Information till nya föräldrar - finn fem fel!

Schweiz är ett välorganiserat land. Det är inte lika socialistartat strömlinjeformat som Sverige, men ordning och reda råder trots det. (I och för sig en paradox som förtjänar ett eget blogginlägg, om inte till och med en doktorsavhandling: hur kan Schweiz, som är snuttifierat på alla möjliga sätt genom sin väldiga decentralisering - det är delstaterna och kommunerna som sköter precis allt och regeringen är mera till för att vara galeonsfigur - och sin direktdemokrati överhuvudtaget lyckas med att genomdriva några åtgärder som ser likadana ut oavsett var i landet man bor, och så att saker och ting följs upp när man flyttar mellan delstaterna (och i förekommande fall byter språk)?)


Som ett utslag av detta fick vi, de ömma föräldrarna, när Bebbo föddes en "hälsobok" i hennes namn. Däri fyller sjukhuspersonal, oberoende barnmorskor, BVC-sköterskor och doktorer i all info om hennes hälsa, och vi själva ska fylla i när hon får sina tänder, lär sig krypa etc. Det finns säkert nåt motsvarande i Sverige.


Bland alla rutor där hennes längd, vikt, huvudomkrets och vaccinationer ska fyllas i, finns också lite info till föräldrarna insprängd. Denna läste jag (om) idag medan jag åt frukost, och fann synnerligen tankeväckande. Jag översätter inledningen till artikeln "svårigheter och problem":


Kära föräldrar, ert barns födelse har förändrat livet för er som par, särskilt om det rör sig om er förstfödde. Ni utgör nu en familj. Detta har ni förberett er för med glädje. Modern har för tillfället lämnat sitt arbete för att helhjärtat ägna sig åt sitt barn. Kanske har ni funderat över sätt att förena er roll som förälder med ert yrke. Nuförtiden erkänner man att det inom paret fortfarande är modern som tar det största ansvaret för barnens vård och uppfostran, även om stödet hon får från sin partner är viktigare nu än tidigare. Detta är skälet till att följande råd framför allt riktar sig till modern, men det är viktigt att fadern också är medveten om dem. Att stå till förfogande för sitt barn, 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan innebär en påfrestning som alla mödrar inte alltid klarar av.


Finn fem fel, typ! Jag hade förstås kunnat översätta en bit till, men tyckte att det var tillräckligt många fel i inledningsstycket.


Till att börja med är det intressant hur de börjar med att förutsätta att mamman slutar jobba (det finns kvinnor som inte gör det, till och med i Schweiz), och att det är hennes ansvar att tänka igenom hur hon möjligtvis skulle kunna vara både mamma och yrkesarbetande (redan att lämnas ensam med den ekvationen räcker ju för att ge vilken mamma som helst gråa hår under de förhållanden som råder här; jag vet, jag har försökt). Observera också att modern som slutar jobba ska ägna sig helhjärtat åt "sitt" barn, trots att tilltalet dittills har varit ni, så att det rimliga vore att kalla det "ert" barn. Sedan sticker de in en brasklapp om att de pratar om mamman för att det är så det ser ut i praktiken, men att man ju inte för den sakens skull får glömma pappan, vars stöd är viktigt. Kan det finnas nåt sätt att göra pappor mindre intresserade av att ta sin del av barnomsorgen än att reducera deras insats till ett "stöd för mamman"? Och, i så fall, hur kan det vara sant att "stödet från fadern" är viktigare nu än tidigare, ifall mamman ändå förväntas stå till barnets förfogande 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan? Det känns lite orättvist att hon tydligen ska arbeta kvällar, helger och nätter förutom dagarna, medan yrkesarbetande män, som vi alla vet, arbetar omkring 40 timmar i veckan och sedan får vila sig. Som en prydlig avslutning skuldbelägger de den mamma i kris som kan tänkas läsa texten genom att påpeka att man ju i och för sig väntar sig att alla mammor ska klara att stå tillbarnets förfogande hela tiden, vid alla tidpunker i ur och skur, men att det faktiskt finns mammor som inte grejar det. Vad glad jag skulle bli om jag var så desperat att jag övervägde att slänga ut barnet genom fönstret, slog upp hälsoboken för att kolla vad den offentliga schweiziska linjen är i såna situationer och där fann ett kvitto på att jag borde greja den här situationen men tyvärr tillhör den minoritet mödrar som inte är några riktiga mödrar eftersom de inte pallar för trycket.


Ibland har jag svårt att förstå hur schweizarna ändå kan vara så pass normala som de är. Det är ett under att de inte är totalt uppfuckade hela bunten.


Lika hushållsarbete, åtminstone på helgerna

För egen del grubblar jag ju fortfarande på ett system för hur jag och min man ska kunna förena ett jämställt hushåll med blotta faktum att den ena av oss (han) arbetar långa dagar utanför huset, och den andra av oss (jag) tillbringar dagarna hemma med en bebis. Jag tror att min preliminära slutsats är att jag accepterar att göra det mesta grovjobbet under veckorna (åtminstone tills bebisen börjar krypa för då lär jag väl bli rejält kringskuren i min handlingsfrihet), mot att vi tillämpar en strikt likadelning på helgerna.

 

Sålunda har jag den här veckan, förutom att ta hand om bebisen, lagat mat nästan varje dag, handlat (men han handlade en gång, eftersom han behövde bilen och jag inte kan handla med bebis utan bil), städat (men han har städat i köket) och tvättat (men han vek sin egen tvätt medan jag gjorde min, bebisens och allt gemensamt). Men nu under helgen har jag lagat mat två gånger, medan han har matat bebisen nästan vaje gång, diskat och plockat undan i köket flest gånger samt lämnat gamla kartonger och papper vid sopsorteringen.

 

Jag tror det funkar. Ingen av oss känner sig blåst på ledig tid, i alla fall inte så här långt.


Hjälp med allt utom tvätten

Jag kom att tänka på ett samtal jag hade för något år sedan, på ett släktkalas hos min makes familj. Tillsammans med flickvännen till en av hans kusiner satt jag och tittade på när grabbarna spelade fotboll (ingen av oss bangar på att spela med, i normala fall, men Virginie hade ont i en fot och hoppade på kryckor, och jag var i början av graviditeten och kände mig allmänt fysiskt olustig). Vi pratade om att Virignie och Laurent hade bestämt sig för att flytta ihop. Laurent var vid detta tillfälle 24 år (men hade, med untantag av lumpen, aldrig bott hemifrån), men Viriginie var bara 17, och hennes föräldrar var inte så nöjda med planen. Hon gick fortfarande som lärling på ett apotek och hade ett år kvar till sin examen, och när föräldrarna insåg att hon inte skulle ändra sig med mindre än rent tvång bestämde de sig för att låta henne göra som hon ville och låta henne flytta ihop med Laurent. De (hennes mamma, antog jag) åtog sig dock att sköta tvätt och strykning åt de unga tu tills hon hade klarat sin examen, för att hon skulle få tid att plugga ordentligt.

 

Allt detta berättade Virginie för mig, och tillade att Laurent i sin iver att flytta ihop med henne hade lovat att "hjälpa till med allt hushållsarbete så mycket hon ville, utom tvätten för det stod han inte ut med".

 

Que?

 

Om en vuxen man, elektriker med egen firma, flyttar ihop med en tjej som fortfarande går på motsvarande gymnasiet, kan han väl inte vänta sig att hon ska göra allt hushållsarbete åt honom? Och åta sig att "hjälpa till" med de minst tråkiga bitarna, för att vara snäll, inte för att det är hans hushåll lika mycket som hennes? Och att inte bara hon (som ju ändå var rätt ung och inte hade så mycket erfarenhet), utan även uppenbarligen hennes föräldrar, som ju bestämde sig för att hjälpa henne med tvätten, accepterar denna sakernas ordning som något självklart?

 

Jag hoppade högt och försökte så tydligt jag kunde (men utan att baktala Laurent) påpeka för henne att det blir deras gemensamma hushåll, som de alltså hade gemensamt ansvar för, och att det enda godtagbara skälet till att hon skulle arbeta mer med det än han vore ifall hon arbetade (på sitt apotek och med studierna) drastiskt mindre än han (med sin elfirma). Och att om det nu verkligen var så att han inte stod ut med tvätt skulle hon se till att han diskade ordentligt i utbyte mot att hon tog hans del av tvätten.


Inte en meganyanserad bild jag gav henne, jag vet. Det jag ville åt var mest att hon skulle ifrågasättta mönstret som rådde i hans familj (det vet jag, för dem känner jag), och säkert även i hennes egen. För hon är en smart tjej, och mogen för sin ålder, så om hon bara började fundera på det är jag säker på att hon kom fram till en hygglig slutsats. Måste följa upp detta nästa gång jag träffar henne.


Jämställdhet

Igår såg min man och jag ett program om jämställdhet i familjen på schweizisk TV. Debatten och argumenten är i stort sett de samma som i Sverige, men intresset för dem är mera nyvaknat här. Vi lärde oss t ex att kvinnor arbetar mer hemma och sover mindre ju fler barn det blir i familjen, medan män arbetar mer utanför hemmet och sover mer ju fler barn det blir. Detta därför att kvinnan inte hinner sova eftersom hon måste ta hand om barnen, medan mannen sover mer för att han är trött efter att ha arbetat lägre utanför hemmet... De visade också en (manlig) sociolog som gav debila råd av typen: det finns ju tråkigare och roligare hushållssysslor, uppmuntra mannen att ta en större del av de roliga! (Vilket ju inte bara är klyshigt och ojämställt - mannen får göra det kreativa och det som man får positiv bekräftelse ifrån, som att laga mat, medan kvinnan får fortsätta med tråkiga tråkiga tvätten - utan förutsätter även att mannen är nåt slags barnunge som inte kan göra saker av nödvändighet utan bara ifall han tycker att de är roliga.)

 

I vårt fall stämmer både undersökningar och klyshor rätt väl, men vi har ju gått från två heltidsarbetande, jämställda individer till en heltidsarbetande man, ett barn och en hemmafru, så det är väl inte så konstigt att vi faller in i mönstret. Eftersom min man är i sluttampen av sin doktorsavhandling är det heller inte så underligt att han jobbar längre dagar nu än tidigare. I vilket fall tog han åt sig så pass att han direkt efter programmets slut gick och städade upp i  köket, och i morse innan han gick till jobbet hade han hunnit plocka ur diskmaskinen, byta blöja på bebisen och gå ut med soporna innan jag ens hade vaknat.... (Ungefär som att jag alltid börjar städa som en galning ifall jag råkar se How Clean is your Home!)


Det som jag däremot tycker att det läggs för lite vikt vid här är en ojämställd familjs inverkan på barnen. Min man har, som sagt, vuxit upp i  en familj där pappan inte gjort ett jota i hushållet. Alla tendenser till att tro att det skulle kunna fungera på det viset hos oss har jag sedan gjort mitt bästa för att ta ur honom, uppmuntrad av min far som också växte upp med en hemmamor men som tack vare min mors förnämliga fasthet utvecklades till en mycket god och jämställd husfar. Det intressanta är istället min svägerska, som är sambo med en äldre kille, som hade bott själv i många år innan de flyttade ihop. Han är alltså bevisat fullt kapabel att ta hand om sig själv, men trots det verkar min svägerska ha tagit på sig att sköta all matlagning, tvätt, städning och alla matinköp. Varför? Därför att hon (som typ aldrig gjorde ett handtag så länge hon bodde hemma) har lärt sig hemifrån att det är så det ska se ut i ett fungerande hushåll. Och detta trots att både hon och hennes sambo arbetar utanför hemmet.

Mammutar

Min mamma har en teori om att män som får barn egentligen vill gå ut och nedlägga mammutar för att ordna familjens försörjning. Numera finns det ju inga mammutar att nedlägga, och det finns dessutom mer rafinerade sätt att ordna familjens försörjning på. Därför svarar dagens män på mammut-behovet med att börja arbeta mer och mer och tillbringa långa extra timmar på jobbet.

 

Jag är i allmänhet rätt skeptisk till biologistiska förklaringar till samtida fenomen. Min man jobbar visserligen väldigt mycket, men jag försöker hävda att det inte har något med mammutar att göra, utan att han skulle ha befunnit sig på sluttampen av sin doktorsavhandling nu oavsett om vi fått barn eller inte. Mamma vill inte höra på det örat.

 

Idag framkastade jag i alla fall mammut-teorin för min puéricultrice (motsvarar kanske BVC-sköterska, men eftersom vi lever i ett liberalt välfärdssystem - se här om referensen till Esping-Andersen känns obegriplig - är det Röda Korset som sköter den servicen istället för det allmänna; man betalar en rätt symbolisk summa för att skriva in sitt barn på ett år, och så får man komma hur ofta eller hur sällan man vill och få sitt barn vägt och mätt och lufta alla sina bekymmer och farhågor). Till min förvåning köpte hon lyckligt teorin och förklarade att hon ofta träffade mammor vars män plötsligt när de fick barn skulle börja vidareutbilda sig, gå kvällskurser och så vidare, och aldrig var hemma för att hjälpa till med hushållet eller ta hand om barnet.

 

Så kanske kan det vara genetiskt ändå? Eller så är det bara så att här i Schweiz blir kvinnorna hemmafruar när de får barn (eftersom barnomsorg och mammaledighet är undermånliga) och därför övertar de hela ansvaret för hushållet - i de fall de inte redan hade det ansvaret när de jobbade, vilket vi inte ska sticka under stol med att många har - när de får barn. Och männen utnyttjar inte den tidslucka de får över när de slipper göra sin del av matlagning, städning, tvätt etc till att tillbringa mer tid med barnet, utan de börjar vidareutbilda sig och snegla på karriärsstegen istället.


Det är väl förövrigt bevisat att kvinnors karriärer missgynnas av att de blir mödrar, medan mäns karriärer gynnas av att de blir fäder?

Infertila svenskar - ett jämställdhetsproblem

I min tidning (Fokus, denna vecka och förra veckan) står det om att allt fler svenskar är barnlösa. Detta beror på - eller har i alla fall ett tydligt statistiskt samband med - att genomsnittsåldern för en förstföderska har stigit ända till 29 år. Artikel nr 1 handlar om ofrivillig barnlöshet och konstbefrukting, sk IVF. Artikel nr 2 tar ett politiskt grepp på detta och diskuterar rättviseaspekten (antal IVF-försök man får på landstingets bekostnad beror på i vilket landsting man bor) och den ekonomiska aspekten av en åldrande befolkning där många som egentligen ville ha barn inte kunde få det, samt låter ett antal politiker uttala sig om saken.

 

Jag är ju numera intresserad av allt som har med barn och barnafödande att göra så jag funderade förstås en del på detta. Vänsterpartisten journalisten hade intervjuat ansåg att barnafödande inte kunde bli en ekonomisk fråga - den som har råd kan köpa sig IVF, medan den fattige förblir barnlös. Moderaten ansåg att IVF fick anses "vara grädden på moset" och ingen rättighet. Om man, som jag och socialminister Göran Hägglund (som också kommenterade detta i artikeln), tycker att båda synpunkterna är lite extrema, landar man i att säga: det är väl bara för kvinnorna att se till att skaffa barn lite tidigare! De vet väl att de inte är überfertila hur länge som helst! Och det säger Göran Hägglund mycket riktigt, bara i lite stiligare ordalag.

 

Men när man tittar två gånger inser man att han har fel. Att skaffa barn är ett ömtåligt beslut som helst inte ska tvingas fram (men ibland händer det förstås utan att beslutet har behövt fattas alls), och framför allt: de flesta föräldrar är två om att få barn. Det är alltså inte bara en kvinna med skenande biologisk klocka - det finns också en man i bilden, som ofta kan hålla emot, vilja vänta några år, inte känner sig tillräckligt mogen än, inte är färdig med allt han vill göra innan etc. Om han inte vill skaffa barn än kan det hända att kvinnan vackert får vänta, för han har ju överläget i den här situationen. Han fortsätter nämligen vara i princip lika fruktsam trots att han blir äldre, och kan i värsta fall leta reda på en yngre kvinna att få barn med ifall tiden runnit ifrån den han hade.

 

Kvinnan, däremot, lever lite på nåder ifall han inte vill ha barn "än". Hon kan ju göra slut och leta upp nån annan, men då ska hon hitta denne andre som hon kan älska lika mycket, under tidspress, och dessutom ska den nye mannen vara beredd att fortplanta sig ögonaböj om det ska vara värt besväret. Förmodligen älskar hon dessutom den partner hon har, så så länge han inte har sagt absolut nej till att skaffa barn, bara velat skjuta på det lite grann, finns det inget skäl för henne att offra den lycka hon har med honom för att få barn. Och för den kvinna som redan närmar sig den övre gränsen för sin fertilitet när hon slår sina påsar ihop med partnern blir pressen förstås ännu värre.

 

Som jag ser det är IVF:en alltså ytterst en fråga om jämställdhet. Om vi är överens om att det är en god sak att barn blir gjorda - särskilt av ansvarstagande och barnlängtande vuxna - är det nödvändigt att låta IVF bekostas av landstingen, och det borde erbjudas alla ofrivilligt barnlösa på lika villkor. Och att det allmänna måste bära kostnaden för att vissa väntar för länge med att försöka få barn kan också motiveras: det handlar om ett slags transfereringar mellan män och kvinnor. Om det är män som hindrar kvinnorna från att skaffa barn medan de befinner sig i toppfertil ålder så är det ju också män som, genom orättvisa och ojämställda löner och arbetsmarknadsomständigheter, tjänar mest pengar, och därmed betalar mest skatt till landstingen.... och alltså kommer att få bekosta IVF:erna.

Inte alla män hindrar sina kvinnor från att skaffa barn i god tid. Men å andra sidan är det ju inte alla män som tjänar mer och betalar högre landstingsskatt än en kvinna med liknande förtjänst och skicklighet heller.

Tysk jämställdhet

Vi såg en juste dokumentär igår på Arte (tysk-fransk kanal som ofta har bra dokumentärer; jag har varit inne på det tidigare) om skillnaden i sexualkultur mellan DDR och Västtyskland. Förenklat låg det till såhär: i väst var människorna allmänt pryda ? efter kriget gick kvinnorna som hade jobbat utanför hemmet i stor utsträckning tillbaka till att vara hemmafruar utom de som måste arbeta för att de var ogifta eller änkor, och dessa fick rykte om sig att föda upp ?dåliga? barn, ?Schlüsselkinder?, som hade nykeln i ett snöre om halsen för att kunna gå hem och ta hand om sig själva efter skolan och på lunchrasten. Sexualiteten förtegs så gott det gick. Sedan blev det hippietid, fri sexualitet etc och då blev p-pillret till slut accepterat även i Västtyskland, och så utvecklades den sexkultur som i alla fall jag sammankopplar med Tyskland och dålig smak: starkt kommersialiserad med trista inslag av porr, peep shows och prostitution. (Och ingen missade väl debatten om trafficking vs fotbollsVM i somras?)


 

I DDR, däremot, fortsatte kvinnorna att arbeta efter kriget. Sexualundervisning infördes tidigt i skolorna, och p-piller och sexuellt umgänge före äktenskapet accepterades ganska naturligt. (Jag tänker på storebrorsstaten i George Orwells 1984, där sex var i princip den enda trevliga aktivitet som uppmuntrades av staten, eftersom den ville att befolkningen skulle växa.) Det fanns också statlig barnomsorg och det var enkelt och billigt att skilja sig. (Å andra sidan var porr sett som kapitalistisk dekadens, så Arte visade en andra dokumentär också, om hur porr smygproducerades och smygvisades i DDR; Stasi fick nys om det, men det var så många högt uppsatta personer inblandade i det att de aldrig gjorde något åt det.) Sociologernas undersökningar har också visat att de östtyska kvinnorna var mycket mer frigjorda än de västtyska, och att den östtyska befolkningen i allmänhet hade mycket mindre problem med sex än sina landsmän på andra sidan muren.

 


Det här låter ju gulligt, tycker man, och jag kände onekligen att jag hellre skulle ha velat ha rätt till jobb och utbildning på lika vilkor, barnomsorg för mina barn och en utvecklad sexualitet än varit en västtysk hemmafru (men man ska förstås inte glömma att det på andra fronter låg rätt illa till i DDR, och kanske hade jag inte uppskattat den för den tiden välutvecklade jämställdheten så mycket om det hade inneburit att jag inte hade några civila och politiska rättigheter att tala om). Och frågan är om det ens på detta enda plan var så himla bra i DDR. I Ryssland, som ju ändå var modellen för det socialistiska samhället, var kvinnornas frigörelse egentligen mest fernissa. Att kvinnorna heltidsarbetade och hade barnen på dagis innebar inte att hemmen var jämställda. Varför skulle det ha varit bättre i DDR?


Kvinnofrigörelse

Det jobbar en svensk tjej i samma byggnad som jag i Geneve, och vi brukar käka lunch ihop och klaga på Schweiz ibland. Självklart gillar vi båda två i stort sett att bo i Schweiz, men det finns ju saker att störa sig på också. Hon har sålunda serverat mig historier som den om sin turkiska väninna, som är gift med en schweizare av den allra mest stockkonservativa modellen. Turkiskan, som är högutbildad och hade ett prestigefyllt jobb, är numera hemmafru för att mannen kräver det. Bland hans värre grodor märks den om att ungdomar i Schweiz är så mycket mera problematiska nuförtiden (snattar, skolkar, slår ner gamla tanter? Jag vet inte riktigt vad han syftade på) och att detta beror på att mammorna inte är hemma och tar hand om sina barn längre. Inte konstigt att turkiskan förklarar sitt andra barns tillkomst med motivationen: Egentligen hade det räckt för mig att ha ett barn, men jag tänkte att om det händer mig något blir det så synd om honom som måste vara ensam bland alla schweizare ? det var bäst att han fick ett syskon så han får lite sällskap.


 

Min kollega har också underhållit mig med historien om när hennes svägerska gick tillbaka till arbetet efter sin regelementsenliga 3 månaders mammaledighet, och hur hennes kollegor förfasade sig över detta. (Men givetvis var det ingen som ifrågasatte barnafaderns arbete ? pappaledighet finns ju inte här, och verkar inte heller betraktas som något eftersträvansvärt.)


 

För att jämföra, så pratade jag om samma typ av frågor med en annan svensk kompis som bor i Geneve (henne har jag skrivit om tidigare). Hennes pojkvän, tillika fadern till hennes dotter, är fransman, och de hade varit på fest hos några av hans kompisar i Frankrike. Där lät det helt annorlunda bland kvinnorna: "Nä, du har väl inte sagt upp dig från jobbet?", "Ammar du fortfarande?" (med förfärat tonfall, trots att bebisen faktiskt bara är ett halvår), "Skäm inte bort henne!" (när min kompis tar upp sin dotter istället för att låta henne skrika sig hes på festen).


 

Detta visar på ett helt annat perspektiv, och min personliga analys lyder som följer: I Schweiz har de överhuvudtaget inte fattat det här med jämställdhet eller ens kvinnofrigörelse. Kvinnor förväntas ägna sig åt hem och familj, när de har familj, och en kvinna som vill ha ett tillfredsställande arbetsliv får slåss för det, i förkommande fall mot maken ? men det är förstås individuellt ? men i varje fall mot omgivningens fördomar och mot administrationens tröghet. I Frankrike, däremot, har man inte heller koll på det där med jämställdhet, men kvinnans frigörelse har man ju hållt på med ett bra tag. Problemet, från mitt svenska perspektiv, är dock vem kvinnan ska frigöra sig från; medan den svenske mannen får släppa ifrån sig den terräng som kvinnan erövrar, verkar det ju i Frankrike som att det är barnen som får göra eftergifterna. Och så var det väl ändå inte tänkt?


 Min egen plan är förstås att under rådande omständigheter vara både en så jämställd partner som möjligt och en så bra förälder som möjligt. Och ska man kunna göra det utan att paralyseras av prestationsångest, så måste man nog ha en rätt klar bild av vilka skyldigheter föräldrar har gentemot sina barn, och sedan fördela dem, så gott och trivsamt man kan, mellan föräldrarna. Jag får väl återkomma med hur det funkar rent praktiskt.