Charlotta Friedner

 

Jag har ju tidigare skrivit en del om hur det är att skaffa barn i Schweiz, men nu blir det lite mer generellt: Jo, själv har jag förstås vetat att jag är med barn ett bra tag, och mina vänner och min familj (för att inte tala om min sambos familj) har haft ett tag på sig att vänja sig vid tanken. Nu är jag i halvtid, i början av femte månaden, och plötsligt har bebisen blivit mycket verkligare. Graviditeten har nämligen börjat synas! Detta ger upphov till följande små eller stora problem:

• Under sommaren dolde jag lyckligt mina bebisplaner och fortsatte söka jobb som vanligt. Nu har jag ett (tillfälligt) jobb, och efter att ha missat flera arbetstimmar pga en ultraljudsundersökning i torsdags, bestämde jag mig för att bekänna färg för min chef. ?Jag är gravid?, sa jag. ?O, så roligt för dig!?, sa han och strålade med hela ansiktet och ropade in hela avdelningen på mitt kontor ?...Charlotta has a piece of good news to share with us!?. Givetvis var detta ett bättre utfall än om han surt hade frågat varför jag inte kläckte ur mig det under intervjun ? men varför skulle han? Jobbet är som sagt bara tillfälligt så jag hinner sluta långt innan arbetsgivaren får något ansvar för min mammaledighet eller dito. Dessutom sa två av kollegorna: ?Det visste vi redan, det syns på päronformen?, och det bidrog också lite till att jag känner mig som en öppen bok ? det vill säga med hotad integritet. Jag är livrädd för folk som vill klappa mig på magen och ställa personliga frågor (vilket jag aldrig hade trott innan ? jag var övertygad om att jag skulle njuta av uppmärksamheten).
• Häromdagen hörde en potentiell arbetsgivare av sig till mig. Hon hade intervjuat mig i början av sommaren, men sedan anställt nån annan (som kunde prata spanska, efter vad jag förstår). Nu frågade hon mer eller mindre om jag ville ha fast jobb när mitt nuvarande uppdrag är slut, och när jag svarade att jag gärna ville arbeta för henne men att jag är gravid slocknade ljuset i hennes ögon. Det kändes hemskt. Jag insåg att hur moderna vi än tycker att vi är så är man inte så värst populär i det professionella livet, när man är en gravid kvinna. Försöker följaktligen jobba på mitt nätverk och sprida att jag vill börja jobba igen efter nästa sommar ... men det känns så sjukt långt tills dess!
• Jag lider av känslan av att jag offrar min karriär (fast givetvis är jag glad över bebisen), så när min käre sambo råkade säga till sin orkester att han visst skulle fortsätta spela med dem i minst ett år till, blev jag fly förbannad. Att tänka sig att han ska jobba hela veckan, och sedan repetera över en timmes bilfärd bort, varje fredagskväll, medan jag ?bara? får vara mammaledig och byta blöjor, fick mig att se rött. Bottom line: om jag av omständigheter, könsroller, biologi och sumpigt gammelmodiga schweiziska lagar måste skjuta upp min karriär för att vi ska bli föräldrar kan han åtminstone offra en av sina två orkestrar. Inser han inte detta kommer jag att tvinga honom ? jag är t o m beredd att göra det av ren elakhet, bara för att principen ska nå fram. (Visst, varken könsrollerna eller biologin är hans fel, och han har ett rätt begränsat ansvar för de schweiziska lagarna och för omständigheterna, men det betyder väl ändå inte att det är mer rättvist att jag tar hela smällen?)
• Jag har blivit så ful. Vilket är ytligt tänkt om man har en bebis i magen, jag vet, men det gör mig i alla fall på dåligt humör. Förmodligen beror det, som så ofta, på illasittande kläder, och jag har gnällt så mycket att min sambo har lovat följa med på seriös shopping av gravidkläder i helgen. Hurra! Jag ärvde mammakläder av en kompis som normalt har ungefär samma storlek och klädsmak som jag ? men när hon var gravid pluggade hon, så många av hennes plagg funkar helt enkelt inte på ett hyfsat seriöst jobb. Vidare har jag fått ärva kläder av min sambos kusins hustru, som inte heller är helt olik mig till vardags. Men nu verkar inga av hennes kläder passa mig! Hennes kjolar är för korta, byxorna är så påsiga att hur mycket man än kortar dem i midjan syns extratyget trots att man försöker kamouflera det med en lång tunika, och hennes tröjor är för urringade. Dessutom är hela rasket svart så jag känner mig som en begravningsentreprenör (- jag har gärna på mig svart, annars, men inte bara svart).

 Det här med barnafödande är alltså förenat med en del sorger och bedrövelser. Och då har jag inte ens hunnit till foglossnings-, förlossnings-, amnings- och inte-få-sova-på-nätterna-stadierna än. Suck.