Charlotta Friedner

Hela USA har drabbats av kollektiv Valentines Day-hysteri. Jag antar att det är så här varje år, men jag brukar ju tycka att det är illa redan i Sverige, så jag stör mig grovt på att alla TV-program de senaste tre dagarna på något sätt har berört alla hjärtans dag, all reklam handlar om alla hjärtans dag, varenda restaurang och affär har något alla hjärtans dag-erbjudande, och till och med på min favoritradiostation talar de om det. Suck.

Varför går hela världen på det? Och nu talar jag inte om att det är synd om dem som är singlar, något man ju ofta hör, utan bara om hysterin runt detta avskyvärda kommersiella jippo. Varför ska alla vara så kära i varandra just idag? Förhoppningsvis är väl folk kära i varandra andra dagar också, så varför måste de visa det just idag? Och varför måste de visa det på så överkommersialiserade sätt? Det ska vara blommor, choklad, geléhjärtan (brr!), gulliga små kort, mjukisdjur, parfym och smycken... och vilken kille gillar egentligen sånt? (Med undantag av choklad, som min man skulle bli lika lycklig för vilken dag på året som helst, men så är han ju schweizare också.) Nej, alla hjärtans dag är en styggelse då män ska tvingas till att bli romantiska, observera tvingas och att det främst gäller män, som ska uppvakta kvinnorna. Inte på ett spontant sätt som de själv eller deras partner kunde uppskatta, utan på ett läskigt, stereotypt sätt som bygger på unkna könsroller där han ska vara machomannen som döljer en känslig romantiker och hon ska vara våpet som sitter och väntar på hans ömhetsbetygelser (i prylform). Blä!

Jag kanske ska tillägga att jag själv är lyckligt gift (även om jag för all del har varit singel tillräckligt länge för att hinna ackumulera en viss bitterhet om det är vad det kommer an på), men jag har inte firat alla hjärtans dag, eller känt minsta lilla önskan om att fira den, sedan gymnasiet, då jag gick på bluffen och skickade rosor till vänner och span. Dessutom, av i stora drag samma skäl som jag ovan anfört mot alla hjärtans dag kommer jag aldrig någonsin att uppmuntra min dotter att fira fars eller mors dag, och jag har en del reservationer att anföra mot överdrivet julfirande. Romantik, liksom uppskattning och allmänna kärleksbetygelser, ska komma från hjärtat och inte tvingas fram av kapitalismens piska. Tycker jag.

Min mamma läser familjesidorna i lokaltidningen JP (Jönköpingsposten). När hon hittar något om någon hon identifierar som kompis till mig eller mina systrar, klipper hon ut det och sätter upp det på kylskåpsdörren. På det viset får vi, varje gång vi kommer hem, en snabbuppdatering över vilka som har gift sig, fått barn eller varit med om något annat anmärkningsvärt. Tack, mamma! Helt säker är metoden förstås inte, eftersom mamma inte nödvändigtvis har koll på allt folk vi känner, och kanske inte orkar scanna familjesidorna i tidningen precis varje dag, men ganska bra koll får vi ändå.

När jag kom hem i julas hittade jag på kylskåpsdörren ett klipp om en gammal kompis, som jag lätt inte hade sett på 10 år. Hon hade öppnat frisersalong, och eftersom jag - tyvärr är det en vana jag har - såg ut som en risbuske i håret, letade jag upp henne på hitta.se, ringde och beställde en tid. Jag beställde tid för slingor också, så allt som allt hade vi ca 2 timmars ostörd skvallertid. En sådan genomkörare om alla gemensamma vänner har jag väl inte heller fått på de senaste 10 åren.... och snygg i håret blev jag också. Tack Linda! Jag kommer och klipper mig varje gång jag är hemma!

Men det är lustigt, det där med småstäder. Det visade sig t ex att Linda hade full koll på mina föräldrar, därför att hennes sambo flera gånger, på sitt gamla jobb, har reparerat deras bil. Och jag fick nyheter om en så oväntad person som min gamla hemkunskapslärare, eftersom hon visade sig bo på samma ålderdomshem som Lindas mormor.

Världen snurrar ju förstås även i Bankeryd/Jönköpingsområdet, och utvecklingen går framåt även här. Men samtidigt känns saker märkligt konstanta. Det är rätt skönt. Eller så har det överhuvudtaget inget med småstad att göra (Neuchâtel är ju inte precis nån metropol), utan bara med att komma tillbaka till den plats där man har växt upp, och ändå har sitt största, men kanske lite underskattade, kontaktnät.

Igår såg vi ett franskt pratprogram på TV. Det handlade om barnuppfostran, familjeproblem och sånt, och ett schweiziskt par från Neuchâtel deltog. På frågan om varför hon och hennes man hade olika åsikter i barnuppfostringsfrågor svarade kvinnan: "jag har ju en rätt schweizertysk uppfostran". Hela den franska TV-publiken såg nollställd ut och programledaren frågade vad det innebär. För mig som bor här i Schweiz och är gift med en schweizerfransos är det däremot helt klart vad det innebär. Vi som dagligen konfronteras med kulturkrockarna mellan latinskt och germanskt är mycket medvetna om latinarnas spontanitet, slapphet, passion och brist på organisationsförmåga, och germanernas fyrkantighet, pedanteri, tjurighet och stillsamma lugn.

Eftersom jag gärna bokför såna här motsättningar på könsrollskontot kanske man ändå glömmer latinskt/germanskt-problematiken ibland. En del irritationsmoment beror kanske mer på kulturkrock och mindre på kvinnofällor än vad jag brukar tänka, som att jag tycker att det på någotvis alltid är jag som måste planera och ha det övergripande ansvaret för alla våra aktiviteter om de ska gå i lås och allt ska hinnas med. Att latinare inte kan planera - eller inte vill planera? - är väl allmänt känt, och vi germaner som gärna vill att allt ska vara välorganiserat kan ju då förstås inte låta bli att ta kommandot.

En annan som var medveten om den här motsättningen var belgaren Jacques Brel som skrev en låt om "Les flammandes", flamländskorna. Den handlar just om flamländskornas fyrkantighet och konservatism; om hur de dansar för att man ska göra det snarare än för att de har lust och om deras tro på auktoriteter. Den här låten har jag och min man skrattat åt i flera år (min man tycker att schweizertyskar och flamländare kan gå på ett ut och identifierar sig med vallonerna), så dröm om min förvåning när jag för några veckor sedan lärde mig att Brel själv var flamländare! Tydligen kom han från en franskspråkig flamländsk familj - jag trodde inte ens det fanns såna, utan att hela skillnaden mellan valloner och flamländare var just holländska eller franska. Men då glömmer man ju, återigen, den diskreta men mycket märkbara kulturskillnaden mellan germaner och latinare....

Vad gör man om ens bebis har fyrtio graders feber och inte kan gå ut, ens man har tagit bilen med sig och grävt ned sig på okänd plats tillsammans med sin avhandling och fyra examinatorer och inte går att få tag på, och man plötsligt upptäcker att man håller på att få slut på välling? Ja, på andra saker också för den delen, men välling är det riktigt essentiella när man har en febrig bebis att ta hänsyn till.

Förr i tiden gissar jag att man skulle ha vänt sig till en vän, granne eller familjemedlem och bett honom eller henne att antingen se efter Bebbo eller att gå och handla åt en. Men, numera, upptäckte jag idag, kan man, om man är olycklig nog att hamna i den här sitationen, helt enkelt invänta att bebisen tar en liten siesta, slå sig ned framför sin dator, och beställa den mat man vill ha över internet.

Sålunda sitter jag nu och njuter av vetskapen att jag utan att ha behövt ta vare sig nån kompis', min grannes eller min svärmors hjälp i anspråk kommer att få hem välling, oliver, ägg, grönsaker, choklad, kaffe, tvättmedel och andra livsnödvändigheter. Hurra! Och det funkar säkert som business också, för det blir ganska lätt att man klickar på lite extra (tunga) saker när man vet att det är nån annan som kommer att bära dem upp för alla trapporna.

På gymnasiet hade jag flera persiska kompisar, vars familjer hade kommit till Sverige från Iran i början på 80-talet, när mina kompisar var små. Jag vet inte nu om de bara ingick i det allmänna brain-drain som drabbade Iran under den perioden eller om de flydde Iran av mera specifika orsaker. I alla fall, förutom en tjej från Libanon som jag var kompis med på mellanstadiet (som lärde mig det arabiska alfabetet, vilket jag tyvärr har glömt sedan dess) var dessa perser mina enda utomeuropeiska vänner, och dessutom de enda flyktingar jag kände.

Därför har jag länge varit intresserad av Iran - och nu är det ju dessutom ett land på vilket det vilar ett stort utrikespolitiskt fokus. I pockethyllan i bokhandeln i Sverige råkade jag få syn på Shirin Ebadis Mitt Iran, och jag kan bara rekommendera den! Ebadi fick Nobels fredspris 2003. Hon är advokat och känd för att ta sig an politiskt känsliga fall som oftast har med kvinnors och barns rättigheter att göra. I Mitt Iran berättar hon enkelt och så öppet det går med hänsyn till den iranska censuren om hur hon i sin ungdom stod på barrikaderna i revolutionen när shahen avsattes 1979 och sedan, liksom så många andra, fick se sig blåst när de religiösa fundamentalisterna satte rättssystemet ur spel till förmån för den hårdaste möjliga tolkningen av sharia. Ebadi själv var domare, men blev degraderad till kontorsbiträde för att det inte passade de nya makthavarna att en kvinna hade ett så framstående ämbete som domare.

Ebadi ger en bra och lättfattlig historik, samtidigt som boken är personlig och händelserik och därför spännande. Den genomsyras också av en viss optimism; dels Ebadis egen optimism över att hennes ansträngningar uppmärksammas och hon får Nobelpriset, men också över hur den hårda islamistiska regimen steg för steg målar in sig i ett hörn - efter kriget med Irak behövs kvinnorna, så de blir tvugna att tillåtas arbeta igen; genom införandet av hårda sedlighetsregler på universiteten försvinner argumentet för konservativa fäder mot att låta döttrarna studera, vilket i sin tur leder på att kvinnorna blir starkare och mer medvetna om sina rättigheter, etc. Ett extra plus är att Ebadi själv är övertygad muslim och framhåller att genom shiamuslimernas tolkningssystem kan islam mycket väl gå ihop med rättvisa och demokrati - det handlar bara om vem som ges tolkningsföreträde. Bra bok!

Jag har mer att säga om katolicismen, insåg jag: Jag har alltid tyckt att katolicismen är dålig. Teologiskt är jag verkligen ingen expert, och bryr mig uppriktigt talat inte så mycket heller. Det är ju samma gud, så för mig är katolicism eller protestantism mest formaliteter (och historiska fakta). Det jag vänder mig mot inom katolicismen är istället - förstås - politiskt; jag tycker det är rysligt att en institution som har så stort inflytande på så många människor inte tar sitt ansvar i frågor som t ex homosexuellas rättigheter, aidsprevention och kvinnans ställning. Det där med att präster måste leva i celibat drar ju dessutom till sig folk med problem att leva ut sin sexualitet, vilket bevisas av alla pedofilskandaler inom den katolska kyrkan i USA. Därför hade jag nog en förutfattad mening om den katolska kyrkan, även på lokalnivån.

Efter hårda förhandlingar beslutade min man och jag oss, trots det, för att döpa vår dotter i den katolska kyrkan i hans hemby. Jag hävdade, till att börja med, tjurskalligt att jag inte vill bidra med några nya medlemmar till en så ond institution, men jag har nästan lite dåligt samvete för det nu. Prästen var hemskt öppen och blev bara förtjust när han fick veta att det var lutheraner med på dopet. Han lät mig snällt ordna så att det sjöngs en svensk psalm, och han lät barnets morfar läsa Gud som haver barnen kär (och då tror jag ändå att katolska kyrkan är emot lekmannaläsning, men jag är inte säker). Vidare hittade han på en alternativ handpåläggningsgest åt alla lutheraner att använda, och ursäktade sig nästan för att gudstjänsten skulle avslutas med en bön till Jungfru Maria. Nu har jag lärt mig att man inom Svenska kyrkan varken bangar för korstecknet eller för att hedra Jungfru Maria (hon var ju ändå en viktig kvinna, liksom), så det var visst överdriven hänsyn. Men jag uppskattade det ändå.

Det andra paret vars barn skulle döpas samtidigt blev förtjusta, och sa att de hade släktingar som skulle komma från Mexiko, så ifall vi skulle läsa saker på svenska kunde de kanske få göra något på spanska...? Resultatet blev ett fint dop på tre språk, och vår bebis skrek lite innan själva dopakten, men när hon väl blivit ordentligt nedblött somnade hon belåtet mot min axel - och jag tror inte hon kommer att ta skada av att vara katolik, trots allt. Dopet är giltigt för alla kristna samfund, så när hon blir lite äldre kan hon ju välja själv om hon vill vara med i nån kyrka och i så fall vilken.

Min man har problem med psoriasis under naglarna. Han har också börjat känna av det i lederna (det sägs att det är stressrelaterat så det kanske inte är så konstigt att det började i samband med min graviditet...) och bestämde sig därför för att få det utrett. Sålunda har han blivit omkringskickad av sin doktor till typ alla sjukhus i den franska delen av Schweiz (jag överdriver bara lite) och genomgått diverse mer eller mindre absurda undersökningar (radioaktiva injektioner o dyl). Slutsatsen av det hela var att han har psoriasisbesvär i lederna, men väldigt lindrigt, och att det förmodligen inte kommer att förvärras. Den enda medicinska behandlingen han ska genomgå består i att ta ett svagt inflammationsnedsättande piller innan han går och lägger sig, för att slippa vakna upp med stela leder.

Så naturskönt som det var kan jag förstå att det anses vara en helig plats, men för mig är det ändå snudd på naturreligiöst att rekommendera handtvätt under ett särskilt vattenfall mot psoriasis under naglarna. Men det är onekligen intressant att min svärmor, som är väldigt lite religiös och knappt går i kyrkan till jul och påsk, spontant föreslog denna lite speciella kur.

Jag har också blivit rekommenderad något som kallas "hemligheten", som tydligen ska hjälpa mot bebisens tandsättningssmärtor, men även mot lite smått och gott som t ex fotvårtor. Ingen har viljat precisera vad hemligheten innebär, men så vitt jag förstår är det särskilda kloka gummor eller gubbar som kan göra "hemligheten" och så försvinner vad det nu är för problem man har. Det är även tradition, och väldigt viktigt, när man har byggt ett hus, att bjuda in prästen på lunch så att han kan gå runt i alla rum och välsigna dem.

Finns det nåt skäl till att terroristerna i Storbritannien verkar välja att använda sig av lyxbilar när de ska genomföra sina läbbigheter? Båda de bilar som fyllda med explosivt material har hittats och oskadliggjorts i London i helgen var Mercedesar, bilen som användes vid attentatet mot flygplatsen i Glasgow var en Jeep, och tidigare har en snubbe dömts för att ha planerat att spränga parkeringshus medelst gasfyllda limousiner. Varför?

Är det för att visa hur mycket stålar de har bakom sina aktioner? Det kan väl inte precis vara för att de själva eller deras familjer har en eller annan limousin, Mercedes eller Jeep Cherokee till övers? Jag inser ju att om det är islamister vi snackar om kan de fina bilarna i sig kanske representera den västerländska dekadens de tror sig angripa, men det sänder väl ändå en rätt så oklar signal?

Jag har fått kontakt med en grupp svenskor som bor här i stan. De går på gymmet tillsammans, shopar, gör weekendresor, lånar varandra svenska böcker och tidningar och träffas och fikar minst en gång i veckan. Till dessa fikastunder blir jag och min lilla bebis numera inbjudna (jag hade säkert blivit det innan också, men jag visste inte att det fanns så många svenskar i Neuchâtel, och inte att de träffas hyfsat organiserat heller).

De är sjukt snälla och trevliga, men samtidigt går samtalen liksom utanpå. Det är ytligt tjatter utan att någonsin komma ned på det väsentliga i något av de, för all del intressanta, ämnen det berör. Där sitter vi och pratar som om vi sa nåt när vi egentligen inte alls får något sagt. Det är en absurd känsla, och bekräftar vad jag tidigare har anat om fikande: det är egentligen inte själva fikandet ihop med folk som jag älskar så mycket; det är känslan av att ha diskuterat nåt viktigt, att ha löst (minst!) ett problem och gå klokare därifrån som jag älskar. Utan den har man ju egentligen mest slösat bort en timme eller två, druckit en kopp kaffe som ändå inte är nyttig för en och som riskerar att göra bebisen koffeinhög och sömnlös via mjölken, och betalat 4 franc (24 kr - och det är inga jättelattes precis utan högst ordinära kaffekoppar) för den när man egentligen lika gärna hade kunnat göra sig en kaffe hemma vid ett tillfälle då man kan känna sig säkrare på att bebisen inte kommer att börja skrika när som helst och då man verkligen var sugen.

Förmodligen är damerna annorlunda om man träffar dem en och en, för det som mest slår mig nu är deras absurda liv: det ska handlas och lagas mat åt maken och barnen, också ska det gås på gymmet ordentligt, förstås. En av dem (den med äldst barn) verkar ha en "egen" aktivitet - en ateljé som hon enligt egen utsago aldrig hinner gå till eftersom det ska fikas, lagas mat och gås på gymmet hela tiden... En annan av dem sa tveksamt (apropå att hon har massor av studieskulder men inte har jobbat sedan hon gifte sig) att det kanske vore dags att börja jobba nu när barnen börjar bli stora. "Vill du det, då?" frågade jag, men det ville hon absolut inte. Men kanske för att få prata franska lite... och så visade det sig att hennes man är svensk (vilket på något vis gör situationen ännu mer absurd: att en svensk man gör sin universitetsutbildade fru till hemmafru, och hon är nöjd med ett liv som - förutom vården av barnen då - verkar kretsa så mycket på ytan, är mycket konstigare än om mannen hade varit schweizare).

Efter denna lilla utgjutelse vill jag framhålla att jag inte på något sätt dömer de här kvinnorna - alla får göra som de vill och så länge de är lyckliga med sina val tänker jag inte (annat än i smyg här på min blogg) ha några åsikter om det. Jag är bara fascinerad över hur de lever - och det hela får en väldigt komisk touch när man får veta att deras favoritprogram på TV är Desperate Housewives (som de givetvis följer på svensk TV via sina digitalboxar; att programmet också sänds på schwezisk TV verkar ha undgått dem).