En nästan perfekt demokrati
Enligt The Economists demokratiindex (läs artikeln här) som verkar bygga på och utveckla Freedom Houses arbete (här finns Freedom House) är Sverige världens mest demokratiska land. Som patriot (ja, jag är officiellt patriot numera, för det får man vara när man är utlandssvensk ? och jag har numera skrivit ut mig ur folkbokföringen och flyttat till Schweiz på allvar) skiner och hoppar jag förstås av stolthet.
Men samtidigt?. Vad gör Sverige till en bättre demokrati än t ex Schweiz som slutar på tionde plats? Enligt indexet är den främsta skillnaden att vi har högre valdeltagande ? men är det verkligen jämförbart mellan en representativ demokrati där vi oftast bara röstar en gång vart fjärde år, om vilka som ska fatta besluten åt oss, och en direkt demokrati, där det röstas flera gånger i halvåret, och oftast om komplicerade sakfrågor? Sedan verkar Schweiz få lite avdrag på sitt statsskicks effektivitet; jag antar att det handlar om deras ständiga koalitionsregering, och om att folkomröstningsinstitutet gör det svårt att få igenom förändringar ? redan på Statskunskap A I Uppsala får man lära sig att folkomröstningar gynnar status quo.
Men visst är det intressant att fundera på varför valdeltagandet är så lågt i Schweiz (oftast ligger det på omkring 50%). Är det alltid samma människor som röstar, eller röstar man när man är tillräckligt intresserad av en fråga för att orka sätta sig in i den? Mina egna, helt ovetenskapliga, iakttagelser gör att jag lutar åt det första alternativet. Har man inte vanan att sätta sig in i frågan så kastar man röstpapprena direkt när de kommer, oavsett vad frågan handlar om. Har man däremot för vana att rösta så läser man igenom papprena, blir kanske t o m intresserad av frågan och följer den i media, men röstar i vilket fall. (Sedan är det en annan fråga hur viktigt det är med folk som röstar i frågor de inte bryr sig om att ta reda fakta om ? är verkligen högt valdeltagande ett mål i sig själv, om folk inte bryr sig om att informera sig ordentligt?)
En annan fundering som The Economists artikel inspirerar till är denna: om Sverige är en nästintill perfekt demokrati, vad har vi då för krav? Vi vet ju att Sverige inte alltid är en dans på rosor det heller utan också dras med demokratiska problem.
En annan pikant detalj i undersökningen är att Italien som enda västeuropeiska land hamnar i grupp nummer 2, demokratier med brister ("flawed democracies") i demokratiligan, medan Uruguay, Costa Rica och Mauritius klarar kraven för grupp 1, fullödiga demokratier ("full democracies"). Det som drar ned Italien verkar främst vara styrelseskickets (in-)effektivitet och det låga politiska deltagandet (och alla som har läst Robert D Putnam, Making Democracy Work, vet att det låga politiska deltagandet i Italien är särskilt påtagligt i den södra delen av landet och dessutom ? i alla fall om man vill tro Putnams teorier ? knutet till lågt föreningsdeltagande och sämre sociala kontakter i allmänhet). Vad gäller ineffektiviteten antar jag att korruption, vilket Italien ju är känd för enligt europeisk standard, drar ned betyget där en del.
I grupp 3, hybridregimer, finner vi många u-länder men också t ex Ryssland och Turkiet (och inget av de länderna är ens särskilt högt rankat inom den gruppen). Och slutligen, i grupp 4, auktoritära regimer, finner vi de stater vi oftast ser som diktaturer, med värstingen Nordkorea allra längst ned i botten. Nordkorea får för övrigt ihop 0.00 poäng av 10 möjliga på indikatorn medborgerliga friheter?. Men vem hade väntat sig nåt annat?
Slutligen, om man vill dra paralleller till Esping-Andersens forskning om olika välfärdssystem (och det finns väl inte så många exempel på tillfällen när jag har missat att dra in herr Esping-Andersen i vad jag nu funderar på för ögonblicket ? läs mina inlägg t ex här) är det intressant att notera att Sverige som demokratiskt föredöme i listan följs av andra stater med socialdemokratiska välfärdssystem, nämligen Norge, Danmark, Finland och Nederländerna (och Island, men de är så vitt jag minns inte med i Esping-Andersens klassificering). Sedan kommer ett sjok av liberala välfärdssystem med Australien, Canada, Schweiz och Nya Zeeland (USA och Storbritannien skulle logiskt sett ha platsat här, men har blivit nedputtade i ligan p g a de inskränkningar i de medborgerliga friheterna som de har inför i samband med kriget mot terrorismen), och av resten av de fullödiga demokratierna har flera vad Esping-Andersen klassar som konservativa välfärdssystem (t ex Tyskland, Frankrike och Spanien). Vad beror detta på? Är variablerna i indexet valda så att ett socialdemokratiskt välfärdssystem får en stat att se mer demokratisk ut i indexet? Eller är det så att en bättre demokrati gynnar utvecklandet av socialdemokratiska välfärdssystem? Där har ni en fundering att tugga på!
Sjukförsäkring
Jag har övergivit mitt system med svensk hemförsäkring kompletterad med reseförsäkring och bestämt mig för att skaffa en schweizisk försäkring. Detta är lättare sagt än gjort, och framför allt är det totalt meningslöst ? men nödvändigt om man bor här hyfsat permanent.
Två försäkringar är obligatoriska om man är bofast i Schweiz: en sjukförsäkring och en olycksfallsförsäkring. Har man ett jobb så står arbetsgivaren för olycksfallsförsäkringen men så alltså icke i mitt fall. Dessa båda försäkringar är samma vilket bolag man än tar dem hos, men priset är olika, beroende på var man bor och hur många man är i samma familj som försäkrar sig hos samma bolag. Bolagen får inte tjäna pengar på de obligatoriska försäkringarna, men däremot får de sätta underpris för att locka kunder till sig, och sedan sälja frivilliga tilläggsförsäkringar till dem.
När man alltså har bestämt sig för vilket bolag man vill anlita måste man bestämma sig för hur hög självrisk man vill ha. Den kan väljas låg, men då betalar man höga månadskostnader, eller hög, och då blir månadskostnaden förstås betydligt lägre. Min pojkvän, som gillar grafer, ritade upp olika självrisknivåer och hur mycket de kostade per år som en funktion av hur mycket pengar man är sjuk för och vi kunde snabbt utläsa att man måste vara sjuk väldigt mycket för att tjäna på den låga självrisken, och därför tog jag istället så låg månadskostnad som möjligt.
Det intressanta, i alla fall för en svensk, är att man inte betalar för att sedan få billig sjukvård när man behöver den, nej, man betalar för att sjukvården överhuvudtaget ska ha råd att finnas. Blir man sedan sjuk betalar man ändå i princip självkostnadspris. Med den självrisken vi valde måste jag vara sjuk för över 15000 kr per år för att få tillbaka något alls, och även efter de första 15000 kronorna ska jag betala 10% av min egen vårdkostnad. Dessutom betalar jag ca 1000 kr i månaden oavsett om jag är sjuk eller inte.
Detta är ett liberalt välfärdssystem i en liten ask ? alla betalar, men bara den som är riktigt, riktigt sjuk får något tillbaka (läs tidigare inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här och här) och jag kan förstå att det har legitimitetsproblem för det är ju inte skoj att betala när man vet att man ändå kommer att bli tvungen att betala för sig själv den dag man blir sjuk. Visst känns det väl ändå roligare att betala en hög skatt och veta att man har råd att bli sjuk?
Rollmodell
Sverige är högaktuellt här i Schweiz för tillfället. I alla fall om man som jag håller ögonen öppna efter allt som har med Sverige att göra. Idag var det en huvudnyhet att federalrådet (typ minister) Pascal Couchepin var på resa i Skandinavien för att lära sig om den svenska vården. Le Temps hade passat på att intervjua honom i Stockholm där han hade varit på studiebesök på Karolinska Institutet och träffat Ylva Johansson och företrädare för Stockholms landsting.
Hans slutsatser var dock blandade: han var impad av Karolinska och hävdade att det var mycket bättre än motsvarade forskningsinstitut i Zürich, men han var totalt oimpad av vårdköer (men vem är inte det) och av bristen på konkurrens. Å andra sidan tyckte han det var fint att vård var så billigt i Sverige och att vården, trots att standarden är i stort sett den samma i Sverige och i Schweiz, kostade den svenska staten så mycket mindre i andel av BNP. Å andra sidan hävdade han att den solidaritet som det progressiva skattesystemet och de regionala transfereringarna innebär bara är möjligt i ett så ?religiöst och kulturellt homogent samhälle? ? om folk slutar känna samhörighet och solidaritet med varandra brakar systemet samman (trodde han, i alla fall).
Jag har två kommentarer:
1) Kära monsieur Couchepin, skillnaden är att vi har ett kollektivt baserat, socialdemokratiskt, välfärdssystem i Sverige och i Schweiz är välfärdssystemet individuellt och liberalt. Dessa välfärdssystem har visserligen gemensamma rötter, men i det socialdemokratiska (som förkommer i Skandinavien samt i Holland) får även medelklassen tillbaka en stor del av vad den investerar, vilket gör att de höga skatterna åtnjuter en viss legitimitet. I det liberala systemet (som främst förekommer i Schweiz och i de anglo-saxiska länderna) betalas det lite extra, som kommer de allra sämst ställda till godo, men medelklassen får inte mycket tillbaka av vad de betalar, vilket gör att folk tycker illa om att betala skatt, trots att skattetrycket är rejält mycket lägre än i det socialdemokratiska systemet. Allt detta om man får tro Gösta Esping-Andersen (läs mitt förra inlägg om Esping-Andersens välfärdssystem här) ? och det tycker jag man ska göra, i alla fall till en viss gräns.
2) Kunde inte herr ministern ha kollat lite på det där med den svenska föräldraförsäkringen också, när han nu ändå var i Sverige? Det finns många intressanta fenomen inom det området som Schweiz kunde vinna på att läsa på lite om. T ex vad gäller tillgången på dagisplatser, lång och delad föräldraledighet, lite allmänt om kvinnors plats på arbetsmarknaden ? ja, och så var det ju det där om sambolagen.
Bra längst bak på planen men svaga framtill
Nu har Schweiz åkt ur fotbolls-VM vilket väl knappast var en överraskning. Det var snarast överraskande att de lyckades bli bäst i sin grupp under gruppspelet. Jag vet nu inte särskilt mycket om fotboll, men till och med jag kan se att problemet med det schweiziska laget är att de inte har nåt vidare anfall. Däremot har de ett grymt försvar och jag tror jag hörde nånstans att innan Schweiz började ta emot straffar från Ukraina i den sista match de spelade i detta VM var de det enda lag som inte hade tagit emot nåt endaste mål.
Och eftersom fotboll, som så mycket annat i mitt liv, bara är ett symptom på politska eller statsvetenskapliga omständigheter, insåg jag att det finns en intressant parallell att dra här: Även i stort, på det samhälleliga planet, är Schweiz nämligen grymma på att hålla nollan men dåliga på att få fram några bollar. Detta innebär t ex att miniminivåer är hyggliga i Schweiz. Alla har en obligatorisk sjukförsäkring (inte självklart i ett liberalt välfärdssystem) och alla får gå i skolan, t ex. Man kan liksom inte sjunka hur djupt som helst i Schweiz. Å andra sidan är systemet inte heller särskilt progressivt. Som jag redan har nämnt är föräldraledigheten t ex en skandal och följaktligen föds det inte tillräckligt många barn.
Det starka försvaret innebär att det inte finns så stora inkomstklyftor som i andra liberala välfärdssystem (USA är förstås det klassiska exemplet) och jag tror att det halvkassa anfallet beror på folkomröstningsinstitutet. Redan på Statsvetenskap A vid universitetet får man nämligen lära sig att folkomröstningar bär på en inneboende tröghet eftersom de gynnar status quo ? det är svårt att mobilisera tillräckligt mycket folk för att rösta igenom en förändring, helt enkelt, och därför tenderar saker och ting att fortsätta som de alltid har gjort. Och här kommer bollarna liksom fram till målområdet men sedan bryr sig ingen om att helhjärtat försöka skjuta in dem i mål, eftersom de flesta tycker att det ju ändå är rätt bra som det är, så varför skulle man ändra nånting?
I den franskspråkiga delen, där jag befinner mig, har man dessutom en tendens att snegla på Frankrike och säga, nej, vi behöver inte göra nåt mer; vi är ju redan bättre än Frankrike! Och förmodligen är det inte så många av dem som har läst min bibel i såna här frågor och därför gör iakttagelsen att Frankrike inte spelar efter samma upplägg ? det franska välfärdssystemet är nämligen konservativt, medan det schweiziska är liberalt ? och att det därför är svårt, för att inte säga meningslöst, att jämföra.
Den bok som jag stödjer mig på när jag resonerar så här heter The Three Worlds of Welfare Capitalism av Gösta Esping-Andersen (1990) och, trots att den inte är den intressantaste bok jag har läst under hela min statsvetenskapliga utbildning, så måste jag erkänna att den är den bok jag oftast kommer tillbaka till när jag vill förklara något jag ser i min omgivning. Esping-Andersen har fått en del kritik för sin teori om de socialdemokratiska, liberala och konservativa välfärdssystemen, t ex att den är mansfokuserad (undersöker mäns vilkor snarare än kvinnors) men det är ändå helt klart en förklaring som passar in bra på diverse vardagsfenomen.