Infertila svenskar - ett jämställdhetsproblem
I min tidning (Fokus, denna vecka och förra veckan) står det om att allt fler svenskar är barnlösa. Detta beror på - eller har i alla fall ett tydligt statistiskt samband med - att genomsnittsåldern för en förstföderska har stigit ända till 29 år. Artikel nr 1 handlar om ofrivillig barnlöshet och konstbefrukting, sk IVF. Artikel nr 2 tar ett politiskt grepp på detta och diskuterar rättviseaspekten (antal IVF-försök man får på landstingets bekostnad beror på i vilket landsting man bor) och den ekonomiska aspekten av en åldrande befolkning där många som egentligen ville ha barn inte kunde få det, samt låter ett antal politiker uttala sig om saken.
Jag är ju numera intresserad av allt som har med barn och barnafödande att göra så jag funderade förstås en del på detta. Vänsterpartisten journalisten hade intervjuat ansåg att barnafödande inte kunde bli en ekonomisk fråga - den som har råd kan köpa sig IVF, medan den fattige förblir barnlös. Moderaten ansåg att IVF fick anses "vara grädden på moset" och ingen rättighet. Om man, som jag och socialminister Göran Hägglund (som också kommenterade detta i artikeln), tycker att båda synpunkterna är lite extrema, landar man i att säga: det är väl bara för kvinnorna att se till att skaffa barn lite tidigare! De vet väl att de inte är überfertila hur länge som helst! Och det säger Göran Hägglund mycket riktigt, bara i lite stiligare ordalag.
Men när man tittar två gånger inser man att han har fel. Att skaffa barn är ett ömtåligt beslut som helst inte ska tvingas fram (men ibland händer det förstås utan att beslutet har behövt fattas alls), och framför allt: de flesta föräldrar är två om att få barn. Det är alltså inte bara en kvinna med skenande biologisk klocka - det finns också en man i bilden, som ofta kan hålla emot, vilja vänta några år, inte känner sig tillräckligt mogen än, inte är färdig med allt han vill göra innan etc. Om han inte vill skaffa barn än kan det hända att kvinnan vackert får vänta, för han har ju överläget i den här situationen. Han fortsätter nämligen vara i princip lika fruktsam trots att han blir äldre, och kan i värsta fall leta reda på en yngre kvinna att få barn med ifall tiden runnit ifrån den han hade.
Kvinnan, däremot, lever lite på nåder ifall han inte vill ha barn "än". Hon kan ju göra slut och leta upp nån annan, men då ska hon hitta denne andre som hon kan älska lika mycket, under tidspress, och dessutom ska den nye mannen vara beredd att fortplanta sig ögonaböj om det ska vara värt besväret. Förmodligen älskar hon dessutom den partner hon har, så så länge han inte har sagt absolut nej till att skaffa barn, bara velat skjuta på det lite grann, finns det inget skäl för henne att offra den lycka hon har med honom för att få barn. Och för den kvinna som redan närmar sig den övre gränsen för sin fertilitet när hon slår sina påsar ihop med partnern blir pressen förstås ännu värre.
Som jag ser det är IVF:en alltså ytterst en fråga om jämställdhet. Om vi är överens om att det är en god sak att barn blir gjorda - särskilt av ansvarstagande och barnlängtande vuxna - är det nödvändigt att låta IVF bekostas av landstingen, och det borde erbjudas alla ofrivilligt barnlösa på lika villkor. Och att det allmänna måste bära kostnaden för att vissa väntar för länge med att försöka få barn kan också motiveras: det handlar om ett slags transfereringar mellan män och kvinnor. Om det är män som hindrar kvinnorna från att skaffa barn medan de befinner sig i toppfertil ålder så är det ju också män som, genom orättvisa och ojämställda löner och arbetsmarknadsomständigheter, tjänar mest pengar, och därmed betalar mest skatt till landstingen.... och alltså kommer att få bekosta IVF:erna.
Inte alla män hindrar sina kvinnor från att skaffa barn i god tid. Men å andra sidan är det ju inte alla män som tjänar mer och betalar högre landstingsskatt än en kvinna med liknande förtjänst och skicklighet heller.