Arbete med förhinder
Mitt jobb är lite sorgligt.
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!
Jag praktiserar alltså på en organisation som arbetar mot trafficking - människohandel - för sexuella ändamål, Angel Coalition i Moskva, Ryssland.
Tyvärr är arbetet ganska oplanerat och det finns så mycket att göra, men det händer liksom inte riktigt. Jag fick, efter att ha varit här i fem veckor, klorna i beskrivningen av hur Angel Coalition ska utvecklas, nämligen projektbeskrivningen som TIP (US State Department Trafficking In Persons Office) har beviljat anslag för. När jag läser igenom denna digra lunta visar det sig att en av våra prioriteringar för 2005 är att starta en hotline för folk som har blivit traffickade till Israel. Märk väl att 2005 nästan är slut. Och att jag för flera veckor sedan föreslog för min handledare att eftersom jag var sysslolös skulle jag ju kunna samla lite bakgrundsfakta (om lagstiftning, existerande trafficking-forskning etc) om något land som vi kan tänkas vilja starta en hotline till i framtiden, t ex Israel där vi verkar ha ett stort problem. Nej, Israel är nog ingen idé, dit ska vi inte starta något så vitt jag vet, svarar hon. Så bra och tryggt det känns att den som är Director of Development på organisationen verkar ha läst igenom målsättningarna för de närmaste tre åren!
Sedan kommer jag på - den i mitt eget tycke brillianta - idén att skicka ut ett månadsmail om hur det går på hotlinefronten. Jag säger mig att det går lite trögt att hålla kontakten med våra samarbetsorganisationer i Europa, och att ett månadsmail kunde vara ett bra sätt att inspirera dem och påminna dem om att vi finns - samt testa deras e-mailadresser så att de inte blir inaktuella. Sagt och gjort. Alla verkar gillad idén. Vi har en hotline som man kan ringa från Tyskland, Holland och Belgien, och vi har ett informellt löfte från Schweiziska ambassaden här i Moskva att finansiera en linje från Schweiz, så jag skakar fram alla adresser jag har till NGO:er i de fyra länderna och börjar skriva brevet. När jag kommer fram till "månadens highlights" - enligt min ringa mening en nädvöndig beståndsdel i ett månadsmail - visar det sig att vi inte har hjälpt några offer för människohandel från Europa, inte bara på den här månaden, utan på hela hösten. Vi har några fall från Europa, men i det enda som verkligen verkar röra sig om trafficking sitter tjejen inburad i Holland, och holländska polisen vägrar tala om för vad, så troligen var hon inblandad i rekrytering dvs med ett extraknäck som hallick, så ryska ambassaden där är inte så värst intresserad av att tala förstånd med den holländska polisen heller.
Givetvis är det snarast bra att den största delen av vår verksamhet handlar om att folk från Ryssland ringer och ber om råd INNAN de ger sig in i något som kan vara trafficking. Men jag tror, och det utgår vår verksamhet från, att det finns massor av ryska kvinnor som blir traffickade och som vi inte når ut till. Vad beror detta då på? Jo, att vi inte lyckas få ryska gränspolisen att automatiskt informera om trafficking och vår hotline när en tjej passerar gränsen. (Vore rätt lätt för dem att sticka ett diskret kort - som vi tillhandahåller, givetvis! - i hennes pass när de ändå kollar det, men nej, det är visst utanför deras arbetsbeskrivning.) Inte heller verkar vi hålla kontakten med NGO:erna i de länder där vi har hotlinen. Idén är nämligen att vi ska ha ett nätverk av NGO:er som arbetar "på marken" i de länder där vi har hotlinen. Dessa är sådana som finns i miljöer där prostituerade rör sig, och de ska distribuera informationskort på ryska. För att etablera detta samarbete har folk härifrån rest till Europa med kort och besökt olika NGO:er - för att sedan förlora kontakten med dem! Så när jag försöker upprätthålla denna absolut nödvändiga kontakt har jag följaktligen inget som helst positivt att berätta för dem. Det är en ond cirkel - vi har förlorat kontakten med dem, så vår information når inte ut, vilket innebär att när jag försöker ta upp kontakten har jag inget att säga utom: snälla hjälp oss att distribuera kort!
Hur ska det gå med en NGO där utvecklingsarbetet inte verkar gå framåt och där gamla framgångar inte följs upp? Jag gör förstås så gott jag kan, men det är lite svårt för praktikanten att driva hela klabbet framåt. Jag har i a f lyckats få iväg det där stackars mailet, och ingen har svarat på det. Men några veckor tidigare lyckades jag få kontakt med ett NGO-nätverk i Holland som ville distribuera kort, och de skrev faktiskt häromdagen att de hade mottagit 2000 kort att dela ut. Hurra!
Kommentarer
Trackback