Spelteori
DN har skrivit de senaste dagarna om det kaos som uppstår när föräldrar vill skjutsa sina barn till skolan. För mig som är en total spelteori-fjant är detta ett solklart fall av fångarnas dilemma: summan av det som är bäst för varje person är inte samma sak som det som är bäst för alla. Redan Rousseau var inne på den konflikten.
Eftersom alla föräldrar resonerar likadant blir matrisen helt symmetrisk. Den läses som nedan.
Sett från förälder 1:s perspektiv: om den andra (de andra) inte kör är det bättre för mig att köra än att inte göra det (1 är bättre än 2). Om den andra kör, är det också bättre för mig att köra än att inte göra det (3 är bättre än 4). Den andra föräldern (de andra föräldrarna) resonerar på exakt samma sätt, och vi befinner oss i den mest kända av alla spelmodeller, nämligen fångarnas dilemma, där vi kommer att hamna i nedre högra rutan (alla kör), trots att allmänintresset talar för att vi borde befinna oss i den övre vänstra (ingen kör).
Ett stort forskningsfält inom statsvetenskapen går ut på just att hitta lösningar på den här typen av intressekonflikter (som gärna utspelar sig mellan stater eller grupper). Och en vanlig slutsats är att försöka ändra spelreglerna. I vårt exempel ställde skolan dit en polis för att hindra bilisterna (dock ta bort möjligheten "köra" ur spelmatrisen) - men det funkar inte så bra, för föräldrarna lyder inte. Trafikpolisen själv säger att det bästa är om föräldrarna börjar diskutera med varandra och själva kommer fram till det smarta i att ingen kör - vilket också är det traditionella sättet att ta sig ur en Fångarnas Dilemma-matris. När spelarna får utbyta information och bygga upp ett förtroende för varandra, inser de att de kommer till ett bättre resultat genom att samarbeta.
I en spelmatris ser problemet ut så här:
För varje förälder är det bra om barnen tryggt kan promenera till skolan och slipper risken för trafikolyckor, samt slipper bli förgiftade av avgaser. Å andra sidan är det ännu bättre om just man själv kan ta bilen när man behöver (ur DN:s artikel: "alla vill ha en säker, helst bilfri miljö - som de kan titta ut på genom det egna bilfönstret..."). Det näst sämsta är om alla tar bilen (för inga barn får motion utan att riskera hälsan), och det allra sämsta är om alla utom jag själv skjutsar sina barn, för då utsätts ju min unge för alla problem och risker, som jag inte själv bidrar till att skapa.
Alltså:
1 - jag men ingen annan kör
2 - ingen kör
3 - alla kör
4 - alla utom jag kör
Eftersom alla föräldrar resonerar likadant blir matrisen helt symmetrisk. Den läses som nedan.
Sett från förälder 1:s perspektiv: om den andra (de andra) inte kör är det bättre för mig att köra än att inte göra det (1 är bättre än 2). Om den andra kör, är det också bättre för mig att köra än att inte göra det (3 är bättre än 4). Den andra föräldern (de andra föräldrarna) resonerar på exakt samma sätt, och vi befinner oss i den mest kända av alla spelmodeller, nämligen fångarnas dilemma, där vi kommer att hamna i nedre högra rutan (alla kör), trots att allmänintresset talar för att vi borde befinna oss i den övre vänstra (ingen kör).
Ett stort forskningsfält inom statsvetenskapen går ut på just att hitta lösningar på den här typen av intressekonflikter (som gärna utspelar sig mellan stater eller grupper). Och en vanlig slutsats är att försöka ändra spelreglerna. I vårt exempel ställde skolan dit en polis för att hindra bilisterna (dock ta bort möjligheten "köra" ur spelmatrisen) - men det funkar inte så bra, för föräldrarna lyder inte. Trafikpolisen själv säger att det bästa är om föräldrarna börjar diskutera med varandra och själva kommer fram till det smarta i att ingen kör - vilket också är det traditionella sättet att ta sig ur en Fångarnas Dilemma-matris. När spelarna får utbyta information och bygga upp ett förtroende för varandra, inser de att de kommer till ett bättre resultat genom att samarbeta.
Kommentarer
Trackback