Charlotta Friedner

Schweiz är ett välorganiserat land. Det är inte lika socialistartat strömlinjeformat som Sverige, men ordning och reda råder trots det. (I och för sig en paradox som förtjänar ett eget blogginlägg, om inte till och med en doktorsavhandling: hur kan Schweiz, som är snuttifierat på alla möjliga sätt genom sin väldiga decentralisering - det är delstaterna och kommunerna som sköter precis allt och regeringen är mera till för att vara galeonsfigur - och sin direktdemokrati överhuvudtaget lyckas med att genomdriva några åtgärder som ser likadana ut oavsett var i landet man bor, och så att saker och ting följs upp när man flyttar mellan delstaterna (och i förekommande fall byter språk)?)

Som ett utslag av detta fick vi, de ömma föräldrarna, när Bebbo föddes en "hälsobok" i hennes namn. Däri fyller sjukhuspersonal, oberoende barnmorskor, BVC-sköterskor och doktorer i all info om hennes hälsa, och vi själva ska fylla i när hon får sina tänder, lär sig krypa etc. Det finns säkert nåt motsvarande i Sverige.

Bland alla rutor där hennes längd, vikt, huvudomkrets och vaccinationer ska fyllas i, finns också lite info till föräldrarna insprängd. Denna läste jag (om) idag medan jag åt frukost, och fann synnerligen tankeväckande. Jag översätter inledningen till artikeln "svårigheter och problem":

Kära föräldrar, ert barns födelse har förändrat livet för er som par, särskilt om det rör sig om er förstfödde. Ni utgör nu en familj. Detta har ni förberett er för med glädje. Modern har för tillfället lämnat sitt arbete för att helhjärtat ägna sig åt sitt barn. Kanske har ni funderat över sätt att förena er roll som förälder med ert yrke. Nuförtiden erkänner man att det inom paret fortfarande är modern som tar det största ansvaret för barnens vård och uppfostran, även om stödet hon får från sin partner är viktigare nu än tidigare. Detta är skälet till att följande råd framför allt riktar sig till modern, men det är viktigt att fadern också är medveten om dem. Att stå till förfogande för sitt barn, 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan innebär en påfrestning som alla mödrar inte alltid klarar av.

Finn fem fel, typ! Jag hade förstås kunnat översätta en bit till, men tyckte att det var tillräckligt många fel i inledningsstycket.

Till att börja med är det intressant hur de börjar med att förutsätta att mamman slutar jobba (det finns kvinnor som inte gör det, till och med i Schweiz), och att det är hennes ansvar att tänka igenom hur hon möjligtvis skulle kunna vara både mamma och yrkesarbetande (redan att lämnas ensam med den ekvationen räcker ju för att ge vilken mamma som helst gråa hår under de förhållanden som råder här; jag vet, jag har försökt). Observera också att modern som slutar jobba ska ägna sig helhjärtat åt "sitt" barn, trots att tilltalet dittills har varit ni, så att det rimliga vore att kalla det "ert" barn. Sedan sticker de in en brasklapp om att de pratar om mamman för att det är så det ser ut i praktiken, men att man ju inte för den sakens skull får glömma pappan, vars stöd är viktigt. Kan det finnas nåt sätt att göra pappor mindre intresserade av att ta sin del av barnomsorgen än att reducera deras insats till ett "stöd för mamman"? Och, i så fall, hur kan det vara sant att "stödet från fadern" är viktigare nu än tidigare, ifall mamman ändå förväntas stå till barnets förfogande 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan? Det känns lite orättvist att hon tydligen ska arbeta kvällar, helger och nätter förutom dagarna, medan yrkesarbetande män, som vi alla vet, arbetar omkring 40 timmar i veckan och sedan får vila sig. Som en prydlig avslutning skuldbelägger de den mamma i kris som kan tänkas läsa texten genom att påpeka att man ju i och för sig väntar sig att alla mammor ska klara att stå tillbarnets förfogande hela tiden, vid alla tidpunker i ur och skur, men att det faktiskt finns mammor som inte grejar det. Vad glad jag skulle bli om jag var så desperat att jag övervägde att slänga ut barnet genom fönstret, slog upp hälsoboken för att kolla vad den offentliga schweiziska linjen är i såna situationer och där fann ett kvitto på att jag borde greja den här situationen men tyvärr tillhör den minoritet mödrar som inte är några riktiga mödrar eftersom de inte pallar för trycket.

Ibland har jag svårt att förstå hur schweizarna ändå kan vara så pass normala som de är. Det är ett under att de inte är totalt uppfuckade hela bunten.

För egen del grubblar jag ju fortfarande på ett system för hur jag och min man ska kunna förena ett jämställt hushåll med blotta faktum att den ena av oss (han) arbetar långa dagar utanför huset, och den andra av oss (jag) tillbringar dagarna hemma med en bebis. Jag tror att min preliminära slutsats är att jag accepterar att göra det mesta grovjobbet under veckorna (åtminstone tills bebisen börjar krypa för då lär jag väl bli rejält kringskuren i min handlingsfrihet), mot att vi tillämpar en strikt likadelning på helgerna.

Sålunda har jag den här veckan, förutom att ta hand om bebisen, lagat mat nästan varje dag, handlat (men han handlade en gång, eftersom han behövde bilen och jag inte kan handla med bebis utan bil), städat (men han har städat i köket) och tvättat (men han vek sin egen tvätt medan jag gjorde min, bebisens och allt gemensamt). Men nu under helgen har jag lagat mat två gånger, medan han har matat bebisen nästan vaje gång, diskat och plockat undan i köket flest gånger samt lämnat gamla kartonger och papper vid sopsorteringen.

Jag tror det funkar. Ingen av oss känner sig blåst på ledig tid, i alla fall inte så här långt.

Jag kom att tänka på ett samtal jag hade för något år sedan, på ett släktkalas hos min makes familj. Tillsammans med flickvännen till en av hans kusiner satt jag och tittade på när grabbarna spelade fotboll (ingen av oss bangar på att spela med, i normala fall, men Virginie hade ont i en fot och hoppade på kryckor, och jag var i början av graviditeten och kände mig allmänt fysiskt olustig). Vi pratade om att Virignie och Laurent hade bestämt sig för att flytta ihop. Laurent var vid detta tillfälle 24 år (men hade, med untantag av lumpen, aldrig bott hemifrån), men Viriginie var bara 17, och hennes föräldrar var inte så nöjda med planen. Hon gick fortfarande som lärling på ett apotek och hade ett år kvar till sin examen, och när föräldrarna insåg att hon inte skulle ändra sig med mindre än rent tvång bestämde de sig för att låta henne göra som hon ville och låta henne flytta ihop med Laurent. De (hennes mamma, antog jag) åtog sig dock att sköta tvätt och strykning åt de unga tu tills hon hade klarat sin examen, för att hon skulle få tid att plugga ordentligt.

Allt detta berättade Virginie för mig, och tillade att Laurent i sin iver att flytta ihop med henne hade lovat att "hjälpa till med allt hushållsarbete så mycket hon ville, utom tvätten för det stod han inte ut med".

Que?

Om en vuxen man, elektriker med egen firma, flyttar ihop med en tjej som fortfarande går på motsvarande gymnasiet, kan han väl inte vänta sig att hon ska göra allt hushållsarbete åt honom? Och åta sig att "hjälpa till" med de minst tråkiga bitarna, för att vara snäll, inte för att det är hans hushåll lika mycket som hennes? Och att inte bara hon (som ju ändå var rätt ung och inte hade så mycket erfarenhet), utan även uppenbarligen hennes föräldrar, som ju bestämde sig för att hjälpa henne med tvätten, accepterar denna sakernas ordning som något självklart?

Jag hoppade högt och försökte så tydligt jag kunde (men utan att baktala Laurent) påpeka för henne att det blir deras gemensamma hushåll, som de alltså hade gemensamt ansvar för, och att det enda godtagbara skälet till att hon skulle arbeta mer med det än han vore ifall hon arbetade (på sitt apotek och med studierna) drastiskt mindre än han (med sin elfirma). Och att om det nu verkligen var så att han inte stod ut med tvätt skulle hon se till att han diskade ordentligt i utbyte mot att hon tog hans del av tvätten.

Inte en meganyanserad bild jag gav henne, jag vet. Det jag ville åt var mest att hon skulle ifrågasättta mönstret som rådde i hans familj (det vet jag, för dem känner jag), och säkert även i hennes egen. För hon är en smart tjej, och mogen för sin ålder, så om hon bara började fundera på det är jag säker på att hon kom fram till en hygglig slutsats. Måste följa upp detta nästa gång jag träffar henne.

Igår såg min man och jag ett program om jämställdhet i familjen på schweizisk TV. Debatten och argumenten är i stort sett de samma som i Sverige, men intresset för dem är mera nyvaknat här. Vi lärde oss t ex att kvinnor arbetar mer hemma och sover mindre ju fler barn det blir i familjen, medan män arbetar mer utanför hemmet och sover mer ju fler barn det blir. Detta därför att kvinnan inte hinner sova eftersom hon måste ta hand om barnen, medan mannen sover mer för att han är trött efter att ha arbetat lägre utanför hemmet... De visade också en (manlig) sociolog som gav debila råd av typen: det finns ju tråkigare och roligare hushållssysslor, uppmuntra mannen att ta en större del av de roliga! (Vilket ju inte bara är klyshigt och ojämställt - mannen får göra det kreativa och det som man får positiv bekräftelse ifrån, som att laga mat, medan kvinnan får fortsätta med tråkiga tråkiga tvätten - utan förutsätter även att mannen är nåt slags barnunge som inte kan göra saker av nödvändighet utan bara ifall han tycker att de är roliga.)

I vårt fall stämmer både undersökningar och klyshor rätt väl, men vi har ju gått från två heltidsarbetande, jämställda individer till en heltidsarbetande man, ett barn och en hemmafru, så det är väl inte så konstigt att vi faller in i mönstret. Eftersom min man är i sluttampen av sin doktorsavhandling är det heller inte så underligt att han jobbar längre dagar nu än tidigare. I vilket fall tog han åt sig så pass att han direkt efter programmets slut gick och städade upp i  köket, och i morse innan han gick till jobbet hade han hunnit plocka ur diskmaskinen, byta blöja på bebisen och gå ut med soporna innan jag ens hade vaknat.... (Ungefär som att jag alltid börjar städa som en galning ifall jag råkar se How Clean is your Home!)