Charlotta Friedner

Nu har jag varit i Sverige ett tag och vilat upp mig. Det var skönt. Jag passade på tillbringa en dag i (svindyra) Norge, där en ordinär fikalunch för två – i och för sig god och på ett trevligt fik – bestående av en kycklingsallad, en tonfisksmörgås och två mineralvatten, i småstaden Sandefjord gick loss på 260 NOK. Det är över 300 kr och fast jag visste att det var dyrt i Norge måste jag erkänna att jag hoppade till. Min schweizare däremot tog det med en klackspark. Han är inte så van vid begreppet Dagens Lunch.

Till Sverige kom jag som så ofta via Kastrup, och denna sålunda skandinaviska semester fick mig att fundera på ett fenomen som jag inte är säker på om det verkligen händer, men det känns så: panskandinavismen. Är det inte så, oberoende av EU-integration och globalism och sånt, att man som svensk känner sig mer och mer nära sina två närmaste grannländer? (Jag tvekar lite att räkna in Finland, för trots att det onekligen finns många gemensamma nämnare är det så få finländare jag kan kommunicera med på deras modersmål att språkbarriären lägger hinder i vägen för en Finlandsomfattande panskandinavism.) Är det för att jag är utlandssvensk numera som jag tycker att det är roligt att träffa danskar i USA och att komma till Danmark eller Norge är ungefär som att komma till Sverige?

Jag började i måndags arbeta för en internationell organisation i Genève och där har jag en norsk kollega – vilket gör mig löjligt glad och lättad. Jag menar att jag är van vid att uttrycka mig på engelska och franska, men det ger liksom en sorts hemtrevnad att kunna prata svenska med henne och att förstå vad hon säger på norska. Jag kan inte låta bli att säga: ”det är greit!” och ”kämpefint!” till henne hela tiden. Hos en annan organisation som huserar i samma byggnad jobbar en finsk kille som också förtjust pratar svenska med mig, vilket jag också uppskattar. Men jag tror inte han är finlandssvensk – han har ett väldigt finskklingande namn – utan han är nog mest välutbildad och språkkunnig. Så vitt jag vet lär sig många finländare svenska i skolan fortfarande.

Ett ytterligare faktum som jag och min litteraturvetar-lillasyster brukar diskutera rör skandinavisk litteratur: om man tänker på klassiker man har läst kanske man kan komma på några skandinaviska författare förutom de svenska, som Veinnö Linna från Finland eller Agnar Mykle från Norge. Men, om man kollar på pockettoppen nu hittar man garanterat Hanne-Vibeke Holst från Danmark, med Kronprinsessan, Min mosters migrän, Therese Skårup-triologin och vad den nya boken nu heter. Man hittar dessutom flera titlar av normannen Erlend Loe, t ex Blåst, Naiv.Super och Expedition L. Vidare hittar man förmodligen Augustprisbelönade Den amerikanska flickan av finlandssvenska Monika Fagerholm (men jag tog mig inte igenom den utan vill mycket hellre rekommendera Diva eller Underbara kvinnor vid vatten som jag gillade mycket bättre). Förmodligen hittar man också nån översatt bok av finländske Arto Paasilinna, som t ex Kollektivt självmord. Panskandinavismen breder ut sig inom litteraturen, alltså.

Så låt oss nu anta att det inte bara är jag som är skandinaviensentimental, utan att de skandinaviska länderna faktiskt närmar sig varandra. Beror detta i så fall på att vi svenskar, som traditionellt har sett oss som Nordens ”storebror”, äntligen har börjat ta våra grannar på lite större allvar och se dem som våra jämnlikar? Eller är det globalismen som gör att vi respekterar dem som är oss närmast, kulturellt och traditionellt, för att på så sätt kunna avgränsa oss från alla andra?