Jävla gubbland #2

I lördags skulle jag och Bebbo ta tåget till Lausanne för att hälsa på en kompis. När man åker tåg är det enklast att ha Bebbo i sjalen på magen, men jag ville ändå ha med barnvagnen, för Lausanne är sjukt backigt och Bebbo är tung.


På grund av strul med biljettautomaten gick jag till biljettluckan, och passade på att klaga på att det är svårt att ta med sig vagnen ombord på tåget (smala dörröppningar och flera trappsteg för att ta sig in). Mannen i biljettluckan fnös typ mest så jag blev irriterad och insisterade. Jag förklarade att jag var medveten om att det inte var ett problem han kunde lösa på direkten, och om att tågen är rätt så nya och väl inte kommer att bytas ut inom den närmaste framtiden, men att de antagligen samlade på kundernas synpunkter nånstans och att jag därför ville ha infört i protokollet att man borde kunna ha med sig en barnvagn på tåget. Då drog han, likgiltigt, en ramsa om att lokaltågen i högre och högre grad byggs utan trappor, men att snabbtågen kör så fort att det inte med dagens teknik går att minska dem på höjden. "Men i Sverige har ju X2000 hissar för barnvagnar och rullstolar!" invände jag inte. Men det borde jag kanske ha gjort för när jag kom ut på platformen så stod det ju faktiskt en hiss där. Den hade han ju kunnat erbjuda mig hjälp med att använda, när jag ändå stod där och klagade på svårigheterna med att ha barnvagn med sig på tåget. Men icke. Det var väl antagligen så att jag fick skylla mig själv som hade barnvagn.... jävla gubbland!


Och när man börjar fundera på saken: när jag första gången pendlade mellan Neuchâtel och Genève, 2004, gick snabbtågen på vissa avgångar, och jag blev sur när jag hamnade på en sån avgång för jag mådde illa i de tågen. På de andra avgångarna gick bekväma intercitytåg som man inte mådde illa av och som dessutom var rymliga och snäppet mer barnvagnsvänliga, och resan tog 1 timme och 13 minuter. Numera går snabbtågen på alla avgångar mellan Neuchâtel och Genève, och restiden har pressats till 1 timme och 9 minuter. Detta är alltså utvecklingen som går framåt - men vem är intresserad av att komma fram till Genève fyra minuter snabbare i ett trängre, obekvämare och mer opraktiskt tåg, som man dessutom mår ännu mer illa i nu för att den sträckan tiden har pressats på är den kurviga biten mellan Neuchâtel och Yverdon (på raksträckan nere vid Genèvesjön gick de gamla tågen lika snabbt)? Det är knappast mammor med barn i alla fall, utan snarare jättebusy affärsmän. Jävla gubbland!


Hur gick det då med barnvagnen? Jodå, när jag skulle kliva på stannar en vänlig människa och erbjuder mig hjälp med vagnen (jag hatar att ta emot hjälp, det är väl därför jag blir så sur över grejer som hindrar mig från att klara mig själv); och ja, givetvis var den vänliga människan en tjej. Och, lustigt nog, gör hon precis den reflektionen som jag bittert hade formulerat i huvudet medan jag väntade på tåget: "Ja, det är ju inte tänkt för kvinnor, det här...".


Jävla gubbland!

Det gick visst bra för UDC i det där valet. Blä. Jag blev så besviken att jag inte ens riktigt har orkat ta reda på hur det faktiskt gick...

Dessvärre är vi - d v s min man, som är den ende i vår familj som har rösträtt - medskyldig. När han tyckte att det var dags att gå och rösta (jag påminde honom), ca kl 13 på söndagseftermiddagen, och för den sakens skull plockade fram sitt röstkort, stod det att läsa på röstkortet att vallokalerna var öppna 10-12 på valdagen.

Que? 10-12? Jävla land, alltså! Hur svårt kan det vara att ha vallokalerna öppna ett par timmar till?

Och - det här är en viktig poäng eftersom det är Schweiz vi snackar om - VEM hinner gå och rösta mellan kl 10 och kl 12 en söndag? Jo, det är inte hemmafruarna, som lagar veckans mest avancerade lunch under den tiden (för lunch intas kl 12 exakt på helgerna), utan det är bara männen, som ändå tillbringar den tiden med att åka runt hos varandra och dricka apéritif. Och då kan de ju lika gärna gå och rösta före, mellan eller efter apéron. Men för de kvinnor som vill rösta krävs antingen omsorgsfull planering så att de kommer ifrån matlagningen, eller ännu omsorgsfullare planering i form av brevröstning på förhand.

Igen: Jävla gubbland!

Mammans ansvar?

Nu när jag inte jobbar längre sitter jag i min soffa omgiven av massa böcker om graviditet och bebisar. OK, jag överdriver lite, men jag har i alla fall några stycken, ärvda, mottagna och lånade. Den största och mest omfattande är fransk så den tar jag med en nypa salt ? den medicinska informationen känns rimlig men i allt som har med familjepolitik, könsroller och uppfostran är jag lite skeptisk mot franska synsätt. Den bästa boken är schweizisk (nån svensk bok har jag dessvärre inte lyckats skaffa mig), sammansatt av alla möjliga barnmorskor, gynekologer, barnläkare, barnpedagoger, familjespecialister etc, med tanke på den franskspråkiga minoriteten här som annars är utlämnad åt fransk information. Den schweiziska boken är bra och hyfsat PK; den talar noga om faderns roll, om hur viktigt det är för båda parterna, familjen och förhållandet att mannen engagerar sig i vänta barn-andet och i barnets uppfostran, liksom att han gör sin del av allt runt-omkring arbete (t ex sociala kontakter och hushållssysslor). Detta kan tyckas självklart, och hade nästan varit fånigt övertydligt i en svensk bok, men här tål det att påpekas. Många unga, ganska moderna schweiziska män har vuxit upp med en arbetande far och en hemmavarande mor, och de har inte behövt fundera runt hur hushållet sköts och vem som gör vad. Därför blir det svårt för dem att inse hur de måste anpassa sitt vardagsliv för att få till en modern relation till sina barn, bättre än den de själva hade till sina fäder. På liknande vis har många schweiziskor en perfektionistisk inställning till moderskap och hushåll och vill gärna försvara sitt revir mot en man som trevande försöker bli insläppt i den sfären. Eller så vill de gärna dela den med honom, men vet inte heller hur det ska gå till.


 

En sak är dock oroande: trots att boken fint förklarar att mamman kan välja om hon vill arbeta efter förlossningen lägger den hela ansvaret för att i så fall hitta och välja någon sorts barnomsorg på mamman. Vadfalls? OK för att kvinnan faktiskt kan välja om hon vill jobba eller vara hemma med barnen i Schweiz (läs gärna en intressant kommentar från Annalena Hellmuller angående detta i ett tidigare inlägg här); själv vill jag arbeta och jag tycker det är orättvist att möjligheten att välja i realiteten bara finns för kvinnor, men låt oss acceptera att sakernas läge är sånt här i landet. Innebär det ändå att kvinnan är ansvarig för att skaffa barnomsorg? Det är inte lätt att få tag i barnomsorg här, och det kostar ofta i princip lika mycket som kvinnans lön ifall hon arbetar ? så ekonomiskt är det ofta inte värt det. Men i väntan på att systemet kan göras lite mer flexibelt, är det inte åtminstone familjens gemensamma ansvar att hitta en form av barnomsorg som barnet och föräldrarna trivs med, fundera runt de ekonomiska konsekvenserna av detta och runt den allmänna planeringen?

 


Denna miss visar att den schweiziska PK-polityren trots allt är rätt grund ? under det fina ytskiktet förväntas rollerna i familjen bestå som tidigare, och vill kvinnan vara ?modern? och yrkesarbeta förväntas hon själv bära konsekvenserna av det valet.


Dagisplatser i Neuchâtel

Brevid min sambos jobb ligger det ett dagis, och vi hade planerat att gå dit på studiebesök för att se om det verkar bra (min sambo har aldrig gått på dagis ? hans mamma är överambitiös hemmafru ? och dagis ses av vissa här som en hemsk institution som härbärgerar de stackars barn som inte har en hemmamamma). Vi vet alltså inget om hur de schweiziska dagisen är, och det kan ju hända att det ligger något i deras rykte som förvaringsplatser. Men i väntan på att vi ska hinna iväg på det där besöket gick min sambo förbi och passade på att höra sig för om det var svårt att få plats, för att veta hur bråttom det är för oss att ställa oss i kö. På frågan om det fanns lediga platser fick han det bisarra svaret: ?Det beror på vilken dag.? ?Vilken dag?? frågade han, lite ställd, och damen svarade: ?Ja, en del dagar har vi lediga platser, andra inte.?

Av detta kan man sluta sig till att dagis inte, som i Sverige, är en pedagogisk lekskola där barnen är medan föräldrarna är på jobbet. Nej, det verkar här som att dagis är tänkt som en avskjälpningsplats där mamman kan lämna barnet några timmar i veckan så att hon kan gå och handla eller vad hon nu vill göra. Även i dagisarrangemangen antas det alltså att mamman är hemmafru.

Jag hoppas att barnen åtminstone gör nåt roligt och gärna pedagogiskt och utvecklande under de timmar de är där....

Kan man starta ett föräldrakollektiv, kanske? Jag har en kompis med en liten dotter, och hon känner önskan att börja jobba igen. Hon ser redan nu efter en grannes unge några timmar i veckan. Min sambo har en kollega som ska bli far ungefär i samma veva som vårt barn föds och om man kan träffa lite folk i mammagruppen eller så borde man kunna få ihop fem ungar med sympatiska föräldrar så att varje förälder kan ta en halvdag i veckan... Fast jag tvivlar ju på att jag kommer klara att hålla reda på ett barn så fem är kanske att ta sig vatten över huvudet, även om det bara rör sig om en förmiddag eller eftermiddag i veckan.

« Pojkleksaker »

En dag för ett par veckor sedan hade jag handlat massor av tung mat och tog därför bergbanan hem istället för alla trapporna. I bergbanevagnen satt en liten pojke, kanske i 5-6 årsåldern, och förklarade för sin mamma på vilket sätt hans nya leksak var olik alla de andra han redan hade och alla fantastiska finesser den hade. Det var nån sorts stridsleksak; jag är nu ingen expert, men det var en plastfigur med lite magiska egenskaper och fantastiska vapen. Pojken var i alla fall ohyggligt entusiastisk, och ingen i vagnen kunde missa vilken sjukt rolig leksak det var.


Med i vagnen var också en liten flicka, kanske 3-4 år, och hennes mamma. Flickan blev givetvis nyfiken på den fantastiska leksaken och närmade sig med stora ögon pojken och hans mamma. Jag tror inte pojken misstyckte att visa upp sin leksak för ett yngre, beundrande barn, men pojkens mamma vände sig till flickan och sa (i och för sig vänligt): Det här är en pojkleksak; den är inget för dig.


Hur kan man göra så? Jag hade lust att ställa mig upp och skälla ut henne och jag vet fortfarande inte varför jag inte gjorde det. Flickan var ju uppenbarligen intresserad så det kan ju inte ha varit för att ?flickor inte gillar den typen av leksaker?. Kanske ville hon bara inte att flickan skulle hänga där, men då hade hon ju kunnat säga: Det är en leksam för större barn än du, eller till och med: Det är hans leksak, inte din. Det hade ju varit ovänligare, men då hade hon i alla fall inte satt idén att det finns saker hon inte kan göra för att hon är flicka i huvudet på en treåring.


Av något skäl reagerade inte heller flickans mamma. Hon hade ju låtit sitt barn titta så förmodligen tyckte inte hon att det var ett problem att plastgrejen var en pojkleksak. Hade det varit mitt barn så skulle jag ha tagit med henne och köpt en sån där leksak på studs, även om jag i princip vill hålla mina barn ? flickor och pojkar ? borta från krigsleksaker. De känns inte så värst pedagogiska.