Lurad
Den senaste snackisen är annars att en kanadensisk radiokomiker ringde upp Sarah Palin och utgav sig för att vara Frankrikes president Nicolas Sarkozy (här kan man lyssna på busringningen). Han bubblade på och betedde sig mer och mer suspekt, men Palin förstod ändå inte att hon blivit lurad förrän snubben själv bekände färg (då bröt Palins medarbetare samtalet).
Visst kan man tycka att det är skoj att Palin lät sig luras, men jag tycker nog inte det. För det första borde Palins personal ha fattat att det var en skojare som ringde och inte kopplat fram honom - det är normalt om man har anställda för att filtrera samtalen att faktiskt anta att den som ringer är den han utger sig för att vara. Om hennes personal t ex hade bett att Palin skulle få ringa upp hade hela skämtet gått åt skogen, eftersom killen som ringde befann sig i Kanada, inte i Frankrike.
För det andra höll hela skämtet ganska låg kvalitet; två av de grövsta poängerna var t ex på franska (om “tuer des bébés foques” - att döda sälungar - och “rouge à lèvres sur un cochon” - läppstift på en gris), och enligt min ringa mening är det riktigt låg humornivå att driva med någon på ett främmande språk som denna inte kan antas förstå. Kanske kul för radiolyssnarna i Quebec, men det säger knappast något om Palin. Vidare förekom i alla fall två sexistiska skämt - och det är så trist och klichéartat att en man som driver med en kvinna alltid måste förfalla till sånt! Å andra sidan är ju fransmännens rykte som det är, så jag hade förmodligen inte heller anat oråd om Frankrikes president hade börjat komma med sexuella anspelningar - jag hade nog bara antagit att han var som majoriteten av alla andra fransmän jag hade konfronterats med (som en parentes säger min erfarenhet dessutom att genomsnittsfransosen är värre med sexuella anspelningar om han pratar engelska än om han pratar franska - det är som att han måste väga upp sitt dåliga uttal genom att skrävla än värre).
Komikern själv påstod att han ville testa “ifall Palin verkligen är så dum som folk påstår”, och det tyckte han nog att hon visade sig vara. Men, i ärlighetens namn, hade det inte varit roligare, relevantare, originellare och modigare att busringa till McCain själv? Jag blir så trött på att Palin tilldelats rollen som slagpåse i den här valrörelsen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, palin, busringning
Biden och Palin
Sarah Palin beskrevs som något av en superkvinna; som jag har skrivit tidigare har hon ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, hon har en universitetsexamen i journalistik och har gjort kometkarriär i Alaskas politiska liv, först som borgmästare och sedan som guvernör. Och så vill hon ju framstå som en vanlig “hockey mom” (Alaskas version av “soccer mom”, antar jag) som styr och ställer med sin stora familj. I dokumentären gjordes det dessutom stor sak av att hon jagar (och fällde sin första älg som 10-åring, om jag inte minns fel) och att hon är pingstvän. Helhetsintrycket blev ungefär: det här är inte en person som jag skulle vilja bli vän med, och dessutom kändes det som att något klingade falskt, att det måste finnas en lögn nånstans för att det blir för svårt att hålla ihop den levnadsteckningen med de (mycket konservativa) åsikter hon står för, och ändå framstå som en vanlig människa.
Porträttet av Joe Biden var däremot mycket mer sympatiskt än jag hade väntat mig. Stor emfas lades vid hur han hade förlorat sin fru och (flera? jag minns inte) barn i en bilolycka och sedan under flera år levt som ansvarstagande singelförälder och pendlat hem från Washington varje kväll för att kunna vara med sina barn, innan han till slut gifte om sig. Det enda egentliga ifrågasättandet av hans politiska trovärdighet kom i samband med en domarutnämningsaffär under Bush, och även där klarade sig Biden enl dokumentären mer eller mindre med ära och redlighet i behåll. De stora frågetecknen gällde istället Bidens hälsa.
Jag tycker på ett sätt det var skönt att de kunde göra en ordentlig djupdykning i Bidens liv utan att hitta så mycket att anmärka på; jag hade väntat mig att han skulle ha en del smutsigt mjöl här och var i påsen, på samma sätt som den bara marginellt äldre McCain. Men på ett annat sätt stör det mig mycket att Palin, som ju framstår som en lite overklig karaktär, granskades så hemskt mycket mer osympatiskt. Att en äldre man som Biden har kunnat sköta en politisk karriär och samtidigt ta ett stort ansvar som förälder får han massor av cred för, men att en ganska ung kvinna som Palin har hunnit föda och uppfostra fem barn medan hon gjort karriär fick inte lika mycket erkännande. Jag tror det ligger något i att Palin döms hårdare än männen. Måttstocken är byggd för att passa dem, så hon får inte ordentligt med uppskattning för sina förtjänster, och massor av stryk för t ex sin bristande utrikespolitiska erfarenhet.
Missförstå mig inte - jag har hittills inte hittat särskilt många sakfrågor där jag är överens med Palin, men jag tycker fortfarande att hon är en intressant och rolig kandidat. Och det stör mig att se henne illa behandlad. Jag respekterar verkligen McCain för att han vågade sig på ett så udda och spännande val, och jag hoppas hon håller i sig valrörelsen ut, trots de röster som särskilt de senaste dagarna har höjts för att hon ska dra sig ur.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, biden, palin
Revealed
Helt klart förefaller Obama mer sympatisk - men nästa vecka är det vicepresidentkandidaterna som ska avslöjas, och då antar jag att det blir en motsatt bild. Biden är gubbe och nästan lika gammal som McCain, och har förmodligen hunnit med lika mycket skandaler som han, medan Palin är ung och antagligen relativt obefläckad. Å andra sidan blir det nog svårt för henne att slå Obama i sympatisk framtoning.
Läs även andra bloggares åsikter om USA-valet, Obama, McCain, Palin, Biden
Svart eller vitt?
Jag är fortfarande lite besviken över att Hillary Clinton inte blev demokraternas presidentkandidat. Ja, hon är inte lika tilltalande som person som Obama (fast nu börjar jag i och för sig tröttna rejält på honom, hans hmmm:ande när han talar, hans trista och fega val av vicepresidentkandidat, och hans fåniga cheerleader-beteende under ett torgmöte som jag såg på TV häromdagen), men jag står fast vid min åsikt att hon har koll på frågorna. Kanske behövde den här valkampanjen verkligen just kontrasten mellan en svart och en vit kandidat (lite lustigt att Obama råkar vara färgad och McCain blek och vithårig men ni får se det hur ni vill), men visst är det oftast så i politik att de realistiska och rimliga lösningarna står att finna nånstans i gråzonen? Clinton var gråzonskandidaten.
Efter att ha läst Richard Holbrookes artikel i Foreign Affairs om näste presidents utmaningar, tänkte jag lite kallsvettigt på hur det blir om McCain vinner: Holbrooke ägnade mycket energi åt att peka ut alla utrikespolitiska områden där han står för samma linje, eller en tuffare linje, som Bush. Men å andra sidan: Holbrooke hade sin storhetstid under Clinton-eran, som en av Albrights närmaste medarbetare och fredsmäklare i Bosnien, och han måste ju nästan stödja Obama över McCain med den bakgrunden. Och dessutom känns det som ett stort problem med utrikespolitiken under Bush-eran har varit hattandet och velandet, och där tror jag att McCain med sin utrikespolitiska erfarenhet är ett starkare kort. I de flesta frågor är det bättre att antingen hacka eller mala, liksom.
I Obamas fall, även om jag i grunden gillar hans idéer och approacher bättre, är jag rädd att han faktiskt inte riktigt vet vad han talar om. Han är lite populistisk, till och med, och kanske behöver han vara det för att få folk att rösta på honom. Förhoppningsvis har han goda rådgivare och kommer att föra en utrikespolitik som liknar den vi hoppas på om han väljs. Jag fortsätter förstås följa kampanjerna med stort intresse, men kanske kommer det att spela mindre roll än vad vi tror vem som väljs. Båda kandidaterna kommer av verkligheten att tvingas in i gråzonen.
Läs även andra bloggares åsikter om usa-valet, obama, mccain, utrikespolitik
Palin
Dessutom verkar hon vara något av en super woman - och det måste man antagligen vara för att kunna vara konservativ och framgångsrik på den nivån. Sarah Palin är bara dryga 40, alltså yngre än Obama. Förutom att hon har slagit massor av rekord bara genom att vara kvinna, har hon gjort det genom sin ungdom. Hon har ett förflutet som sporttjej och skönhetsmiss, och har hunnit med att gifta sig och föda fem barn (det senaste, en son med Downs syndrom i april i år), förutom sin karriär som politiker och journalist. Jag är lite ängslig att hon är den typen av kvinna som gör kvinnosaken en otjänst - som dubbelarbetar så hårt att hon skulle kunna vara en superkvinna och en konventionell man samtidigt. ...men det är väl kanske den typen av karriärkvinna som går hem hos det republikanska partiet.
Det pratas i analyserna här om att McCain överger sitt argument om att Obama är för oerfaren genom att välja en så ung vicepresidentkandidat. Enligt min ringa mening är Obamas val att välja en inventarie i det politiska etablisemanget värre, och McCains val kommer snarare att ge en frisk fläkt åt hans kampanj.
Det här blir nog spännande! Läs även andra bloggares åsikter om USA, McCain, republikanerna, vicepresidentkandidat, Sarah Palin
Ansiktslyftning?
Det är i alla fall min tolkning.
Biden
Annars framförs också “attackhundsargumentet” regelbundet: en av vicepresidentkandidatens huvuduppgifter är att tala illa om det andra partiets kandidat så att presidentkandidaten själv slipper smutsa ned händerna genom att säga elaka och mindre storsinta saker. Och i den rollen ska Biden tydligen vara ett förstklassigt val, van att sätta tänderna i motståndarna.
Men ändå… var han verkligen tvungen att välja en gubbe? Det är så många gubbar ändå i allt som är politik. Kunde han inte ha hittat på något mer originellt? Men, vad vet jag, kanske är USA inte mogen för ett presidentteam utan gubbar. En hyfsat ung, svart, presidentkandidat kanske kräver en gubbe som vicepresidentkandidat för att helheten ska gå ner hos väljarna.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, Obama, Joe Biden
Dubbelt medborgarskap?
Albright
Madeleine Albright är varken ung eller snygg, och definitivt slipad. Men hon kanske inte är intresserad.
Mer CNN
Jag antar att min spekulation om Edwards som Obamas vice presidentkandidat därmed faller. Öppnar detta dörrar för Clinton, kanske? Är det därför hennes supportrar har varit så surriga den här veckan?
Alla föredrar Obama?
Oljan, ekonomin och klimatet
Flera av dem har bytt bil, eller funderar på att byta bil. I en småbarnsfamilj här finns det alltid minst två bilar, och i de fall då det är hemmamamman som ska byta bil handlar det om en nyare bil i samma storleksklass (oftast minivan), men något bränslesnålare. I de fall då det är mannen som ska byta bil kan det dock handla om mer drastiska förändingar; i en del fall går han rent av från en snajdig stadsjeep eller en pickup till en liten bränslesnål enmansbil. Jag har en vän som kör en manuellt växlad Saab 9-3 (dvs samma bilstorlek som min VW Passat, men förmodligen betydligt dyrare i inköpspris) med argumentet att manuell växellåda sparar bränsle. Resten av min bekantskapskrets verkar dock inte beredda att byta till manuella växlar eller gå ned till en bil av vanlig kombistorlek.
Istället ställer de in planerade resor, undviker att äta ute, försöker få extrajobb på kvällarna (i hemmamammornas fall), avstår från att låta sina barn i lekisålder gå på lekis, sitter i allmänhet hemma mer samt försöker spara in på mat och hushållsutgifter genom att storhandla och köpa saker på extrapris. Kortsiktigt är detta givetvis rimliga lösningar på ekonomiska trångmål (fast vilken nationalekonom som helst skulle påpeka att det är dåligt för konjunkturen när hemmamarknaden drar ner på sin konsumtion), men det är ändå intressant att notera att de inte verkar beredda att ändra på sin livsstil. Bara en enda - förövrigt samma vän som kör en relativt liten och manuellt växlad bil - sätter det höga bränslepriset i något som helst positivt samband med klimatfrågan, och säger att det höga bensinpriset kan tvinga fram beteendeförändringar som är positiva på längre sikt. Resten verkar helt inställda på att sitta stilla i båten och vänta på att bränslepriset ska gå ned igen.
Denna passivitet, som i och för sig är fullt förståelig men ändå irriterande för den som liksom jag betraktar det hela delvis utifrån, gynnar republikanerna som vill ta ännu ett steg mot total miljöförstöring genom att tillåta oljeborrning i naturskyddade områden i Alaska. Detta är röstfiske - oljebolagen har redan stora områden där de får borra men som de inte har brytt sig om att utnyttja - och president Bush ägnar sig åt att vädja till kongressen att godkänna det. Men majoriteten i kongressen är demokratisk, och jag tror inte att den kommer att gå med på det.
Jag lider med mina amerikanska vänner, som - såvitt inte konjunkturen vänder så drastiskt att de plötsligt får råd att betala vad bensinen faktiskt kostar - så småningom kommer att bli tvungna att ge upp sin sitta-stilla-i-båten-policy och börja anpassa sig, och jag sörjer över de åtta bortkastade år som Bushs presidentperiod har utgjort. Clinton skrev inte bara under Romfördraget om den internationella brottmålsdomstolen, som jag skrev om häromdagen, utan även Kyotoprotokollet. Bush har vägrat att ratificera båda (och överhuvudtaget uppfört sig oresonligt och oansvarigt under sin tid vid makten). Men tänk om press hade satts på bilföretagen redan för åtta år sedan att ta fram bränslesnåla bilar, understödda av skatter som höjt bränslepriset gradvis. Skattepengarna hade sedan kunnat gå in i infrastrukturutveckling - jag kommer tillbaka till min kära kollektivtrafik! - och satsningar på alternativa energikällor. Jag påstår inte alls att Kyotoprotokollet var svaret på allt, eller ens särskilt mycket, men det skulle åtminstone ha gjort övergången mjukare för de amerikanska konsumenterna.
Det hade varit en tuff politik för Al Gore att föra, men den var nödvändig redan då, och är ännu mer nödvändig idag. Det positiva som möjligen kan komma ur fördröjningen är att väljarna tack vare den ekonomiska krisen blir mer benägna att välja rätt. Även om jag tror att redan McCain skulle sköta krisen bättre än Bush, kommer jag att lobba så gott jag kan och hålla tummarna frenetiskt för att väljarna den här gången bestämmer sig för att rösta för förändring. Vilket ju bara råkar vara Obamas valspråk.
Läs även andra bloggares åsikter om klimatförändingar, bensinpriset, USA, förändring
McCarthy?
En republikansk kvinna?
Men det är många faktorer som måste vägas in i hans val. Han måste ha en hyfsat ung vice-president, en som inte ser ut att kunna få en hjärtattack vilken dag som helst, utan som ser frisk och robust ut och kan anförtros alla tömmar ifall McCain själv skulle kajka ihop. Vidare befinner sig McCain själv i den liberala mittfåran, så han behöver antagligen en rätt så konservativ vice-president. Och de väljare som skulle uppskatta en riktigt konservativ vice-president skulle möjligen motsätta sig en kvinnlig kandidat. Och dessutom är frågan om Clinton supportrar skulle rösta på en riktigt konservativ kandidat, bara för att denna kandidat var en kvinna.
Nej, jag tror att McCains optimala vice-presidentkandidat skulle kunna vara en ganska liberal kvinna, snäppet till höger om McCain och mellan 50 och 60 år gammal. Samt gärna från östkusten eftersom McCain själv kommer från sydväst. Jag undrar om det finns nån sån kandidat.
Läs även andra bloggares åsikter om McCain, vice-president
Strategier och maktspel
Annars har McCain varit ovanligt mycket i fokus de senaste dagarna. Det började med att han fick skaka av sig stödet av en pastor med radikala idéer (finns många pastorer med radikala idéer i det här landet, och som Obama också fick känna på fö nån månad sedan är deras stöd inte alltid en tillgång), och tydligen var det med viss bitterhet han blev tvungen att ta avstånd från just den här pastorn som, framkom det, hade ansetts särskilt viktig för att han ska få med sig "den kristna högern", dvs de konservativare delarna av det republikanska partiet, de som tycker att McCain är för liberal.
Han har också utmanat dessa väljare genom att vara med i Ellen DeGeneres pratprogram på TV. DeGeneres är lesbisk och frågade förstås McCain om hans syn på homoäktenskap (dessa har precis blivit lagliga i Californien, och DeGeneres ska till att gifta sig med sin flickvän) och McCain svarade ungefär att de väl var överens om att de inte var överens i den frågan, men att han ändå gav henne sina varmaste lyckönskningar. DeGeneres frågade då om han kunde tänka sig att "walk her down the aisle" (hon syftade på den - enligt min ringa mening totalpuckade - amerikanska traditionen att brudens far går uppför kyrkans mittgång med bruden för att "överlämna" henne (ja, jag sa ju att det var debilt!) till brudgummen). Det var ju onekligen ganska fyndigt frågat så både det och McCains svar ("touché!") blev dagens lustighet i amerikansk media. Men genom att utsätta sig för sånt här flirtar McCain med liberala mittväljare och hoppas kunna snärja såna som hade föredragit Clinton och inte riktigt kan fördra Obama. Å andra sidan vänder han ju ryggen åt de konservativa republikanerna, men de kommer ju knappast att rösta på Obama i vilket fall och kanske är risken att de avstår helt från att rösta också relativt liten.
Eftersom McCain är till åren kommen har undringar om hans hälsa hörts från alla håll, och under stor dramatik har delegationer från utvald media nu fått se hans hälsojournaler. Det fanns inte särskilt mycket att dölja i dem, så jag tror att det hela bara var en ploj för att dra lite uppmärksamhet från det som verkligen händer i McCain-land den här helgen: McCain har officiellt några dagars ledigt för att hänga med några vänner och ägna sig åt friluftsaktiviteter som hiking (just det där med hikandet trycks det förstås på, ifall någon fortfarande inte skulle vara övertygad om att McCain är i god hälsa för att vara dryga 70 år gammal). Men bland vännerna finns tre potentiella vice-presidentkandidater, så spekulationerna säger att storpolitik bedrivs under den oskyldiga ytan den här helgen. McCain bor i Phoenix, tyvärr, annars skulle det här kunna bli en andra "Bankerydsöverenskommelse" för mig. (Bankeryd är den lilla håla utanför Jönköping som inte bara är min hemort, utan även Kd:s Göran Hägglunds, och det var därför de borgerliga partiledarna träffades just där för sina sista kompromisser inför valet 2006, alltmedan en av mina gamla högstadielärare, som bor granne med familjen Hägglund, enl uppgift kikade på dem över trädgårdsstaketet.)
I Obama-lägret spekuleras det också i vice-presidentfrågan. Givetvis finns det ingen i hans närhet som (on eller off the record) vill ha Clinton som vice-presidentkandidat, men från Clintonsidan kommer det anonyma inlägg om vilket vinnande team demokraterna skulle vara med Obama som president och Clinton som vice-president. Officiellt dementerar Clintons stab att hon skulle vara intresserad av vice-presidentposten och vidhåller att hon kommer att vinna nomineringen. Själv tror jag att det kanske skulle tjäna Obamas sak att ha Clinton som vice-presidentkandidat, men att det nog är försent; jag är övertygad om att platsen - eller i alla fall någon sjukt viktig ministerpost - redan har lovats John Edwards, för hans stöd till Obama kom alldeles för sent för att verka naturligt. Edwards var vice-presidentkandidat när John Kerry utmanade Bush 2004, och har varit kandidat i årets primärval, men han har hela tiden legat hästländer efter Clinton och Obama. Jag är säker på att Edwards medvetet väntade med att ställa sig bakom endera kandidaten tills han var ganska säker på vem som skulle vinna, och sedan lät han sig köpas dyrt. Och för Obama är han värd ett högt pris (mer än vad han skulle ha varit värd för Clinton) för han drar till sig sådana väljare som annars skulle gå till Clinton.
Strategi och storpolitk, alltså.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, vice-presidentkandidater, McCain
Hyggligt presidentval
Efter mycker funderande har jag bestämt mig för att jag håller på Hillary Clinton i det amerikanska presidentracet. Jag tycker i och för sig att Barak Obama har en mer tilltalande framtoning, men vad vill vi i resten av världen egentligen helst ha ut av en amerikansk president - att han eller hon är sympatisk eller att han eller hon har benkoll på sakfrågorna? Så jag bestämde mig för Clinton.
Men, efter att ha hört John McCains segertal igår kväll måste jag säga att jag har en ganska positiv syn på hela det här valet: även om worst case-scenariet skulle inträffa, dvs att republikanerna i form av McCain vinner presidentvalet, känns det som en tydlig förbättring mot nuläget. McCain har en lågmäld, ganska lyssnande framtoning, och verkar ha koll på sakfrågorna (men jag har tyvärr inte hört honom pressas i debatt så det är lite svårt att uttala sig om den saken). Jag delar inte nödvändigtvis hans uppfattningar (även om jag kanske tycker att han har en rimligare syn på Irak än de publikfriande demokraterna; har USA nu en gång trampat ordentligt i klaveret där får de göra sitt bästa för att städa upp i röran innan de drar sig tillbaka) men jag kan ändå respektera honom som politiker, och jag tror han vore en bättre president än den nuvarande.
Och dessutom kommer han ju från Arizona....
Läs även andra bloggares åsikter om usa, presidentvalet, clinton, obama, mccain
Debatt
Jag har för första gången haft tillfälle att följa en presidentkandidatsdebatt idag. Det var senatorerna Clinton och Obama som debatterade i Texas. Tyvärr sändes debatten på CNN och bröts var femte minut för reklam, och jag kastade boll med Bebbo (som gillar att kasta boll och stundtals var mycket entusiastisk) medan jag lyssnade. Men, för första gången har jag ändå lyckats bilda mig en egen uppfattning om hur senatorerna, skuldra mot skuldra, faktiskt klarade sig.
Mitt omdöme utföll så här: Obama ger ett mer sympatiskt intryck, men Clinton står stadigare förankrad i sakfrågorna. Obama använder sin charm och vädjar till folks sunda förnuft, men kan fås att retirera i sakfrågorna (allra mest sjukförsäkringsfrågan) för att behålla sin "sunda förnuftet"-approach. Clinton, däremot, är inte hälften så charmerande, men verkar verkligen stå stadigt i sitt program och viker inte en tum från vad hon har sagt. Hon tog också poäng på sin säkerhet i att kunna utmana McCain; flera frågor var av typen: hur ska ni kunna utmana krigshjälten John McCain om posten som överbefälhavare? Hur ska ni få trovärdighet i öppenhetsfrågor, i budgeten, särskilt, gentemot McCain som är känd inom just det området? (På den snärtade Clinton till med republikanernas skattesänkningar och bristande budgetdisciplin och vann höga poäng.)
I sista frågan, om sina egna personliga utmaningar och svåra stunder, klarade sig Obama väl medan Clinton blev smörig. "Ajaj, nu bredde hon på för mycket, det kommer hon aldrig undan med", tänkte jag, men istället lyckades hon vända smörigheten till en känslosam uppriktighet, flikade in en handtryckning med Obama som var tvungen att nicka bifall, och fick betalt i form av stående ovationer från publiken.
I mitt tycke vann Clinton definitivt debatten. Det ska bli intressant att läsa vad de professionnella tyckarna anser.
Läs även andra bloggares åsikter om usa, debatt, clinton, obama
Brev till presidentkandidaterna
Jag fick det här mailet från en schweizisk kompis i Mexiko, läste det och tänkte: sure, dude! Som att presidentkanditerna bryr sig om vad vi tycker. Men sedan tänkte jag ändå att jo, kanske. Så jag skrev på uppropet. Döm själva.
Dear Friends,
Yesterday, the leading candidates for the next President of the United States became clear. They are Barack Obama, Hillary Clinton and John McCain, and the winner will decide whether the nightmare of the Bush foreign policy is reversed or continued for another 4 years.
US citizens will choose their president, but global public opinion matters to them--they know that US respect in the world has plummeted under Bush, and they want a President who can deliver change. In the next few days, our uniquely global community has a real chance to influence the finalist candidates as they develop their campaign strategy. Click below to read and endorse our letter to the candidates. We'll publish it in US newspapers and deliver it personally to the Clinton, Obama and McCain campaigns--we need at least 100,000 people to sign it this week - so please sign and forward this email to friends right away:
http://www.avaaz.org/en/us_change_course/11.php/?cl=56084638
The message of the letter is simple: we are all in this together. The world is ready to partner with the US, but we need to see a real change of course from the Bush years. The letter is based on a poll of the Avaaz community, which found that our top 3 requests for change in US policy are:
- Help the world stop global warming
- Respect universal human rights
- Use diplomacy to prevent war and resolve conflict
There is a real chance that the candidates could adopt this simple agenda for change, but every day brings more risk that they will commit to another direction. Sign below and forward this email to all your friends and family:
http://www.avaaz.org/en/us_change_course/11.php/?cl=56084638
American power is declining in the world, but it still has enormous ability to do good or do harm. It will take decades to undo the global harm done by George Bush's disastrous Presidency. Let's help make sure America's next leader takes a different path.
With Hope,
Ricken, Iain, Pascal, Ben, Galit, Graziela and the whole Avaaz team.
Senatorn från Arizona
Jag känner mig lite dum som inte hade koll på det, men faktum är att John McCain, den ledande republikanske presidentkandidaten, representerar Arizona i senaten och bor i Phoenix... och han vann 48% (mot Mitt Romneys 32% och Mike Huckabees 9%) i Arizona. Ron Paul, som verkade ha så aktiva supportrar här, gick det nog inte så bra för, för jag har inte ens sett några siffror för hur det gick för honom. Nu när Romney har hoppat av verkar ju fältet öppet för McCain på den republikanska sidan ? var folk så säkra på att han skulle vinna primärvalet här att ingen brydde sig om att visa sitt stöd?
På demokratsidan vann Clinton Arizona, med 50% mot Obamas 40. Men så ungefär har det ju sett ut i alla supertisdagsstater.
Arizona, svingstat men ändå ointressant
Jag tänkte skriva ett elakt inlägg av typen "10 skäl att hata USA" (och då skulle jag inte ta upp så banala och Europafokuserade skäl som t ex Bushadministrationens olika utrikespolitiska fiaskon, utan vardagslivsskäl som man snubblar över när man försöker bo här: bilberoendet, den administrativa snårighet som den federala strukturen medför, avsaknaden på stadskärnor i amerikanska städer, svårigheten att hitta något hälsosamt att äta på platsen där nämnda stadskärna borde ligga, den överdrivet käcka approach som alla amerikaner verkar vinnlägga sig om när de serverar knappt ätbar mat osv). Min fine make lyckades dock till slut slänga ihop ett ätbart mål mat, och efter att ha intagit det blev jag lite vänligare stämd mot Amerika igen. Därför vill jag istället skriva om några betraktelser av den amerikanska valrörelsen.
Arizona, där jag befinner mig, är en av de stater som håller primärval på "supertisdagen", den 5 feb - en tisdag som också råkar sammanfalla med Bebbos 1-årsdag. Nu när jag har kört bil runt hela Tucson flera varv (se irritationen på USA ovan) har jag sett lite fler skyltar med valpropaganda, och även om Ron Paul helt klart är den som har flest skyltar har jag också sett några för Hillary Clinton, Barack Obama och Mitt Romney.
Såvitt jag förstod höll Ron Paul ett "rally" (ett stormöte) i en park här i Tucson idag. I alla fall körde vi förbi en park som var dekorerad med Ron Paul-skyltar, och folk anlände dit med Ron Paul-skyltar i händerna. Men på hans officiella kampanjsida står det ingenting om att han kommer till Tucson (eller ens till Arizona överhuvudtaget), så förmodligen var det bara ett inspirationsmöte för hans supportrar. Inte heller Mitt Romney verkar ta sig tid att komma till Arizona. Hillary Clinton ska tala i stadshuset i Phoenix på måndag, står det att läsa på hennes kampanjsida - men jag tror att det är en fint och att hon i själva verket talar någon annanstans, medan det hålls "rallies" med tal på storbildsTV i alla supertisdagsstater. Till Tucson kommer hon i alla fall helt säkert inte. Det gör inte heller Barack Obama.
Av de intressanta kandidaterna återstår då John McCain. Kommer han till Tucson, eller ens till Arizona? Nä, det gör han inte. Men å andra sidan verkar det ju inte finnas någon här som stödjer honom, heller.