Hur pålitlig är Moscow Times?
Hur står det till i Ryssland? Ett par saker har hänt här som kan vara värda att fundera över.
I söndags var jag ute och promenerade lite i stan, och när jag kom till tunnelbanestationen Tverskaya stod det poliser precis överallt. Jag undrade vad alla de gjorde där, men allt var lugnt och innan annan verkade reagera på att de stod där så jag funderade inte så mycket mer på saken. Klockan var kanske fem så det var redan mörkt. När jag kom hem såg jag bilder på poliser som stormade Tverskaya Ploshad i dagsljus på TV, så jag frågade min flatmate vad som hade hänt och hon hade ingen aning. Så igår slog jag upp min främsta nyhetskälla, gratistidningen Moscow Times, och fick veta att polisen hade sprängt en anti-fascistisk march vid Tverskaya Ploshad på söndageftermiddagen. Jag berättade detta för mina flatmates som - faktiskt - satt och tittade på nyheterna på den statliga kanalen. "Ja, det var en olaglig demonstration," sa de. Fast enligt Moscow Times hade arrangörerna sökt tillstånd, fått avslag, sökt igen för en annan plats för att tillmötesgå polisens argument om säkerhet och framkomlighet, men fått avslag igen. Fast enligt polisens talesmän hade de fått avslag för Tverskaya därför att de hade fått den första platsen de sökte beviljad. Oavsett vilket så hade nationalister och andra rätt tvivelaktiga grupper fått hålla sin demonstration - som den här var en reaktion mot - för några veckor sedan, utan några problem.
En amerikansk vän mailade mig en artikel ur New York Times om ett nytt ryskt lagförslag som ska begränsa utländskt inflytande på ryska NGO:er. Jag frågade min chef om detta - eftersom det bland annat skulle innebära att Angel inte fick några mer medel eftersom vi finansieras av t ex US TIP Office, Sida och stiftelser så som Ford Foundation (som förövrigt skulle få stänga sitt Moskvakontor om lagen går igenom) - och hon svarade att de skriver petitioner etc mot förslaget. Min flatmate tyckte däremot att det var bra om utländska intressen får mindre inflytande i rysk politik. "Men hur ska NGO:erna fungera då?" undrade jag. Det är ju inte precis som att Ryssland skjuter till några pengar. Personligen struntar jag fullkomligt i vem som styr i Ryssland, bara folks männskliga rättigheter respekteras. Och den grupp som vi jobbar med, traffickade kvinnor, får uppenbarligen inte sina rättigheter tillgodosedda, vilket innebär att det finns ett behov av oss och våra utländska pengar. Demokrati är bara ett medel, den troligaste approximativa metoden att möjliggöra ett hyggligt liv.
En av TV-kanalerna här, för övrigt enligt Moscow Times den enda som rapporterade om händelsen på Tverskaya i söndags, så det måste väl ha varit den jag tittade på på söndagskvällen, har till stora delar köpts upp av ett statligt bolag. En av dess mera undersökande journalister hindrades förra veckan av säkerhetsvakter från att sända sitt program, återigen enl Moscow Times, som också antyder att det rör sig om självcensur från stationens sida för att behaga de nya ägarna. "Du vet, ryska journalister... man kan ju inte låta dem säga vad som helst i TV!" säger min flatmate.
I en annan artikel skriver Moscow Times om hur de kompispriser på olja som Ryssland har givit Moldavien, Ukraina och Georigen ska omförhandlas. Dessa tre länder har ju numera västvänliga regimer, men Vitryssland som sitter kvar med sin gamle diktator, behöver inte omförhandla utan kan lugnt behålla sitt kompispris. "Det har inte med regimskiften att göra, Ukraina säger alltid elaka saker om Ryssland och det finns inget skäl att ge dem billig olja," säger min flatmate. Jag frågar förstås vad Ukraina, eller ännu hellre lilla Moldavien kan göra mot kolossen Ryssland som är så elakt att det bör lönas med särbehandling gentemot andra CIS-länder, men det visst hon inte. Bara att de hade betett sig illa.
Jag tror min poäng har gått fram nu. Vem är den pålitligaste källan, Moscow Times som är en kvalitativ gratistidning på engelska, och alltså måste sponsras ganska hårt från något håll, eller min flatmate som har vuxit upp i Sovjetunionen och under inbördeskriget i Tajikistan och utbildats på ett militäruniversitet i Moskva? Det är svårt att veta. Det sägs ju allmänt här att Ryssland var ganska fritt - men extremt kaotiskt - under de första Jeltsinåren, men då var ju min flatmate upptagen av det Tajikiska inbördeskriget, så då lär hon ju inte ha hunnit lära sig att tänka fritt. Sedan blev det Putintid och vi vet vad som sägs om honom i västliga media. Dock tycker folk här i Ryssland att det är amerikansk propaganda att Putin skulle vara aktoritär, och att medie-, yttrande- och församlingsfriheten håller på att begränsas.
Själv tror jag att jag skulle förstå bättre om jag var lite bättre på ryska så jag fick någon motpol till bara Moscow Times. Men i vilket fall som helst önskar jag att ryssarna själva kunde lyfta blickarna lite mer från sin strävan efter framgång och oroa sig lite för såna här saker. Som min flatmate sa om det utländska inflytandet: "Utlänningar kan ju inte bestämma hur det ska vara i Ryssland!" Nej, just det, så frågan är vem som mår bättre av att jag oroar mig och ligger vaken på nätterna och funderar på sånt här.
I söndags var jag ute och promenerade lite i stan, och när jag kom till tunnelbanestationen Tverskaya stod det poliser precis överallt. Jag undrade vad alla de gjorde där, men allt var lugnt och innan annan verkade reagera på att de stod där så jag funderade inte så mycket mer på saken. Klockan var kanske fem så det var redan mörkt. När jag kom hem såg jag bilder på poliser som stormade Tverskaya Ploshad i dagsljus på TV, så jag frågade min flatmate vad som hade hänt och hon hade ingen aning. Så igår slog jag upp min främsta nyhetskälla, gratistidningen Moscow Times, och fick veta att polisen hade sprängt en anti-fascistisk march vid Tverskaya Ploshad på söndageftermiddagen. Jag berättade detta för mina flatmates som - faktiskt - satt och tittade på nyheterna på den statliga kanalen. "Ja, det var en olaglig demonstration," sa de. Fast enligt Moscow Times hade arrangörerna sökt tillstånd, fått avslag, sökt igen för en annan plats för att tillmötesgå polisens argument om säkerhet och framkomlighet, men fått avslag igen. Fast enligt polisens talesmän hade de fått avslag för Tverskaya därför att de hade fått den första platsen de sökte beviljad. Oavsett vilket så hade nationalister och andra rätt tvivelaktiga grupper fått hålla sin demonstration - som den här var en reaktion mot - för några veckor sedan, utan några problem.
En amerikansk vän mailade mig en artikel ur New York Times om ett nytt ryskt lagförslag som ska begränsa utländskt inflytande på ryska NGO:er. Jag frågade min chef om detta - eftersom det bland annat skulle innebära att Angel inte fick några mer medel eftersom vi finansieras av t ex US TIP Office, Sida och stiftelser så som Ford Foundation (som förövrigt skulle få stänga sitt Moskvakontor om lagen går igenom) - och hon svarade att de skriver petitioner etc mot förslaget. Min flatmate tyckte däremot att det var bra om utländska intressen får mindre inflytande i rysk politik. "Men hur ska NGO:erna fungera då?" undrade jag. Det är ju inte precis som att Ryssland skjuter till några pengar. Personligen struntar jag fullkomligt i vem som styr i Ryssland, bara folks männskliga rättigheter respekteras. Och den grupp som vi jobbar med, traffickade kvinnor, får uppenbarligen inte sina rättigheter tillgodosedda, vilket innebär att det finns ett behov av oss och våra utländska pengar. Demokrati är bara ett medel, den troligaste approximativa metoden att möjliggöra ett hyggligt liv.
En av TV-kanalerna här, för övrigt enligt Moscow Times den enda som rapporterade om händelsen på Tverskaya i söndags, så det måste väl ha varit den jag tittade på på söndagskvällen, har till stora delar köpts upp av ett statligt bolag. En av dess mera undersökande journalister hindrades förra veckan av säkerhetsvakter från att sända sitt program, återigen enl Moscow Times, som också antyder att det rör sig om självcensur från stationens sida för att behaga de nya ägarna. "Du vet, ryska journalister... man kan ju inte låta dem säga vad som helst i TV!" säger min flatmate.
I en annan artikel skriver Moscow Times om hur de kompispriser på olja som Ryssland har givit Moldavien, Ukraina och Georigen ska omförhandlas. Dessa tre länder har ju numera västvänliga regimer, men Vitryssland som sitter kvar med sin gamle diktator, behöver inte omförhandla utan kan lugnt behålla sitt kompispris. "Det har inte med regimskiften att göra, Ukraina säger alltid elaka saker om Ryssland och det finns inget skäl att ge dem billig olja," säger min flatmate. Jag frågar förstås vad Ukraina, eller ännu hellre lilla Moldavien kan göra mot kolossen Ryssland som är så elakt att det bör lönas med särbehandling gentemot andra CIS-länder, men det visst hon inte. Bara att de hade betett sig illa.
Jag tror min poäng har gått fram nu. Vem är den pålitligaste källan, Moscow Times som är en kvalitativ gratistidning på engelska, och alltså måste sponsras ganska hårt från något håll, eller min flatmate som har vuxit upp i Sovjetunionen och under inbördeskriget i Tajikistan och utbildats på ett militäruniversitet i Moskva? Det är svårt att veta. Det sägs ju allmänt här att Ryssland var ganska fritt - men extremt kaotiskt - under de första Jeltsinåren, men då var ju min flatmate upptagen av det Tajikiska inbördeskriget, så då lär hon ju inte ha hunnit lära sig att tänka fritt. Sedan blev det Putintid och vi vet vad som sägs om honom i västliga media. Dock tycker folk här i Ryssland att det är amerikansk propaganda att Putin skulle vara aktoritär, och att medie-, yttrande- och församlingsfriheten håller på att begränsas.
Själv tror jag att jag skulle förstå bättre om jag var lite bättre på ryska så jag fick någon motpol till bara Moscow Times. Men i vilket fall som helst önskar jag att ryssarna själva kunde lyfta blickarna lite mer från sin strävan efter framgång och oroa sig lite för såna här saker. Som min flatmate sa om det utländska inflytandet: "Utlänningar kan ju inte bestämma hur det ska vara i Ryssland!" Nej, just det, så frågan är vem som mår bättre av att jag oroar mig och ligger vaken på nätterna och funderar på sånt här.
Arbete med förhinder
Mitt jobb är lite sorgligt.
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!