Hurra - en ny databas!
I en liten notis i min favorittidning Le Temps som jag satt och läste på tåget hem från jobbet en kväll fick jag veta att Berns universitet har skapat en internetbaserad människorättsdatabas som de nu tänker skänka till FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter. Uppiggad av denna glada nyhet störtade jag hem för att prova internetadressen och rekommendera den på bloggen, men till min stora besvikelse funkade den inte. Nu gjorde den dock det, så nu kan jag sprida den med gott samvete: www.universalhumanrightsindex.org.
Basen är sökbar via specifika rättigheter, typer av rättigheter, stater eller regioner, men även via vilka människor rättigheten gäller (barn, folk ur ursprungsbefolkningen etc) och så kommer resultaten upp i form av vad olika övervakningskommittéer eller specialrapportörer har noterat, rekommenderat eller sagt sig vara oroade över. Efter mina första testkörningar är jag lite orolig för att det är ett klent dataunderlag i databasen ? men det kan väl förbättras med tiden. Dessutom tyckte jag att den var lite krånglig ? men man vänjer sig kanske.
Däremot känns det märkligt att jag inte hittar nån info om databasen på Högkommissionärens hemsida. Kanske kommer det att komma upp nånting efter helgerna, men annars kan man ju tycka att det är anmärkningsvärt att en institution som bygger hela sin funktion på att sprida information om människorättsläget på olika platser i världen inte omedelbart slår på stora trumman när den får tassarna på ett verktyg som effektivt kan hjälpa forskare, journalister och intresserade internetanvändare att få veta hur saker enligt FN ligger till.
Övervakningskommittéerna (treaty monitoring bodies) frågar ut de stater som har ratifierat eller anslutit sig till respektive konvention om hur det går med genomförandet ? detta sker genom en rapporteringsprocedur där staterna rapporterar till kommittén vart femte år eller så, och sedan skickar de en delegation till Geneve där kommittén följer upp rapporten och kommer med rekommendationer om vad staten borde göra härnäst. Däremot har kommittéerna inga påtryckningsmedel för stater som missköter sig eller ljuger i rapporteringen, så alltihop bygger på ?naming-and-shaming?, dvs att informationen sprids så att en regering som inte gör så gott den kan får skämmas inför sin hemmaopinion eller inför biståndsgivare eller vem som nu kan tänkas ha ett inflytande. Utan information faller hela systemet ? men om den här databasen fungerar kan varenda tonåring som får ihop tillräckligt många korvören för att sitta på internetcafé i en halvtimme få veta vad de vill om MR-situationen i hemlandet, om de bara är intresserade av att få veta. För en MR-nörd som jag är detta att stort framsteg för mänskligheten.