En nagel i ögat på utvalda regimer
Förra helgen gjorde jag min förmodligen sista insats för Amnesty Neuchâtel. Det rörde sig om det årligen återkommande Brevmaraton som tilldrar sig veckan kring 10 dec. Målet för kampanjen är simpelt: helt enkelt går det ut på att skriva så många brev som möjligt till förmån för ett antal utvalda fall. I år var de sju, varav två från Kina. Med anledning av OS i Peking väljer Amnesty att försöka sätta extra stort tryck på den kinesiska regimen under 2008. Förhoppningen är att breven ska visa att omvärlden vet om dessa fall och bryr sig om dem. En bieffekt av att skicka många brev under en begränsad tid är att tillfälligt klägga igen postgången och bli ett ordentligt irritationsmoment för mottagaren. Dessutom är Amnesty en respekterad organisation, och hyfsat cleana regeringar, som Sveriges eller Schweiz, tar ofta upp fall som pekats ut som politiska av Amnesty i sina diskussioner med staterna i fråga.
Vår lilla grupp hade i princip tagit slut på de resurser vi har i form av mänskligt engagemang unde förra veckans Ryssland- och Uzbekistankonferens. Då hade vi också tjuvstartat vårt Brevmaraton, för bland breven vi erbjöd deltagarna fanns ett fall med en tjetjensk student som försvann 2003. Brevet, som uppmanar Putin att se till att försvinnandet utreds och att de skyldiga straffas (att nån som försvann 2003 från Tjetjenien fortfarande kan vara vid liv är rätt otroligt, men det är viktigt att kämpa mot straffrihet för den typen av brott), var ett av de sju som hör till brevmaratonkampanjen.
För att spara på ansträngningarna hade vi sålunda bett en colombiansk organisation i Neuchâtel om att få snylta på derasarrangemang. De ordnade i lördags, liksom varje år, en "ljusfest", och den brukar vara välbesökt och med bra drag. Så även i år. Vi fick ha ett litet bord vid ingången med brev att skriva på, material att dela ut och en sparbössa där folk kunde skänka pengar till frimärken. Det hela funkade bra och vårt resultat blev 333 brev. (Dela detta på sju, minus några stycken som var fall i Ukraina, Azerbadjan och Georgien som vi hade kvar från veckan innan, så får man omkring 40 brev för varje fall.) Jag vet att för hela Schweiz blev resultatet ca 27000 brev, och det är en internationell kampanj så förmodligen blev det tillräckligt många brev för att irritera makthavarna i Ryssland, Kina, Burma, Honduras, Turkiet och Kongo-Kinshasa en smula. Och det fungerar ganska bra. Sedan förra årets brevmaraton har fyra av åtta personer vars fall uppmärksammades då blivit frisläppta och/eller friade från alla anklagelser.
Eftersom det var en colombiansk fest vi skulle vara på tänkte jag att gästerna nog skulle vara intresserade av sitt närområde, och tryckte upp en hög extra brev till förmån för fallet i Honduras, som var det enda latinamerikanska. Men, det visade sig att det inte alls var Hondurasfallet som gick åt som smör i solsken, utan Burma-fallet. Vilket ju än en gång bevisar att jag tänkte fel; precis som de ryska restaurangägarna veckan före var colombianerna mindre intresserade av problemen i Latinamerika än av problemen i Burma, som ju har visats ambitiöst på TV. Sedan ska det också sägas att långt ifrån alla på festen var colombianer.
Ett exempel på någon som var intresserad av sin hemregion har jag också: En iransk kille som jag känner från min franskkurs här i stan frågade mig om vi inte hade nåt fall från Iran. Det är möjligt att han var ironisk; han tyckte kanske att vi alltid brukar hoppa på Iran för något. Men jag tror inte det; han är kurd och sympatiserar så vitt jag vet inte med det nuvarande iranska systemet. Vi hade inget om Iran, men jag pekade ut brevet till Turkiet. Jag är inte säker på om personen det fallet gällde var kurd, men jag tror det. I vilket fall skrev min iranske vän snällt under alla de sju breven.
Och för mig återstår bara en del administration innan jag kan lämna över min Amnestybudkavel till någon annan som också känner för att göra en aldrig så liten insats för mänskligheten på sin fritid.
Snacka skit om Ryssland
För ett par dagar sedan anordnade Amnestygruppen i Neuchâtel (i vilken jag är sammankallande) en temakväll om mänskliga rättigheter i Ryssland och Uzbekistan. Amnesty Schweiz, tillsammans med två andra organisationer, hade bjudit in en uzbekisk dam, Tamara Chikunova, som förestår organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr i Tasjkent. Tamara tillbringade 10 dagar i Schweiz och Italien för att hålla föredrag om dödsstraffet och människorättssituationen i allmänhet i Uzbekistan, och ett av hennes gigs var alltså vårt evenemang i Neuchâtels universitetshus. Hennes föredrag, hållet på ryska och tolkat till franska, handlade mycket om hennes egna erfarenheter; hennes son hade blivit arresterad och dömd till döden efter att under tortyr ha erkänt ett mord. Efter sonens död fick hon kontakt med en annan mor, vars son också var dödsdömd och hade haft cellen brevid hennes egen sons. Tamaras son hade sagt till den andre mannen att Tamara kanske skulle kunna hjälpa honom, och därför tog den andre mannens mamma kontakt med Tamara. Så började organisationen Mödrar mot dödsstraff och tortyr, som lyckades rädda inte bara honom, utan även många andra, och Uzbekistans parlament har nu röstat för att förbjuda dödsstraffet - ett beslut som träder i kraft 1 januari 2008. Tamara - som själv är ständigt övervakad och hotad - berättade flera pikanta detaljer från Uzbekistans rättsystem, som t ex att 99% av alla brott klaras upp enligt den offentliga statistiken (valfri person grips och torteras tills han erkänner), medan världsgenomsnittet är 16%....
En Rysslandsexpert från Amnesty Schweiz talade sedan om människorättssituationen i Ryssland; om de hårdare NGO-lagarna, bristen på oberoende medier, och den relativa normaliseringen i Tchetchenien som i många fall innebär nymålade fasader mot gatan medan husen fortfarande saknar fungerande el och avlopp och konflikten sprider sig till grannrepublikerna (där befolkningen är snäppet mindre krigstrött). Detta följdes av lite info om hur man blir medlem i Amnesty och engagerar sig, t ex som brevskrivare (vi hoppades att publiken skulle ha blivit inspirerad av föredragen om Ryssland och Uzbekistan), och alltihop avslutades med en "rysk" aperitif.
I Neuchâtel finns det, fick vi tips om när vi började organisera evenemanget, en rysk restaurang. Efter viss övertalning hade de gått med på att tillhandahålla aperitifen till kompispris, eftersom vår målgrupp var folk som är intresserade av Ryssland. När jag var och hämtade maten hos dem fick jag hjälp av ägaren att bära ut alla brickorna till bilen, och han frågade: "Ska ni bara prata om allt som är dåligt i Ryssland nu igen? Jag tycker att man måste höra båda sidor och tala om de bra sakerna också!" Jag kunde ju inte gärna förneka att vi skulle prata om saker som var dåliga i Ryssland, men för att visa att det hela inte var en komplott avsedd att smutskasta Ryssland drog jag följande story:
Jag är själv svenska, och Sverige är ett land med extremt gott rykte. (Det höll han med om.) Sverige hamnar alltid i topp när man listar länder för frihet, öppenhet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter osv. Men, för något år sedan gjorde Amnesty en kampanj mot Sverige. Det gjorde mig lite ont att sitta här i Schweiz och höra mitt land kritiseras, men samtidigt gjorde det gott att känna att Amnesty inte fegar på att kritisera ens Sverige, när de tycker att Sverige gör fel. För mig bevisar detta att Amnesty inte bara svartmålar länder utan kritiserar alla lika när det finns något reellt att kritisera. Ägaren var förvånad över att Amnesty hade kritiserat Sverige, så jag berättade om de två egyptierna som blivit avvisade till Egypten medelst CIA-plan och torterade när de kom fram. Sedan var jag försenad till mitt rendez-vous med resten av gruppen och våra talare, men jag var i alla fall nöjd med att ha lyckats övertyga en ryss om att vi inte pratar om problem i Ryssland för att kunna snacka skit om Ryssland, utan för att vi är intresserade av Ryssland och tycker det är viktigt att informera om dess problem.
Dagen efter temakvällen (som på det hela taget var lyckad) åkte jag tillbaka till restaurangen för att lämna tillbaka brickorna de lånat ut för aperitifen, och ägarinnan frågade mig hur det hade gått. Jag berättade om den uzbekiska damens intressanta föredrag, och rättade mig sedan för att säga "ja, i själva verket visade hon sig vara ryskspråkig och rysk medborgare, men hon bodde i Uzbekistan", och restaurangägarinnan fick ett förklarat skimmer i ansiktet och utbrast "jasså, det är därför! Det är ganska spänt mellan ryssar och uzbeker i Uzbekistan."
Ja, det är nog därför, nickade jag artigt, men inte för att jag själv tror särskilt mycket på det utan mera för att det verkade göra henne glad. I de flesta repressiva stater drabbas ju minoriteterna oproportionerligt hårt, så det kanske inte är nån fördel för Tamara Chikunova att vara ryska, precis, men Uzbekistan är en av världens minst fria stater hur man än vrider och vänder på det.
För den som är intresserad av Centralasien kan jag förövrigt rekommendera min vän Andreas Hedefors' resedagbok; Andreas är frilansjournalist och befinner sig för tillfället på reportageresa i Kirgizistan.
Japp, vi förlorade
Jo, vi förlorade folkomröstningen, och det var väl ingen som blev sådär hemskt överraskad över det heller. Jag måste dock erkänna att jag blev bestört över att lagarna gick igenom i alla kantoner, t o m i Neuchâtel. Men tydligen var det så att de röstades ned i de progressivare städerna (Neuchâtel, Delémont, Lausanne, Fribourg, Bern och Geneve), men att landsbygden runt omkring gjorde att lagarna ändå godkändes i kantonerna. Suck.
Jag slet mitt hår lite och undrade hur folk kan vara så korkade att de går på den populistpropaganda som har spridits här, som gör gällande att majoriteten av asylsökande är skurkar och att de verkliga asylbehövande fortfarande kommer att få en rättssäker behandling. As if! Min sambo säger att problemet är att lagarna antogs av parlamentets båda kamrar ? då tror folk att de inte kan vara så hemska som vi har försökt informera dem om att de faktiskt är. För ingen ska väl inbilla sig att alla som röstar har läst igenom lagförslagen eller satt sig in i vad de innebär...
Nu får man väl bara göra som Amnesty föreslår och försöka glädja sig åt den koalition som vi har byggt upp ? och så hålla koll på lagarnas tillämpning och inte missa nåt tillfälle att döma ut dem och överklaga dem till internationella organ.
Om vi förlorar folkomröstningen
På Neuchâtelnivån ska det ordnas en valvaka med mediebevakning - jag känner ingen i kommittén utom Amnestys representant, men funderar på att släpa mig dit i alla fall. Jag är nytillträdd ansvarig för Neuchâtels Amnestygrupp, och det är ju ändå ett statement att åtminstone ta sig dit.
(Mina tidigare inlägg om folkomröstningen kan läsas här, här, här och här.)
Hur ska det gå, hur ska det gå?
Det verkar ? att döma av valaffisherna i Geneve ? som att UDC (Demokratiska Centerunionen ? det hemska populistpartiet) och liberalerna är för asyllagen och utlänningslagen, medan PDC (kristdemokraterna), de gröna och socialisterna samt en multitud intresseorganisationer är emot. Dessvärre hävdar min sambo, som ju är en riktig, tvättäkta schweizare med rösträtt, att UDC och liberalerna har en majoritet tillsammans i federala rådet ? vilket är Schweiz regering. Schweiz styrs alltid av en koalition ? för att ett parti ska få egen regering skulle det inte bara krävas att det blev det största partiet utan att det fick i princip 100% av rösterna i ett val. Platserna fördelas därmed enligt samma princip som platserna i vår riksdag, fast det finns mycket färre att dela ut. Och dessutom ska resultatet helst bli proportionerligt så att den tyskspråkiga respektive romanska (franskspråkiga + italienskspråkiga) populationen representeras rimligt, och så att inte alla ministrarna är män (för tillfället finns det bara en kvinna i regeringen, socialisten Micheline Calmy-Rey från Geneve, som därmed representerar både kvinnor och franskspråkiga och som dessutom har den enda platsen för sitt parti). Jag tror att Calmy-Rey är utrikesminister, men säker kan man inte vara eftersom platserna roterar.
Tanken är i alla fall att om liberalerna och UDC har majoritet i regeringen ska detta mer eller mindre återspegla förhållandena i väljarkåren. Men partierna är inte så viktiga i Schweiz, utan fungerar som valplatformar och opinionsbildare snarare än beslutsfattare. Så vi får väl se...
Eftersom jag är så intresserad av val har jag givetvis röstat i det svenska riksdagsvalet också. Det var mitt livs första brevröst, bevittnad av en amerikansk och en rumänsk arbetskamrat. Hoppas den har kommit fram!
Kampanjt-shirt
Jag hade på mig min orange kampanjt-shirt igår på körövningen. Eftersom mitt jobb är så internationellt hade jag insett att det är i kören jag träffar flest schweizare med rösträtt. Och t-shirten väckte uppmärksamhet. Min ryska kompis (som inte har rösträtt) ville köpa en likadan, och min soprangranne - som kommer från Zürich - sa att hon minsann redan hade röstat nej. "Man vill ju inte behöva skämmas för att man är schweiziska", sa hon. Tyvärr räknas hennes röst i Neuchâtel och inte i Zürich, men jag hoppas att det äldre paret som röstar i Bern och dirigenten som röstar i Fribourg fattade vinken.
Bilden av t-shirten kommer från Amnesty Schweiz' butikssida. Ni kan ju tänka er hur väl den passar ihop med min hudfärg....
Folkomröstning
Här har jag skrivit om problemen med asyllagen och utlänningslagen. Enligt förhandstipsen finns det viss risk för att de går igenom; det är ett väldigt stort parti - populistiskt, om ni frågar mig - som har drivit dem. Min lilla erfarenhet av folkomröstningar i Schweiz visar att det alternativ som jag själv skulle rösta på om jag fick vinner ifall alla de romanska, dvs de franskspråkiga samt den italienskspråkiga kantonen, och de stora städerna, Basel, Bern och Zürich röstar på det. Sedan finns det några gammeldags och stockkonservativa kantoner i den tyskspråkiga delen som har en tendens att rösta på fel alternativ oavsett vad det gäller. Hittills verkar den kalkylen stämma, för i Neuchâtel har det under vårt kampanjande känts som att de flesta är med oss. Troligtvis innebär det att även Jura och Geneve samt förmodligen Vaud, Fribourg och Valais röstar nej - men man vet inte, och det krävs att storstäderna plus Ticino också röstar nej.
Håll tummarna! Jag återkommer med resultatet efter den 24:e - och jag ser ivrigt fram emot det, inte minst för att jag då kan sluta bära min orange kampanjt-shirt. Jag hade aldrig trott att jag frivilligt skulle ta på mig nåt organge! Och jag längtar efter att få sluta med det igen.... Det är ungefär det som passar sämst ihop med min hudfärg, nämligen.
Om kamerunesiskan hade varit i Sverige istället...
Som jag påpekade i inlägget kan kamerunesiskan och schweizaren inte gifta sig heller, om hon inte har några id-handlingar. Mamma sa cyniskt att det enklaste är att de reser till Kamerun och gifter sig där. Men tänk om de inte ens vill gifta sig? I Schweiz finns ju som sagt inte det alternativet riktigt ens på kartan. Utgångspunkten måste väl ändå vara att ett barn helst ska ha två föräldrar? Och om det då finns två villiga föräldrar till hands är det väl bara patetiskt att vägra erkänna den ena? Plus att det kanske inte är socialt jättelätt för tjejen att komma tillbaka till Kamerun ogift och med en bebis på armen. I värsta fall ser hennes familj kanske ett extraproblem i att det är en mulattbebis med en vit pappa.
Det var länge sedan jag råkade höra den här historien, och det finns inget sätt för mig att ta reda på hur det har gått. Men jag är fortfarande upprörd över den!
Läget i Kamerun
Nu har jag kollat upp lite hur det står till på MR-fronten i Kamerun. Enl Amnestys årsrapport för 2006 (den finns här) finns det hot för kvinnor i form av våldtäkter och våld inom familjen. Våldtäktsmän kan klara sig från straff om de gifter sig med våldtäktsoffret, och kvinnlig könsstympning, som förkommer i vissa delar av landet, är inte förbjuden.
Annars verkar kvinnor komma undan lindrigare från politiska aktiviteter än män, och den största risken verkar vara om man försöker förhindra människorättsbrott, eller vittnar, eller om man tillhör en organisation som heter Southern Cameroon National Council. Journalister verkar i vissa fall också ligga risigt till, och en del människor drabbas av undermånliga rättegångar och/eller tortyr eller misshandel medan de sitter inne.
UNHCR (läs vidare här) skriver lite om flyktingar och Kamerun, men det verkar mest vara flyktingar från konflikthärdar runt omkring som tar skydd i Kamerun, inte kameruneser som söker asyl i Europa. US Committee for Refugees and Immigrants (läs vidare här) skriver också mest om flyktingar från Chad och Nigeria som kommer till Kamerun, men nämner också att ungefär 4000 personer per år (2005, antar jag, eller kanske 2004) tar sig därifrån (fast det kanske bara är till USA?).
Om tjejen jag tjuvlyssnade på igår tyckte sig ha rimliga asylskäl (fast schweizarna tyckte det ju uppenbarligen inte eftersom hon hade fått avslag) kan det antingen ha med specifikt kvinnovåld att göra, eller så har hon familjemedlemmar som är i blåsväder.
Utlänningars situation i Schweiz
Det här blir långt. Igår var jag på någonsorts civilståndskontor i Neuchâtels kommun för att hämta ett papper, men jag fick vänta lite för det stod ett par med en mycket liten bebis där och pratade med tanten bakom disken. Normalt tycker jag det är rätt intressant att tjuvlyssna på folk, men det här kändes riktigt unket ? när jag hörde om deras problem upptäckte jag att jag satt och generat stirrade på väskan jag hade i knät.
De var där för att registrera dotterns födelse, och för att pappan skulle kunna erkänna faderskap. Men, tanten kunde inte registrera barnet, därför att mamman inte hade några identitetshandlingar (enligt resonemanget: mamman har ingen fastställd identitet, och därför kan inte barnet heller få någon). Det enda hon hade var ett avslag på sin asylansökan, där det fastslogs att hon måste lämna Schweiz och resa tillbaka till Kamerun senast i början av september. Och eftersom barnet inte kunde registreras kunde pappan (som var schweizare) inte erkänna det, vilket innebär att barnet inte kunde få schweiziskt pass och inte ha nån anknytning till Schweiz. Detta, i sin tur, innebar att ifall tjejen, på de fem veckor hon har på sig innan hennes avvisningsbeslut verkställs, lyckas få fram ett pass eller en födelseattest kan barnet registreras, pappan kan erkänna det, och barnet får då rätt att stanna i Schweiz (tror jag i alla fall; det får i alla fall större rätt att stanna än vad det har i nuläget), vilket innebär att mamman också kan stanna. Får hon däremot inte fram nåt papper som åtminstone säger när och var hon är född så avvisas hon och tar barnet med sig ? och pappan får ingen som helst rätt till barnet.
Förutom den uppenbara tragedin med pappan och barnet kan man väl anta att de två föräldrarna ser något hos varandra och inte vill skiljas åt (och har hon inga papper kan de väl inte gifta sig heller, vilket annars skulle underlätta det hela, eftersom barnet då automatiskt blir pappans också), och så är det en intressant fråga varför tjejen stack från Kamerun till att börja med. Så vitt jag vet är inte Kamerun ett land som man anser att det föreligger asylskäl från, så förmodligen är hon en arbetskraftsinvandrare som (felaktigt) sökt asyl, och därför fått avslag. Men, man vet inte i det individuella fallet ? kanske hon faktiskt tyckte sig behöva asyl.
Hela historien kändes riktigt genomsorglig. Och värre ska det bli, tydligen. Jag är med i Amnesty Internationals Neuchâtelsektion och vårt stora projekt där är två nya lagar, en om asyl och en om utlänningar (läs gärna mer på Amnesty Schweiz hemsida). Under våren har vi samlat namnunderskrifter för att kräva folkomröstning om dessa lagar (man folkomröstar inte automatiskt om allt; i det här fallet krävdes det typ ½ miljon underskrifter för att få en folkomröstning till stånd), och nu när folkomröstningen är planerad till den 24 september drar vi igång värsta kampanjen för att få folk att verkligen rösta nej.
Utlänningslagen är mindre hemsk än asyllagen. Den lag som nu gäller är uråldrig, typ från 30-talet, och en del saker i den nya lagen är förbättringar (fast de går inte nödvändigtvis tillräckligt långt, tycker Amnesty; t ex gör den nya lagen att en utländsk kvinna som är gift med en schweizare inte kan lämna honom förrän efter 3 år, även om han är våldsam, ifall hon vill stanna kvar i Schweiz; med gällande bestämmelse måste hon ha varit här i fem år för att ha rätt att stanna efter separationen). Men den är ändå ingen dans på rosor: t ex kan man under den nya lagen hålla folk inspärrade i sammanlagt 24 månader (en våldtäkt i Schweiz ger oftast också 2 år, som jämförelse) utan att de har gjort något ? bara för att de inte har tillstånd att vara i landet och man inte kan skicka ut dem, t ex för att de saknar papper. Systemet är inte bara utom all proportion, utan också dyrt som synden och verkanslöst, eftersom det har visat sig att den illegala invandraren kommer att bestämma sig för att gå med på att resa hem eller inte under de tre första månaderna ? så resterande max 21 månader är bara omänsklig förvaring. Och skicka tillbaka folk kan man enl den nya lagen göra under riktigt förnedrande omständigheter, med blöja och fastbunden i en rullstol, i värsta fall. Det görs också en avseevärd åtskillnad mellan europeer och andra utlänningar, t ex i regler om hur länge och under vilka omständigheter en utlänning i Schweiz får ta hit sin familj. Och hittills har det visat sig att mellan Zürich, där lagen tillämpas strängast och man låser in 95% av illegala invandrare, och Genève, där lagen tillämpas slappast och man låser in 7 % av dem, är det bara två procentenheters skillnad på hur många människor man utvisar (13% resp 11%) och då kan man ju fråga sig om det är värt att så mycket lidande, godtycklighet och kafkansk ångest för två ynka procentenheter.
Den nya asyllagen, däremot, är riktigt avskräckande. Tidigare har lite alla möjliga papper (som körkort eller födelseattest) accepteras som identitetshandlingar ? men nu måste det vara ett ID-kort eller ett pass, och detta måste presenteras inom 48 timmar efter ankomsten till Schweiz. Men i rätt många situationer är det den som har bäst asylskäl som har allra svårast att få fram ett pass eller ett ID-kort (vilket i sig är ett Moment 22 eftersom blotta faktum att man har ett pass kan anses bevisa att man inte är så förföljd att man har asylskäl). Ungefär 40% av jordens befolkning har enligt UNESCO inga papper, och under 2004 hade bara 69% av asylsökande i Schweiz någon form av papper, alltså körkort och födelseattester inräknade (under kriget i Bosnien, t ex, brändes arkiv med identitetshandlingar systematiskt så att det var omöjligt att få fram några handlingar ens i efterhand). Nödutgången är att man ?trovärdigt ska kunna visa att man är flykting? ? men minsta motsägelse i ens historia (t ex om två familjemedlemmar ger olika versioner av hur många milismän som trängde in i deras hus, eller olika tidsangivelser) kan leda till att man betraktas som icke trovärdig och därför inte behandlas.
Alla som inte uppfyller de här kraven hamnar i facket ?non entrée en matière? (NEMs), dvs, deras ansökningar behandlas inte ens. Då får de ingen hjälp av socialen, utan kan bara få ett slags rudimentär nödhjälp, vars standard varierar kraftigt beroende på vilken kanton man befinner sig i. Ofta är det underjordiskt boende i militärförläggningar (som dessutom är stängt mellan 8 och 18 så att folk måste driva omkring på gatorna under den tiden) och man måste byta förläggning i intervaller. Detta innebär att barn inte kan gå i skolan (vilket bryter mot barnkonventionen) och de vuxna har inte rätt att arbeta, så det finns inte heller nån väg ut ur återvändsgränden. Inte ens ensamma barn, åldringar, sjuka eller gravida är undantagna från reglerna. Det enda som hjälper är om man, t ex genom kontakter i hemlandet, kan lyckas skaffa fram nya dokument eller upplysningar så att ens fall kan prövas till slut, men enligt den nya lagen måste man betala för denna omprövning. Medan omprövningen pågår får man fortsätta leva av nödhjälpen. Och så här kan man, om man har otur, alltså få leva i åratal.
Enligt Amnesty är meningen med lagen att försöka få NEMs att lämna Schweiz olagligen (för de har ju inga dokument och kan inte lämna Schweiz lagligen) ? men Schweiz har avtal med alla länder runtomkring som säger att Schweiz måste ta tillbaka ?sina? asylsökande ifall de påträffas i något grannland. Varken den federala nivån eller kantonerna vill betala för den här karusellen, och det kan man kanske förstå, så ineffektiv som den verkar och så mycket lidande som den orsakar. I stort räknar Amnesty med att 3-4% av de asylsökande är ute efter att utnyttja systemet, medan 72% är såna som faktiskt har asylskäl ? antingen sådana som behöver asyl permanent eller såna man inte kan skicka tillbaka pga en för ostadig situation i hemlandet. Resterande 24% får inte asyl, men är inte för den sakens skull fel ute ? t ex kan deras situation i hemlandet ha förbättrats så att deras asylansökan avslås. I vilket fall, varför ska man göra det så hemskt för alla för att hindra 3-4% från att mygla? Det är ju inte som att man inte kan avslå deras ansökan ändå.
Jag får ju inte rösta här själv, men jag kommer att göra vad jag kan för att övertyga dem som har rösträtt om rimligheten i att rösta nej. (Ska börja med att predika för mina abstention-vänner...) Men om någon sitter på ett schweiziskt pass, se till att rösta nej till asyllagen och utlänningslagen den 24 september. Och håll en tumme för att paret jag tjuvlyssnade på igår får registrera sitt barn, också.