraina, eller ännu hellre lilla Moldavien kan göra mot kolossen Ryssland som är så elakt att det bör lönas med särbehandling gentemot andra CIS-länder, men det visst hon inte. Bara att de hade betett sig illa.
Jag tror min poäng har gått fram nu. Vem är den pålitligaste källan, Moscow Times som är en kvalitativ gratistidning på engelska, och alltså måste sponsras ganska hårt från något håll, eller min flatmate som har vuxit upp i Sovjetunionen och under inbördeskriget i Tajikistan och utbildats på ett militäruniversitet i Moskva? Det är svårt att veta. Det sägs ju allmänt här att Ryssland var ganska fritt - men extremt kaotiskt - under de första Jeltsinåren, men då var ju min flatmate upptagen av det Tajikiska inbördeskriget, så då lär hon ju inte ha hunnit lära sig att tänka fritt. Sedan blev det Putintid och vi vet vad som sägs om honom i västliga media. Dock tycker folk här i Ryssland att det är amerikansk propaganda att Putin skulle vara aktoritär, och att medie-, yttrande- och församlingsfriheten håller på att begränsas.
Själv tror jag att jag skulle förstå bättre om jag var lite bättre på ryska så jag fick någon motpol till bara Moscow Times. Men i vilket fall som helst önskar jag att ryssarna själva kunde lyfta blickarna lite mer från sin strävan efter framgång och oroa sig lite för såna här saker. Som min flatmate sa om det utländska inflytandet: "Utlänningar kan ju inte bestämma hur det ska vara i Ryssland!" Nej, just det, så frågan är vem som mår bättre av att jag oroar mig och ligger vaken på nätterna och funderar på sånt här.
Arbete med förhinder
Mitt jobb är lite sorgligt.
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!
Ett tungt vägande skäl
Jag har tänkt. Mycket. Och så har jag kommit fram till att vissa saker kanske ändå känns bra att få ventilera offentligt, och kanske ingen av dem jag normalt håller kontakten med är så där intresserad av dem. Även om någon av dem är intresserad är det ju en del saker som känns mycket viktiga, och dem kanske man vill förmedla, eller i alla fall ha möjlighet att förmedla, till mer än en person.
Så därför kommer denna blogg förmodligen, vad det lider, att fyllas av betraktelser från ett vintrigt Moskva. Jag börjar nu: Enligt den ytterst ovetenskapliga undersökning jag har gjort bland mina arbetskamrater här på Angel Coalition, en NGO som arbetar mot trafficking, tycker folk här att Putin är en juste kille. Kriget i Tjetjenien är Jeltsins efterlämnade smutsiga byk, och Yukoskillen fick precis vad han förtjänade. Alla oligarkerna borde vandra samma väg, och det där med inskränkningen av pressfriheten tar de inte så hårt på heller. De framhåller också att västliga tidningar (läs gärna "amerikanska") gärna vill skandalisera hur det står till i Ryssland och vinkla rapporteringen. Själv är jag för usel på ryska för att ha någon åsikt om hur det ligger till med den ryska pressfriheten, men det är intressant att höra vad de tycker.
Det är mycket misär här, tiggande pensionärer och döende hundar kantar vägen mellan jobbet och tunnelbanan. Är man dessutom praktikant (eller "trainee" som det så elegant heter) på en organisation som arbetar mot trafficking så vet man dessutom att det finns mängder av gatubarn i Moskva, och mängder med prostituerade varav en del är traffickade från ryska landsbygden, från mindre städer eller från andra NIS-länder (NIS står för Newly Independent States och betecknar fd sovjetstater). Moskva är Rysslands (och Centralasiens?) ekonomiska centrum, och utgör toppen på isberget.
En av mina kollegor berättade härom dagen om en tadjikisk familj som hon fått kontakt med därför att hon är advokat. Båda föräldrarna är häktade för förfalskning av dokument (de betalade nån för att få ryska pass, om jag förstod saken rätt, och hävdar givetvis att de trodde det var lagligt. Men huruvida de är skyldiga hör egentligen inte hit). Deras barn, två döttrar på 17 och 14 och en son på 6, har ingen som tar hand om dem. Inga sociala myndigheter bryr sig om sånt, och inga släktingar har kommit från Tadjikijstan för att ta hand om dem. De har inga pengar och kan inte betala hyran, kläder eller mat och kan inte gå till skolan på grund av det. Föräldrarna ska dömas i december och barnen hoppas på att pappan ska lyckas ta på sig hela ansvaret så att mamman kan återvända till familjen, men vad händer om båda föräldrarna åker in?
Samtidigt som jag, både genom historier så som denna och genom allt jag får höra på jobbet, vet att det råder kris i Ryssland, måste jag säga att det inte syns. Även i London ser man tiggare i tunnelbanan, och folket här är lika väl klädda och har samma gadgets som överallt. Jag träffade två små förstaårsstudenter på Moscow State University igår. Båda var 17 år och nyblivna medlemmar i studentorganisationen Aiesec. Som sitt första Aiesecprojekt skulle de arrangera en "World Tour" med föredrag om olika länder, och därför behövde de mig och Lina, en annan svensk tjej, för att representera Sverige. Jag frågade de två unga damerna varför de hade valt just detta projekt och de förklarade lyckligt att de hade rest mycket och tyckte om att "möta folk från andra kulturer" (och deras föredragsserie innefattar de otroligt kulturellt och geografiskt skilda länderna England, Rumänien och Sverige). Den ena hade varit i Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och England, och detta är rätt anmärkningsvärt för en 17-åring från ett land där det är en strid att få visum, och vars valuta sjunker som en sten. Medan vi pratade satt hon och fingrade på sin mp3-spelare, sin mobiltelefon och sin Palm pilot, och drack nånting ur en kopp som jag inte vet vad det var, men min kaffe latte kostade 155 rubel (ca 50 kr) exl dricks så det var nog inget billigt. Själv vill jag påminna mig att jag hade 650 kr i månaden när jag var 17 (barnbidraget) och det skulle räcka till mina nöjen och i stort sett till mina kläder. Och då kommer jag ändå från ett rikt land!
Inget av detta är givetvis den lilla brudens fel, men det är skrämmande att dessa små studenter verkar så omedvetna om situationen i deras eget land. Jag hade blivit imponerad om de hade fått tag på nån afrikan, nån asiatisk buddist och nån eskimå eller varför inte nån sydamerikanen för sina föredrag, men nej, givetvis väljer de tre EU-länder... Men de rättar sig väl lite efter vilka utlänningar de kan få tag på, förstås. Det är i allmänhet en attityd som man slås av här, att folk säger att de reser utomlands och shoppar, t ex (det är hiskeligt dyrt här!) men man vet att de inte har råd, och att det är svårt för dem att få visum. Det är som att de låtsas ha en valfrihet som i själva verket inte existerar. Eller så tror de att den existerar för att de trots allt är friare än de var under Sovjettiden? Den tål att fundera på!
Så därför kommer denna blogg förmodligen, vad det lider, att fyllas av betraktelser från ett vintrigt Moskva. Jag börjar nu: Enligt den ytterst ovetenskapliga undersökning jag har gjort bland mina arbetskamrater här på Angel Coalition, en NGO som arbetar mot trafficking, tycker folk här att Putin är en juste kille. Kriget i Tjetjenien är Jeltsins efterlämnade smutsiga byk, och Yukoskillen fick precis vad han förtjänade. Alla oligarkerna borde vandra samma väg, och det där med inskränkningen av pressfriheten tar de inte så hårt på heller. De framhåller också att västliga tidningar (läs gärna "amerikanska") gärna vill skandalisera hur det står till i Ryssland och vinkla rapporteringen. Själv är jag för usel på ryska för att ha någon åsikt om hur det ligger till med den ryska pressfriheten, men det är intressant att höra vad de tycker.
Det är mycket misär här, tiggande pensionärer och döende hundar kantar vägen mellan jobbet och tunnelbanan. Är man dessutom praktikant (eller "trainee" som det så elegant heter) på en organisation som arbetar mot trafficking så vet man dessutom att det finns mängder av gatubarn i Moskva, och mängder med prostituerade varav en del är traffickade från ryska landsbygden, från mindre städer eller från andra NIS-länder (NIS står för Newly Independent States och betecknar fd sovjetstater). Moskva är Rysslands (och Centralasiens?) ekonomiska centrum, och utgör toppen på isberget.
En av mina kollegor berättade härom dagen om en tadjikisk familj som hon fått kontakt med därför att hon är advokat. Båda föräldrarna är häktade för förfalskning av dokument (de betalade nån för att få ryska pass, om jag förstod saken rätt, och hävdar givetvis att de trodde det var lagligt. Men huruvida de är skyldiga hör egentligen inte hit). Deras barn, två döttrar på 17 och 14 och en son på 6, har ingen som tar hand om dem. Inga sociala myndigheter bryr sig om sånt, och inga släktingar har kommit från Tadjikijstan för att ta hand om dem. De har inga pengar och kan inte betala hyran, kläder eller mat och kan inte gå till skolan på grund av det. Föräldrarna ska dömas i december och barnen hoppas på att pappan ska lyckas ta på sig hela ansvaret så att mamman kan återvända till familjen, men vad händer om båda föräldrarna åker in?
Samtidigt som jag, både genom historier så som denna och genom allt jag får höra på jobbet, vet att det råder kris i Ryssland, måste jag säga att det inte syns. Även i London ser man tiggare i tunnelbanan, och folket här är lika väl klädda och har samma gadgets som överallt. Jag träffade två små förstaårsstudenter på Moscow State University igår. Båda var 17 år och nyblivna medlemmar i studentorganisationen Aiesec. Som sitt första Aiesecprojekt skulle de arrangera en "World Tour" med föredrag om olika länder, och därför behövde de mig och Lina, en annan svensk tjej, för att representera Sverige. Jag frågade de två unga damerna varför de hade valt just detta projekt och de förklarade lyckligt att de hade rest mycket och tyckte om att "möta folk från andra kulturer" (och deras föredragsserie innefattar de otroligt kulturellt och geografiskt skilda länderna England, Rumänien och Sverige). Den ena hade varit i Turkiet, Grekland, Italien, Frankrike, Tyskland och England, och detta är rätt anmärkningsvärt för en 17-åring från ett land där det är en strid att få visum, och vars valuta sjunker som en sten. Medan vi pratade satt hon och fingrade på sin mp3-spelare, sin mobiltelefon och sin Palm pilot, och drack nånting ur en kopp som jag inte vet vad det var, men min kaffe latte kostade 155 rubel (ca 50 kr) exl dricks så det var nog inget billigt. Själv vill jag påminna mig att jag hade 650 kr i månaden när jag var 17 (barnbidraget) och det skulle räcka till mina nöjen och i stort sett till mina kläder. Och då kommer jag ändå från ett rikt land!
Inget av detta är givetvis den lilla brudens fel, men det är skrämmande att dessa små studenter verkar så omedvetna om situationen i deras eget land. Jag hade blivit imponerad om de hade fått tag på nån afrikan, nån asiatisk buddist och nån eskimå eller varför inte nån sydamerikanen för sina föredrag, men nej, givetvis väljer de tre EU-länder... Men de rättar sig väl lite efter vilka utlänningar de kan få tag på, förstås. Det är i allmänhet en attityd som man slås av här, att folk säger att de reser utomlands och shoppar, t ex (det är hiskeligt dyrt här!) men man vet att de inte har råd, och att det är svårt för dem att få visum. Det är som att de låtsas ha en valfrihet som i själva verket inte existerar. Eller så tror de att den existerar för att de trots allt är friare än de var under Sovjettiden? Den tål att fundera på!
Att börja eller inte börja
Ska jag eller ska jag inte?
Å ena sidan har jag massor att säga eftersom jag håller på att upptäcka en ny värld men å andra sidan är jag inte säker på hur enveten jag orkar vara med att säga det. Eller om nån är intresserad. Och dom som är intresserade har jag väl antagligen kontakt med ändå? Om en blogg bara skrivs för dess terapeutiska värde kan man ju lika gärna skriva en icke-offentlig dagbok.
Fast min ickeoffetliga dagbok skrivs numera på ryska så det är väl skönt att få skriva något på svenska nån gång också. Och min ryska är så usel att den inte skulle kunna leva i en offentlig dagbok. Ingen skulle förstå den.
Å ena sidan har jag massor att säga eftersom jag håller på att upptäcka en ny värld men å andra sidan är jag inte säker på hur enveten jag orkar vara med att säga det. Eller om nån är intresserad. Och dom som är intresserade har jag väl antagligen kontakt med ändå? Om en blogg bara skrivs för dess terapeutiska värde kan man ju lika gärna skriva en icke-offentlig dagbok.
Fast min ickeoffetliga dagbok skrivs numera på ryska så det är väl skönt att få skriva något på svenska nån gång också. Och min ryska är så usel att den inte skulle kunna leva i en offentlig dagbok. Ingen skulle förstå den.