Länder på I: chicken och fångarnas dilemma

Jag har i flera dagar tänkt återkomma med fler tankar om länder på I, och nu börjar det verkligen bli spännande. DN publiserade häromdagen Nathan Shachars analys av läget, som går ut på att Irans förhandlingsposition har försämrats drastiskt genom att västvärlden, med Sarkozy och Frankrike i spetsen, har tagit Syrien till nåder. Shachars poäng är att Iran egentligen är väldigt illa beväpnat och inte utgör något reellt hot mot Israel (än, ska man kanske tillägga), men det gör däremot Syrien. Om Syrien nu har lyfts ur frysboxen och plötsligt har fått en del att förlora på att vara Irans förlängda arm i Mellanöstern, innebär det att Israel utgör ett större hot mot Iran än tidigare (tänk på ett schackparti där man lyfter bort en pjäs som hotar drottningen; drottning i det här fallet är förstås Israel). Samtidigt hörs rykten av den typ som jag själv nåddes av häromdagen, att Israel och/eller USA plannerar att slå till mot Iranska kärnkraftsanläggningar i slutet av året, efter det amerikanska presidentvalet, och idag gör CNN stor sak av att en hög amerikansk diplomat ska träffa Irans kärnkraftsförhandlare i Geneve under helgen. De har fått en intervju med utrikesminister Rice om detta, och de tänker inte visa hela intervjun förrän om nån dag eller två, men de har klippt några russin ur den, t ex när Rice förnekar att det innebär en kursändring för Bushadministrationen att faktiskt skicka en högnivårepresentant att träffa Iran (vilket hon ju måste påstå, annars vore hon ingen bra politiker).

Själv ser jag tillbaka på mitt inlägg om chickenspelet mellan USA och Iran från tidigt i våras och konstaterar att det hela verkar framskrida mer eller mindre enligt planen. USA, med Israel som kamouflage, torped eller allmän murbräcka, gör sitt bästa för att övertyga Iran om att det inte spelar Chicken, utan Fångarnas Dilemma, och att det är redo att slå till mot Iran. Iran är försvagat av att Syrien plötsligt utgör ett ostadigare armstöd än tidigare, och trots president Ahmadinejads populistiska och våldsamma retorik (som skrämmer många amerikaner och israeler) är det ganska tydligt att Iran har mycket att vinna på att nå en överenskommelse med USA innan Bushs tid vid makten är ute. Och inte särskilt mycket att hota med heller, om det inte kan vara säkert på att få Syrien med sig på en attack mot Israel.
 
Slutligen hamnar vi alltså realpolitiskt i den sista spelplanen jag ritade upp i mitt Chicken-inlägg, det där Iran fortfarande spelar Chicken, medan USA har övergått till Fångarnas Dilemma, och utfallet blir enligt den matrisen att Iran kommer att vika sig och USA kommer att få sin vilja igenom. Att Rice nu har skickat en representant att faktiskt tala med Iran i Geneve ska kanske ses som ett tecken på att Iran redan har vikt sig, eller i alla fall på att Rice känner efter om Iran är redo att vika sig. Ahmadinejads hårda retorik blir dock svår att överge, så USA kommer att bli tvunget att kompromissa med Iran tillräckligt för att Iran ska kunna rädda ansiktet - men det verkar de ju ha klarat med Kim Jong Il och Nordkorea, så det borde de kunna gå i land med i det här fallet också, tycker man. Bush-administrationen har förövrigt incitament att vara lite mindre hökaktiga och lite mer förhandlingsvilliga än vanligt, för det vore en fjäder i hatten för dem, och skulle underlätta för McCain i presidentvalet, om de hade en utrikespolitisk framgång att visa upp innan valet i november. De blir i så fall stort tack skyldiga Sarkozy och hans Medelhavsunion, som ju har bäddat ganska snyggt för en kompromiss i frågan om den iranska kärnkraften.

Jag har en känsla av att vi kommer att få höra mer om länder på I inom den närmaste framtiden.

Iran och USA enl The Economist: Chicken

I julas köpte jag The Economist's nyårsutgåva. Dumt, eftersom jag inte gillar att läsa The Economist, men när de gör anspråk på att veta vad som ska hända i världen under 2008 blir man ju nyfiken... Eftersom jag generellt tycker att The Economist är en tråkig tidning har jag ännu inte tagit mig igenom hela. Men jag har ändå hittat några guldkorn, t ex artikeln och USAs och Irans relation som bara bad om att få illustreras i ett chicken-spel.


Artikelns poäng är följande:

Det kan bli dyrt för USA och Iran att inte komma överens. Med artikelns ord: "Without some [...] rapprochement, an explosive mix of Iranian technology and American politics will make 2008 the most dangerous year yet in three decades of confrontation."


Detta är vad som gör ett chicken-spel; att hota den andra så mycket att den fegar ur och man själv vinner (eller i det här fallet skaffar sig ett så bra förhandlingsläge som möjligt). Det hela bygger på att ingen av parterna vill att det ska gå riktigt illa (det klassiska exemplet är två bilförare som kör mot varandra på kollisionskurs; ingen vill krocka men vem ska väja?), i exemplet vill Iran inte bli anfallet av USA, men fortsätta sin kärnkraftsutveckling, och USA vill att Iran ska sluta med kärnkraftsutvecklingen men kommer knappast att få hemmaopinionens (för att inte tala om världsopinionens!) stöd för att anfalla Iran.


I en spelmatris ser det ut så här:

image21

Från USA:s synpunkt ser spelplanen ut så här: USA föredrar att vinna utan att vika sig, men viker sig hellre än kolliderar med Iran. Samtidigt föredrar USA givetvis att Iran också viker sig. Alltså:

1 - Iran viker sig men inte USA

2 - Båda viker sig

3 - USA viker sig men inte Iran

4 - Ingen viker sig


Iran resonerar precis likadant och spelplanen blir alltså helt symetrisk.


Detta ska läsas så här:

image23


Som vi ser är "jämviktslägena", dvs de två utfallen som spelmatrisen förutsäger ifall det inte blir någon överenskommelse, nedre vänstra rutan och övre högra. Vilken av dem det blir beror på vem som kan skrämma den andre mest, eller i vårt fall, om Iran kan övertyga USA om att det inte är värt besväret att anfalla (se hur mycket besvär - i form av förluster, pengar och internationellt anseende - det innebar att anfalla Irak!) eller om USA kan övertyga Iran om att de kommer att anfalla.


De förhandlingar The Economists skribent hoppas på skulle alltså istället leda till ett utfall i den översta vänstra rutan, vilken vi kan kalla för det allmänna bästa.


Tricket, fortfarande sett från USA:s synpunkt, är att försöka övertyga Iran om att det inte alls är ett chickenspel USA spelar, utan ett fångarnas dilemma. På det sättet ändras spelplanen som nedan (det sämsta, nr 4, för USA blir att Iran vinner, inte frontalkrocken) och det enda dominanta utfallet blir nedre vänstra rutan, till USA:s fördel. Detta inträffar när preferenserna inte är symetriska, dvs när den ena fortsätter spela chicken medan den andra övergår till fångarnas dilemma. (På motsvarande sätt försöker Iran övertyga USA om att det inte heller spelar chicken utan fångarnas dilemma, och utfallet blir likadant fast till Irans fördel, dvs övre högra rutan.) Om båda däremot spelar fångarnas dilemma blir krocken ett faktum, men poängen i artikeln var just att vad de bägge länderna än försöker få det att se ut som, spelar de i själva verket chicken.


image24

Rent realpolitiskt kommer förmodligen mycket lite att förändras i iransk politik under 2008. I USA däremot kommer presidentvalet att påverka USA politik (
jag har tidigare i bloggen varit inne på Putnams beskrivning av "tvånivåspel" eller hur inrikespolitiska restriktioner påverkar utrikespolitiken och vice versa); vinner McCain så kanske USA fortfarande kan försöka slå i Iran att det spelar ett fångarnas dilemma, men vinner demokraterna (oavsett om det blir Clinton eller Obama) så blir chicken-upplägget desto tydligare.


Alltså: om inte Bushadministrationen lyckas göra en deal med Iran innan året är slut ökar risken för att Iran framhärdar med sin kärnkraftsutveckling, och nästa amerikanska president kan befinna sig inför fullbordat faktum (enl artikeln kan Iran "perhaps master the art of enrichment, and so cross a technological point of no return, in 2008") och bara ha att välja på de två sämsta alternativen, att väja trots att Iran framhärdar eller att ta frontalkrocken. Men, 2008 är ett möjligheternas år, då Bushadministriationen fortfarande kan försöka övertyga Iran om att det måste vika sig, och därmed skaffa sig ett bra förhandlingsläge. Låt oss hoppas att detta möjligheternas fönster utnyttjas.


Spelteori

DN har skrivit de senaste dagarna om det kaos som uppstår när föräldrar vill skjutsa sina barn till skolan. För mig som är en total spelteori-fjant är detta ett solklart fall av fångarnas dilemma: summan av det som är bäst för varje person är inte samma sak som det som är bäst för alla. Redan Rousseau var inne på den konflikten.


I en spelmatris ser problemet ut så här:
image18 
För varje förälder är det bra om barnen tryggt kan promenera till skolan och slipper risken för trafikolyckor, samt slipper bli förgiftade av avgaser. Å andra sidan är det ännu bättre om just man själv kan ta bilen när man behöver (ur DN:s artikel: "alla vill ha en säker, helst bilfri miljö - som de kan titta ut på genom det egna bilfönstret..."). Det näst sämsta är om alla tar bilen (för inga barn får motion utan att riskera hälsan), och det allra sämsta är om alla utom jag själv skjutsar sina barn, för då utsätts ju min unge för alla problem och risker, som jag inte själv bidrar till att skapa.

Alltså:

1 - jag men ingen annan kör

2 - ingen kör

3 - alla kör

4 - alla utom jag kör


Eftersom alla föräldrar resonerar likadant blir matrisen helt symmetrisk. Den läses som nedan.
image19
 Sett från förälder 1:s perspektiv: om den andra (de andra) inte kör är det bättre för mig att köra än att inte göra det (1 är bättre än 2). Om den andra kör, är det också bättre för mig att köra än att inte göra det (3 är bättre än 4). Den andra föräldern (de andra föräldrarna) resonerar på exakt samma sätt, och vi befinner oss i den mest kända av alla spelmodeller, nämligen fångarnas dilemma, där vi kommer att hamna i nedre högra rutan (alla kör), trots att allmänintresset talar för att vi borde befinna oss i den övre vänstra (ingen kör). 

Ett stort forskningsfält inom statsvetenskapen går ut på just att hitta lösningar på den här typen av intressekonflikter (som gärna utspelar sig mellan stater eller grupper). Och en vanlig slutsats är att försöka ändra spelreglerna. I vårt exempel ställde skolan dit en polis för att hindra bilisterna (dock ta bort möjligheten "köra" ur spelmatrisen) - men det funkar inte så bra, för föräldrarna lyder inte. Trafikpolisen själv säger att det bästa är om föräldrarna börjar diskutera med varandra och själva kommer fram till det smarta i att ingen kör - vilket också är det traditionella sättet att ta sig ur en Fångarnas Dilemma-matris. När spelarna får utbyta information och bygga upp ett förtroende för varandra, inser de att de kommer till ett bättre resultat genom att samarbeta.