Anglo-saxisk standard
En väldigt statsvetenskaplig iakttagelse som jag har gjort de senaste dagarna är följande: under hela min pol mag har jag hört sporadiskt snack om att den svenska statsvetenskapen är mycket anglo-saxiskt influerad, särskilt, om jag nu har lyssnat ordentligt (jag fattade nog inte att det kunde vara viktigt), på det metodologiska planet. Mot den anglosaxiska traditionen ställs så den franska eller kanske kontinentaleuropeiska traditionen. Men som sagt, det här var inget som jag särskilt bekymrade mig om att lägga på minnet.
När jag söker jobb här efterfrågas ofta en examen i ”International Relations” (IR) vilket jag ibland brukar antyda att jag har. Men det är egentligen inte sant – jag har en examen i statskunskap, generellt, och inte ens en uttalad (fast underförstådd) specialisering på internationell politik (mest för att flera av lärarna/handledarna inom den avdelningen på universitetet var lite ökända för usel handledning och tråkiga kurser). Sedan har jag specialiserat mig lite genom mina val av praktikplats och uppsatsämnen, men jag känner i alla fall att jag vill läsa på lite för att försäkra mig om att grunderna inom IR sitter där de ska.
Den senaste tiden har jag därför roat mig med en bok som jag lånade av en kompis som har läst ett utbytesår i Montreal. Boken heter Introduction aux relations internationales (2004) av Diane Ethier och är utgiven av Les Presses de l’Université de Montréal – alltså väldigt franskspråkigt och quebeciskt. Och så vitt jag förstår befinner sig den här boken lite i brytpunkten mellan den anglo-saxiska och den franska traditionen. Montreal är ju omgivet av en hel kontinent fylld av framstående ango-saxiska universitet, men samtidigt har man ju i Quebec traditionellt väldigt starka band till Frankrike.
Mot den kanadensiska boken ställer jag en kursbok från delkursen i internationell politik från StatsA, vilken jag passade på att plocka åt mig från en banankartong i källaren sist jag var hemma i Sverige. Den heter Understanding International Conflicts (2000) och är skriven av Joseph S Nye, Jr, en Harvardprofessor som också har varit utrikespolitiskt sakkunnig åt Vita Huset (men fråga mig inte under vilken administration det var). Den kändes värd att läsa om, eftersom jag har vissa tvivel på hur mycket av min utbildning jag egentligen tillgodogjorde mig under hösten 2000 – jag minns att det var mycket fest och nation och kör och studentradio och pojkar, och att döma av kvaliteten på de pm jag skrev kan jag inte ha fattat så värst mycket av själva statskunskapen. (Det är också roligt, fast lite skrämmande, att se att jag verkar ha strukit under fel saker i den här boken när jag läste den förra gången, eller i alla fall missat att markera vissa av de allra viktigaste poängerna.)
Det här skulle dock inte handla om vilket barn jag var för bara sex år sedan, utan om att den kanadensiska och den amerikanska boken berättar i princip samma historia (båda är översiktliga IR-introduktionsböcker), men från helt olika perspektiv. Den kanadensiska boken ser en unipolär värld, med en hegemon (USA) som man måste ta hänsyn till och liksom operera runt om man vill förklara internationella fenomen. Den amerikanske författaren, däremot, sitter ju inne i hegemonen och tittar ut på världen och tenderar därför, tycker jag, att växelvis överskatta och underskatta USAs betydelse inom IR. Det är lite som att sitta på jorden och försöka räkna ut hur planeterna rör sig runt solen, jämfört med att sitta på solen och titta ut över planetsystemet. För den sakens skull är inte Nye onyanserad, nej då, men han betraktar liksom USA som en fast punkt och all annan rörelse ser ju ut på olika sätt beroende om man utgår från att man själv rör sig eller från att man själv sitter stilla.
Så nu, när det är för sent, kan jag instämma i kritiken om att vi hade för mycket anglo-saxiskt fokus på vår utbildning. Visst kan det stämma att metodologin är bättre (jag skrev B-uppsats om den franske filosofen Pierre Bourdieu och det var verkligen ingen dans på rosor att försöka sätta sig in i hans tillkrånglade tankevärld), och säkert är det ett litteraturproblem att få texter översätts, och då hemfaller man förstås gärna åt böcker skrivna på engelska eftersom studenterna förväntas förstå dem utan översättning. Men om jag funderar kan jag bara komma på en handfull texter i min kurslitteratur som varken var anglosaxiska eller skandinaviska. Vi hade en grym text som var översatt från italienska till engelska, minns jag, och så fanns det några antologier. Min C-uppsats handlade om demokratin i Senegal så då hittade jag några franska och afrikanska böcker, minns jag, men det var ju på eget bevåg. Annars har allt som har etsat sig fast i minnet varit svenskt, skandinaviskt, engelskt eller amerikanskt. Min plan för att säkra min IR-framtid är i alla fall helt klart att försöka balansera mitt intag av anglo-saxisk litteratur och vidga cirklarna så gott jag kan. Det vore coolt att kunna känna sig lite vidsynt.