Charlotta Friedner

Jag har i flera dagar tänkt återkomma med fler tankar om länder på I, och nu börjar det verkligen bli spännande. DN publiserade häromdagen Nathan Shachars analys av läget, som går ut på att Irans förhandlingsposition har försämrats drastiskt genom att västvärlden, med Sarkozy och Frankrike i spetsen, har tagit Syrien till nåder. Shachars poäng är att Iran egentligen är väldigt illa beväpnat och inte utgör något reellt hot mot Israel (än, ska man kanske tillägga), men det gör däremot Syrien. Om Syrien nu har lyfts ur frysboxen och plötsligt har fått en del att förlora på att vara Irans förlängda arm i Mellanöstern, innebär det att Israel utgör ett större hot mot Iran än tidigare (tänk på ett schackparti där man lyfter bort en pjäs som hotar drottningen; drottning i det här fallet är förstås Israel). Samtidigt hörs rykten av den typ som jag själv nåddes av häromdagen, att Israel och/eller USA plannerar att slå till mot Iranska kärnkraftsanläggningar i slutet av året, efter det amerikanska presidentvalet, och idag gör CNN stor sak av att en hög amerikansk diplomat ska träffa Irans kärnkraftsförhandlare i Geneve under helgen. De har fått en intervju med utrikesminister Rice om detta, och de tänker inte visa hela intervjun förrän om nån dag eller två, men de har klippt några russin ur den, t ex när Rice förnekar att det innebär en kursändring för Bushadministrationen att faktiskt skicka en högnivårepresentant att träffa Iran (vilket hon ju måste påstå, annars vore hon ingen bra politiker).

Själv ser jag tillbaka på mitt inlägg om chickenspelet mellan USA och Iran från tidigt i våras och konstaterar att det hela verkar framskrida mer eller mindre enligt planen. USA, med Israel som kamouflage, torped eller allmän murbräcka, gör sitt bästa för att övertyga Iran om att det inte spelar Chicken, utan Fångarnas Dilemma, och att det är redo att slå till mot Iran. Iran är försvagat av att Syrien plötsligt utgör ett ostadigare armstöd än tidigare, och trots president Ahmadinejads populistiska och våldsamma retorik (som skrämmer många amerikaner och israeler) är det ganska tydligt att Iran har mycket att vinna på att nå en överenskommelse med USA innan Bushs tid vid makten är ute. Och inte särskilt mycket att hota med heller, om det inte kan vara säkert på att få Syrien med sig på en attack mot Israel.
 
Slutligen hamnar vi alltså realpolitiskt i den sista spelplanen jag ritade upp i mitt Chicken-inlägg, det där Iran fortfarande spelar Chicken, medan USA har övergått till Fångarnas Dilemma, och utfallet blir enligt den matrisen att Iran kommer att vika sig och USA kommer att få sin vilja igenom. Att Rice nu har skickat en representant att faktiskt tala med Iran i Geneve ska kanske ses som ett tecken på att Iran redan har vikt sig, eller i alla fall på att Rice känner efter om Iran är redo att vika sig. Ahmadinejads hårda retorik blir dock svår att överge, så USA kommer att bli tvunget att kompromissa med Iran tillräckligt för att Iran ska kunna rädda ansiktet - men det verkar de ju ha klarat med Kim Jong Il och Nordkorea, så det borde de kunna gå i land med i det här fallet också, tycker man. Bush-administrationen har förövrigt incitament att vara lite mindre hökaktiga och lite mer förhandlingsvilliga än vanligt, för det vore en fjäder i hatten för dem, och skulle underlätta för McCain i presidentvalet, om de hade en utrikespolitisk framgång att visa upp innan valet i november. De blir i så fall stort tack skyldiga Sarkozy och hans Medelhavsunion, som ju har bäddat ganska snyggt för en kompromiss i frågan om den iranska kärnkraften.

Jag har en känsla av att vi kommer att få höra mer om länder på I inom den närmaste framtiden.

DN har skrivit de senaste dagarna om det kaos som uppstår när föräldrar vill skjutsa sina barn till skolan. För mig som är en total spelteori-fjant är detta ett solklart fall av fångarnas dilemma: summan av det som är bäst för varje person är inte samma sak som det som är bäst för alla. Redan Rousseau var inne på den konflikten.

I en spelmatris ser problemet ut så här:
 
För varje förälder är det bra om barnen tryggt kan promenera till skolan och slipper risken för trafikolyckor, samt slipper bli förgiftade av avgaser. Å andra sidan är det ännu bättre om just man själv kan ta bilen när man behöver (ur DN:s artikel: "alla vill ha en säker, helst bilfri miljö - som de kan titta ut på genom det egna bilfönstret..."). Det näst sämsta är om alla tar bilen (för inga barn får motion utan att riskera hälsan), och det allra sämsta är om alla utom jag själv skjutsar sina barn, för då utsätts ju min unge för alla problem och risker, som jag inte själv bidrar till att skapa.

Alltså:

1 - jag men ingen annan kör

2 - ingen kör

3 - alla kör

4 - alla utom jag kör

Eftersom alla föräldrar resonerar likadant blir matrisen helt symmetrisk. Den läses som nedan.

 Sett från förälder 1:s perspektiv: om den andra (de andra) inte kör är det bättre för mig att köra än att inte göra det (1 är bättre än 2). Om den andra kör, är det också bättre för mig att köra än att inte göra det (3 är bättre än 4). Den andra föräldern (de andra föräldrarna) resonerar på exakt samma sätt, och vi befinner oss i den mest kända av alla spelmodeller, nämligen fångarnas dilemma, där vi kommer att hamna i nedre högra rutan (alla kör), trots att allmänintresset talar för att vi borde befinna oss i den övre vänstra (ingen kör). 

Ett stort forskningsfält inom statsvetenskapen går ut på just att hitta lösningar på den här typen av intressekonflikter (som gärna utspelar sig mellan stater eller grupper). Och en vanlig slutsats är att försöka ändra spelreglerna. I vårt exempel ställde skolan dit en polis för att hindra bilisterna (dock ta bort möjligheten "köra" ur spelmatrisen) - men det funkar inte så bra, för föräldrarna lyder inte. Trafikpolisen själv säger att det bästa är om föräldrarna börjar diskutera med varandra och själva kommer fram till det smarta i att ingen kör - vilket också är det traditionella sättet att ta sig ur en Fångarnas Dilemma-matris. När spelarna får utbyta information och bygga upp ett förtroende för varandra, inser de att de kommer till ett bättre resultat genom att samarbeta.