Kubakrisen
Numera har ju FN ett Råd för Mänskliga Rättigheter som huserar i Geneve. Rådet - som skapades under Kofi Annans FN-reform och körde igång förra våren - har övertagit de flesta av de mekanismer som gällde för Kommissionen för Mänskliga Rättigheter, MRK (vilket det ersatte). Tyvärr har rådet också övertagit problem.
Ett av de större problemen med MRK var att det var ett oerhört politiserat organ. Bland medlemmarna fanns de stater som ville arbeta med mänskliga rättigheter, och de som ville blockera arbetet. Och så fanns förstås de som hade sina egna, lite mystiska agendor, vilka sammanföll än med den ena, än med den andra falangen. Den våren jag praktiserade i FN var MRK mer politiserat än någonsin, och så lades den också ned strax efteråt. Det var statssponsrande "NGO:er" som bredde ut sig över hur bra det var i respektive diktatur när de hade ordet, och som gav sin stat stående ovationer när den uttalat sig. Det var verbal pajkastning i form av förolämpningar och käftslängande, och en medlem ur den kubanska delegationen hotade en medlem ur den amerikanska. Värsta bråkmakarna var "the Non-Aligned Movement" med Kuba i spetsen.
Denna grupp länder var helt enkelt ute efter att förstöra förhandlingarna, blockera resolutioner och ge det hela en "öga för öga och tand för tand"-karaktär. Och det var för att bryta det politiserade samtalsklimatet, ineffektiviteten och trovärdighetsproblemen (t ex kunde ett land med grava MR-problem bli inte bara medlem utan även ordförande för MRK) som kommissionen ersattes av ett råd.
Min ringa åsikt är att skälet till den diplomatiska "Kubakris" som pågår sedan Carl Bildts tal för rådet för ett par veckor sedan är att Kuba strävar efter att politisera rådet. En stat som Kuba borde inte kunna bli invald i rådet, men mekanismerna för att välja stater har sina brister och flera av de värre syndarna har slunkit igenom (se medlemmarna här). Detta gör att trovärdighetsproblemet redan är serverat. Bråkmakarna behöver bara fortsätta med att röra upp klimatet. Och Sverige har en tradition av att sticka ut hakan under högnivådelen av MR-förhandlingarna och peka ut de stater som har grava problem. Detta vet Kuba, och hade säkert förberett ett antal förolämpningar att svara med, allt för att få igång pajkastningen. Om sedan Kubas påståenden var sanna, helt eller delvis, eller totalt tagna ur luften, var mindre relevant, eftersom hela avsikten var att försöka kvadda samtalen så effektivt som möjligt.
Det är i alla fall min analys av saken.